Film fyrtionio av femtio

The Holiday

The Holiday
Genre: Romantisk komedi, 128 minuter, 2006.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 107/120

”Favoritkommentar”: ”Sedan jag träffade dig har det varit ett äventyr.”

Egna ord: En film som jag förknippar starkt med vår familjs jullov. Inte konstigt alls. Filmen hade världspremiär i december och utspelar sig under tiden runt jul och nyår. Humor, värme, kärlekens alla labyrinter, förvecklingar, duktiga skådisar och kontrasternas miljöer är några av de saker som fängslar mig. Under två timmar blir jag rejält underhållen. Det är både trevligt och sorgligt att se Eli Wallach göra en suverän större biroll och samtidigt tänka på vad tiden rusar. Det känns som om det var igår jag smet in på den barnförbjudna spaghetti-westernfilmen ”Den gode, den onde, den fule”, där Eli W spelade den ”den fule” Tuco. Eli Wallach var 90 år när han spelade in ”The Holiday”. Jag har även en film som heter ”The Ghost Writer” där Ali hade en biroll. Då var han 94 år. Jag läste att han dog i somras, 98 år gammal.

Baksidestext: Möt Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz). Två kvinnor som inte kunde vara mer olika – den ena bor i en mysig, engelsk stuga och den andra i en vräkig villa i Hollywood. Deras enda gemensamma nämnare är dåliga erfarenheter av män. I ett desperat behov av att komma bort möts de på nätet och bestämmer sig plötsligt för att byta bostad. Detta leder dem båda till något som de varken önskat eller förväntat sig – en ny romans – och de upptäcker att en ny adress verkligen kan förändra ens liv.

Kuriosa: Jag uppskattar när Dustin Hoffman dyker upp i en videoaffär och säger en replik som bara ”vi” hör. ”Ingenstans får man vara i fred.”

Dagens fråga: Vem av Cameron Diaz eller Kate Winslet tycker du är den bästa skådespelaren?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Fotnot: Imorgon kommer sista filmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Film tjugoåtta av femtio

0010001

Rain man
Genre: Drama 128 minuter, 1988.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 102/120

Favoritscen: När Raymond på eget initiativ böjer sitt huvud mot sin brors panna.

Egna ord: Denna film tyckte jag var given att visa upp för våra döttrar, som inte var födda när jag njöt av biofilmen i slutet av åttiotalet. Jag minns hur jag och en kompis gick upp på Galgberget i Halmstad och analyserade filmen som vi nyss sett. Det fanns så många vinklingar att prata om. Själv hade jag träffat på barn och ungdomar som hade diagnosen autism. Vilken prestation Dustin Hoffman gjorde för att göra den svåra rollen rättvisa. Han var briljant som mannen Raymond som har svårt att kommunicera och varken kan uttrycka sig eller förstå sina egna känslor. Rutiner och ritualer är allt som han har till sitt skydd. Jag måste erkänna att jag under en tid brukade härma vissa uttryck från filmen.

Baksidetext: En rolig och rörande berättelse om kärlek mellan bröder. Hjärtlöse Charlie Babbitt förväntar sig ett stort arv efter den kylige faderns död. Men Raymond, en äldre bror som Charlie inte kände till och som sitter inspärrad på ett vårdhem, ärver hela förmögenheten.

Dagens fråga: Vilken är Dustin Hoffmans bästa filmprestation?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Film sexton av femtio

The Pretty woman

Pretty Woman
Genre: Romantisk komedi, 115 minuter, 1990
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 39/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

Favoritscen: När Vivian går tillbaks till den förnäma kvinnan i snobbaffären och tar sin hämnd.

Egna ord: Man kan se en film av många olika orsaker. Jag och Solveig gillar att se om denna romantiska komedi någon gång om året och tar inte hänsyn till att vissa saker skulle vara overkliga. För här roas vi av en modern Askungesaga med många trevliga scener och kommentarer. Vi kan alla scener och nästan alla repliker. Per Gessle har säkert tjänat en och annan krona på att låten ”It must have been love” från 1987. Roy Orbinsons klassiker ”Oh, Pretty Woman” är givetvis ett dragplåster i soundtracket till filmen.

