Ibland är obesvarad kärlek starkaste minnet

Jag har massor av bilder och minnen kvar från olika tidpunkter i mitt liv. När som helst kan ett minne ploppa upp. Denna gång var det när jag hörde låten med gruppen The Bay City Rollers. Jag får pytteskinn när jag hör ”Give a little love”.
Av en slump råkade jag och en kompis befinna oss i stadsdelen Furet i Halmstad. Vi hade varit en sväng på Galgberget med våra cyklar och upptäckt en genväg hem. På Lärkvägen stod det två tjejer på trottoaren med badmintonrack i handen. Små kontakter knöts med dessa två söta blondiner. Vet inte vad öppningsrepliken var. Jag gissar på att jag lyckades charma till mig en match. Den ena tjejen skulle de flesta killar beskriva som en läckerhet. Inte konstigt alls. Hon blev årets Lucia något år senare. Hon var den som tog kommandot i duon. Men det var den andra som tilltalade mig. Jag har alltid haft min egen smak. Vi killar tramsade. Min kompis var lite mer omogen än jag. Den dominanta tjejen hängde på tåget. Hennes kompis sa inte så mycket. Efter att vi lätt slagit tjejerna i trädgårdsmatchen föreslog jag mixed. Jag fick ögonkontakt med rätt tjej. En diskret blinkning. En rodnad till svar. Stunden kändes splittrad. Flygande fjäderbollar, fladdrande tankar, parfymdoft, bruna ben, smygblickar och hormoner som ville ha sitt ord med i spelet. Jag sa tyst små uppmuntrande ord när det passade. Hon log så gulligt så jag blev varm i hela kroppen. Jag smälte när hon gjorde en gest med håret. Vi skrattade när vi slog på samma boll. Nästa gång slog ingen på bollen. Många tankar höll snabbmöte på kontoret. Då körde en nytvättad BMW in på garageinfarten. Ut klev en snygg välklädd kvinna med det blonda håret i en hästsvans. När hon vände sig mot oss med ett leende gled en isbit nerför min ryggrad. Syster Anita. Vår skolsköterska på skolan från fyran till nian. Både jag och Stefan fick brått.

Tre år senare kom jag in i villan på Lärkvägen. Det var en mörk decemberkväll. Lucia. Vi två satt och drack varm glögg och mumsade på pepparkakor. Min vän gick på toaletten. Jag satt ensam och njöt av stunden i gillestugan. Föräldrarna var hemma. De satt däruppe och såg på TV men ljudet hördes inte ner. I mina öron hörde jag refrängen som om det var igår. ”It´s a teenage dream. To be seventeen”. Jag släppte ner en handfull russin och lite mandel. Rörde tankspritt omkring i glöggmuggen med teskeden medan jag plockade fram badmintonmatchen från livets skafferi.
”Vad sitter du där ensam och ler åt Bobo?”
”Det skulle du bra gärna vilja veta. Vem ägde det här huset tidigare?”
”Hurså?”
”Det känns som om jag varit här i ett tidigare liv.”

Livet är fullt av sammanträffande. Visst hade jag gärna bytt ut Morgan mot Christina. Men hennes familj hade visst flyttat ut till Söndrum. Tänk att en träningskompis föräldrar skulle köpa just den villan. Häftigt. Jag hade bara fått gatunumret i telefon och visste inte innan jag cyklat dit att det var just det huset. Jag stod en bra stund på trottoaren och lät minnet leka med mig. Livet tar oss iväg på så många olika sorters resor. Jag uppskattade att få vara med på festen. Snarare efterfesten. Tre år senare… i en annan värld… men i samma vrå… 😉

Ps. Det är ett abrupt slut på inspelningen av låten de två sista sekunderna. Kanske passar det in i handlingen. Tänk er min hjärna just när jag ser vem som kliver ur den fina bilen. Det var många manliga personer i olika åldrar som gärna hade åkommor. 🙂

Nu måste det vara min tur

Vad tidigt de ska ha in anmälan. Jag känner mig lite höstskrovlig i halsen idag.

Jag tycker inte om att ha beslutsångest. Blir så trött på mig själv när jag velar fram och tillbaka. Jag är för gammal för sådant. Hallå. Hur svårt kan det vara? Vi är faktiskt bara fyra i familjen. Lizette är för ung. Solveig vill av något personligt skäl inte vara med. Då står valet plötsligt bara mellan två alternativ.

Idag såg jag blanketten i Ystads Allehanda. Anmälningsblanketten till årets Lucia. Man måste vara född 1996 eller tidigare. Inte en mening. Inte ens ett ord står något om att man måste vara kvinna eller tjej. Bara att man ska ha ett sångintresse. Det har jag. Ni skulle bara höra mig i duschen. Det gör grannen också som applåderar hårt i… något. SÅNGINTRESSE. Vackert ord. Jag älskar att lyssna på sång. Helst ihop med några instrument.

Måste läsa om texten en gång till. Är nog lite höstskrovlig i ögonen också. Nu söker vi kandidater till Ystads Lucia 2012. Är du född 1996 eller tidigare, (stämmer jättebra) bor i Ystads kommun (Jajamänsan) och ÄR sångkunnig (ÄR det jätteviktigt?) kan du vara en lämplig luciakandidat. Som luciakandidat kommer du att medverka vid ett flertal arrangemang kring luciafirandet. (passar mig förträffligt. Då kan jag läsa en bit från mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Hoppas att gamlingarna inte somnar innan jag kommit till slutet på sidan 350. 🙂

Mer än två månader kvar. Här ska växas hår så jag smälter in i rollen. När jag var i en viss ålder ville jag att mitt hår skulle fylla år. Mamma brukade reta mig och kalla mig för Bodil. Bodil … Vackert flicknamn. Jag kände en jättesöt tjej med det namnet när jag växten upp. Bo & Bodil. Vad sitter jag nu och dillar om mitt i livet?

Man måste vara rättvis. Jag tar fram en tärning. Blir det en etta, två eller trea skriver jag Bodil Lidén. Blir det fyra, femma, eller sexa får det väl bli det längre och mycket mer krångliga namnet att skriva. Får säkert inte plats på blanketten. J-e-n-n-i-f-e-r. En massa jobbiga bokstäver.
Paus. Kast med liten tärning. Rullade in dumt under sängen. Tur att jag är vig som en riddarrustning. Va? Fusktärning! Jag tänker minsann inte ställa upp och skjutsa hit och dit. 😦

Vad det slår mot fönstret. Höstösregn. Spelar ingen roll. Spela utan boll. Spela åtta noll, som Monika brukade säga i min gymnasieklass. Jag cyklar och köper ett lösnummer av Ystads Allehanda. Hoppas Jennifer kan ta en förlust som jag uppfostrat henne att göra sedan barnsben, när juryn ringer hem till oss om några veckor och ber om att få tala med en Bodil. 😀

Bilden är troligen från fyrans julfest. Ytterst smart gömmer jag mig bakom min stjärna och tycker gott att det räcker med att struten syns. På tavlan ser jag tydligt min svenska favoritö Gotland men bara halva Öland.