Det finns nog inte många som inte känner till handlingen. Visst finns det likheter mellan Edward Lewis (Richard Gere) och Vivian Ward (Julia Roberts) när man synar och vrider på personligheterna, som verkar så långt ifrån varandra man kan komma. Han är en framgångsrik affärsman som lever på att köpa upp företag och sedan sälja dem i delar. Hon livnär sig som prostituerad på gatan. Edward kör vilse i Los Angeles i den tuffa bilen han lånat av sin advokat, plockar upp Vivian som tror att det handlar om en rik klient som vill ha sex. Han viftar med sina sedelbuntar, men vill bara ha sällskap. Efter en ovanlig natt blir inget sig likt i deras liv. Varje gång jag ser filmen blir jag lika arg på den retliga advokaten, jag njuter av hotelldirektören James Morse (Ralph Bellamy) som luckrar upp sin stela yrkeskostym när han mjuknar för Vivians charm. Just denna charm får tuffa män att inte bara tänka på pengar. Filmen innehåller flera klassiska filmsekvenser som är mycket sevärda.

Dagens fråga: Vilken av dessa tre kvinnor tycker du är den bästa skådespelaren? Julia Roberts, Meg Ryan eller Sandra Bullock.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Stängning och facit av tävling fyra

Musikminnen:
1. Vad hade jag för hemlig dröm som svävade omkring i rummet när jag lyssnade på ”Bridge Over Troubled Water?” Drömmen om en lillasyster

Gotland:
2. Vad heter kapellet på Gotland som jag la in en bild på? Koviks kapell

Skrivande:
3. Hur många kapitel skulle ha ett svart gem i hörnet när jag skickade iväg fjorton hundra vita sidor av mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”? 34 kapitel

Funderingar:
4. Vad hette min mammas första kärlek enligt mitt inlägg ”Den första kärleken”? Uno
5. Vad hade jag missat för viktigt enligt inlägget jag la in 16 oktober? Min klasskamrat saknade två tummar
6. I ”Döden slog till blixtsnabbt” (augusti) hände det hemska saker. Min fråga är. Vilket cigarettmärke rökte Joakims storebror och hans kompis? Prince

Kåserier:
7. I vilken stad befann jag och Solveig oss när vi råkade ut för Ulliganer? (juli) Saalbach
8. Vilken Beatles-låt spelade min bror när jag ryckte upp dörren till hans rum i,
”Min bror var trollkarl”? (juli) Yesterday
9. I kåseriet ”Rent spel i garderoben” ska man fixa något om gult kommer upp på tärningen. Vad ska förloraren fixa? (juni) En romantisk middag
10. Vad hette de två finska bröderna i ”Pojken som kunde läsa”? (augusti)  Jiri och Jari
11. Vad stod det på min t-shirt som Solveig ville slänga i ”Nu ska vi ha möte”? (augusti) Vild och vacker
12. Var jobbade mamman Britta i ”Vem vill bli miljonär”? (september) På Arla
13. Jag ljög för barn på ett Kindergarten i Köpenhamn. Vilket OS skulle jag delta i enligt ”Jag ska vara med i OS”? (augusti) OS i Los Angeles 1984
14. Vilka fyra färger hade min mammas fingrar enligt ”Bärplockerskan”? (augusti)
Gröna, vita, blå och röda

Sista uppgiften:
15. Skriv en kommentar i mitt första inlägg som jag skrev på midsommarafton 2012 (d. 22/6-12). Vad som helst som bevisar att du hittat och löst uppgiften. Det klarade ni utmärkt

Vinnarna lottas när domaren kommer hem. Namnen offentliggörs ikväll.

Jag ska vara med i OS

Året var nittonhundraåttiofyra. Platsen dejliga Köpenhamn. Min fritidspedagogklass och vår fröken Ulla var på resa i grannlandet i väster. Danskarnas Kindergarten var kända över hela världen och många länder försökte kopiera deras vägledande pedagogik och metodik.

Vi hade tillbringat natten på ett Vandrarhem och var lite trötta till mans. Värdinnan hade rusat rakt in på vårt grabbrum vid midnatt och krävt extrapengar för att hyra lakan. Hon slog till precis när vi äntligen somnat i våra sovsäckar, som inte var tillåtet enligt husets strikta regler. Inte ens att ligga och småsnacka i. Man fick alltså inte bädda med egen sovsäck.

Denna soliga vårförmiddag var vi på studiebesök. Jag var klädd i kortbyxor och en rymlig gul t-shirt med stora kaxiga blå bokstäver:
Jag tränar för OS i Los Angeles 1984.

Det var inte helt lätt för oss svenskar att hänga med i danskan. Själv stod jag i bakre delen av gruppen och gäspade i smyg fast den som pratade var en trevlig dansk attraktiv kvinna. Det var för många ord i varje mening som var svårtydliga så här tidigt på dagen. Därför var jag disträ och märkte inte att en liten lintott i sexårsåldern puttade på mig. Han hade visst ställt en fråga som han ville ha svar på nu.
”Stämmer det?”
”Vilket då?”
Grabben pekade med ett kladdigt syltfinger direkt på mitt bröst. Jag förstod att han syftade på texten på tröjan.
”Ja”, mumlade jag.
Hade jag anat konsekvenserna av det korta svaret borde jag valt ett längre ord på tre bokstäver. Eller åtminstone sluddrat svaret. Antagligen var jag fortfarande sur på vandrarhemskvinnan som stört både sömnen och min ansträngda studentekonomi. Dessutom var det bara en halv lögn. Det var minst tio veckor kvar tills de Olympiska lekarna skulle starta. Om jag tränade stenhårt så skulle säkert Olympiadkommittén ringa och be mig att packa trunken.
Lintotten sprang iväg och jag försökte än en gång att koncentrera mig på kvinnan framför oss som pratade på med all sin gröt i munnen. Varför åt hon inte klart frukosten innan hon började föreläsa, tänkte jag elakt. Till slut tröttnade jag totalt och började sladda lite bakom mina klasskamrater när vi ombads att följa med ut i korridoren för att gå in i ett nytt rum som hon ville visa oss. Min mun var torr trots att jag inte sagt mer än ett ord. Okej! Jag hade inte precis varit helt tyst kvällen innan. När jag vände mig om för att se om det fanns en trevlig bar med en blinkande ”Happy hour” skylt eller åtminstone en vattenkran såg jag grabben som ställt frågan komma springande emot mig och ropa högt:
”Där är han!!!”
Bakom honom kom en lång svans av kamrater. Barnen viftade med papper och pennor. Snart stod jag omringad av en hel drös av danska barn medan mina egna klasskamrater försvunnit in i det främmande rummet.
”Jag vill ha tio autografer och en direkt på armen”, flåsade en rödhårig kille.
Överallt sträcktes papper fram. Väluppfostrat satte jag dit min namnteckning som efter en stund blev rätt snitsig av allt praktiserande. När det sista barnet fått sin önskan uppfylld tyckte jag därför att situationen var trivsam, men en smula surrealistisk. Kunde bli ett hemligt minne för livet. Jag hade just nu full kontroll, ingen jag kände visste om vad som hänt.
Just i den sekunden var det sant men det var en mycket skör och falsk trygghet. Några sekunder senare såg jag panikartat i ögonvrån hur en ännu större grupp kids kom springande emot mig. Hur många avdelningar fanns det? Eller kunde den danska ledningen för Kindergarten även klona barn? Mina tankar fladdrade osorterat. Nu började det bli svettigt och jag började få ont i fingrarna. Det handlade inte heller om någon snygg kö utan alla verkade vilja ha sin autograf samtidigt. Min fantasi gled iväg åt att snart kommer hela Köpenhamns alla barn att dyka upp och det kommer att vara en kö ända upp till Ströget. Mitt i detta kaos kommer min egen klass ut från det angränsande rummet med fröken Ulla i spetsen. De hade säkert blivit störda av sorlet. Pelle var den som tog till ordet först. Nära kompisar slösar inte bort tiden på långa inlindade kommentarer:
”Vad sjutton sysslar du med Bobo?”
”Knip igen. Skriver autografer ser du väl. Låtsas som inget. Våga inte skratta.”
”Varför vill de ha din fula autograf?” Pelle gapade dumt med munnen hann en sida av mig se. Den mest kompisaktiga sidan. Sidan som tänker stryptankar.
Fröken Ulla fyllde på med sin breda skånska:
”Inte visste jag att du var så populär. Du kommer att bli en utmärkt fritidspedagog. Du får söka dig över sundet när du har fått ditt examensbevis.”
Själv ville jag navigera åt ett helt annat håll. Vilket håll som helst. En mörk tom skog i Småland. Helst dra något gammalt över mig. En fräknig kille med två luckor i övre gommen ställde nästa fråga.
”Lovar du att vinka till oss i TV?”
”Vilken gren ska du tävla i?” undrade en tjej i hästsvans.
”Hundra meter. Jag orkar inte springa längre. Jag måste sticka och träna nu.”
Min låtsasroll började stämma överens mer och mer med verkligheten. Utmattad, som om jag sprungit en mil vände jag mig matt mot fröken:
”Ska vi äta lunch eller bjuder de på pölse?”
Ulla log och ville inte släppa det andra ämnet.
”Kommer det här med i din studiebesöksrapport? Jag ser fram emot den.”
”Kan dröja till mina memoarer.”

Bara de inte rullade in en stor TV i det största rummet i augusti när de sände försöken på hundra meter. Tänk om alla förskolebarnen satt på golvet med egentillverkade flaggor och viftade. Någonstans känns det som jag strött salt på relationen mellan danskar och svenskar.