Solen gäckar mig

Plötsligt blev det ljust i vår bostad. Jag var mitt i ett skrivande av ett kåseri när jag tvingades dra ner persiennen. Det var inte igår.
Äntligen skulle jag sticka iväg med kameran och fota saker som jag ville visa på bloggen. Snabbt bestämde jag mig för en tidig lunch. Allt som skulle med på min utflykt plockades fram. Jag sneglade på klockan. Elva. Så tidigt kunde jag inte äta. Därför valde jag att ägna mig åt ett korsord en halvtimme. Efter en kvart slocknade den gula utomhuslampan. Jag tittade ut och såg att mörka moln svepte in från norr. Mina planer gick om intet, insåg jag, när jag tvingades tända belysningen för att hitta till ugnen. Nu i efterhand har jag förstått att det var en tjej i Småland som stulit solen. 🙂

Brevbäraren fick mig på bättre humör. Ett brunt paket från Bergen låg i postlådan.

Brunt från Bergen

Jag anade vad som fanns i paketet. Däremot blev jag överraskad av att se två kåseriböcker.

KåseripärBosseberöm0001

Pärs debutbok hade jag redan läst förra året – nu insåg jag att han bytt omslag på andra upplagan. Jag har tidigare skrivit om Canasta, mandelmusslor & sirliga öron här på bloggen. Vad spännande det ska bli att sätta tänderna i uppföljaren. 😀

Andra boken

Vilka snälla ord han skickar från Bergen till Ystad.

Snälla ord

Enligt mail, som jag fått tidigare i höst, vet jag att Pär just nu är väldigt produktiv. Han har skrivit klart en roman och är redan igång med nästa. Inte konstigt att han la ner sin härliga PÄRsonliga blogg som jag läste med stor behållning. Tacksam som jag var för att träffa på en manlig bloggare blev jag lite ledsen, men förstod honom helt. Det går inte att kombinera allt. Ibland tvingas man välja. Jag inser själv hur svårt det är att få till skrivtiden.
Händer det att du saknar någon blogg som du ofta brukade följa?

Tyst i bilen och inget spring i trappan tack!

Passageraren i taxin lutar sig fram och knackar chauffören försiktigt på axeln. Denne rycker till, får sladd på bilen och kör nästan in i en buss.
”Milde tid, jag rörde dig knappt”, sa passageraren.
”Jag ber om ursäkt, men detta är första dagen på nya jobbet”, sa chauffören. ”Tidigare körde jag likbil i tjugo år.”

”Jag satt fast i två timmar i en hiss under strömavbrott i går.”
”Det var väl inget. Jag stod i fyra timmar i en rulltrappa.”

Många roliga vitsar förra veckan i HV. Vi har tagit en paus efter att ha varit flitiga myror sedan tidigt i morse. Hunnit med en tur till tippen med flera gamla dörrar som förra ägaren lämnat kvar till oss på garagevinden. Dessutom tog jag farväl av fyra sköna trädgårdsstolar som varit med i mitt liv sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar. Tufft även för en man. 🙂 Trots att vi köpt nya utomhusmöbler då och då genom åren har jag lyckats rädda kvar dessa. Okej. Det ruttna bordet fick ge sig för några år sedan. Men jag har kvar de fyra färgglada sjuttiotalsdynorna. Måste bara gömma dem på ett bra ställe så de inte råkar illa ut nästa gång. 😉 Varje gång vi köpt nytt har jag envist sagt att mina gamla ändå är de sittvänligaste om man ska sitta en längre stund.
Ett viktigt problem har uppstått. Ska jag följa med tjejtrion och vädra JoJo-kortet efter lunch eller åka ut ensam till de övergivna stolarna som ligger och vantrivs i en grön container. Vad tycker du läsare? Ärligt talat. Var jag för hård mot stolarna? Skulle jag stått på mig mer? Solveig brukar ha tålamod med mina ”ekorrtendenser”. Visst var de en aning klumpiga på altanen och gnisslade störande. Men de var gamla vänner. Och gamla vänner ska man vara rädd om. Vårda. Tänk att få ett sådant allvarligt och stort bekymmer redan första julidagen. 🙂

Modevisning på hemmaplan

Igår fick jag sitta i soffan och titta på modevisning till skön musik i bakgrunden.
JenniLizett

JennytvåLizztvå

JennytreSist

Om ni vill se bikini, badkläder och fritidskläder får ni hänga med till Mossbystrand. 🙂
Vi har fint sommarväder i Ystad. Efter lunch packar vi bilen för en stund på stranden. Hoppas att inte alla har samma tanke. Bäst är att åka dit tidiga morgonstunder och sköna kvällar tycker jag. Nästa inlägg blir troligen ett kåseri. Kanske ska jag berätta om hur arga tanter utan kläder kan vara.

Fr

Ibland blir inte saker gjorda. Det är så lätt att skjuta upp vissa saker. Helst om de är obehagliga i hörnen. Jag har länge undvikit en sak i min korg. Min inkorg för mejl. Därför är fortfarande texten svart. Extra svart av orsaken att jag inte tryckt och öppnat mejlet. Nu är frågan om jag ska ta mod till mig. Har jag något att förlora? Kommer jag att råka ut för något obehagligt? Tänkte mest på efteråt. Om det skulle visa sig att jag hade det för roligt. Eller för mysigt. Kommer Solveig att bli svartsjuk?

Jag skulle gissa på att det dykt upp flera hundra nya mejl efter det där magiska ankomstdatumet 121212. Mail som jag öppnat, läst och slängt efterhand. Det måste erkännas att jag även varit pirrig i magen när jag läst rubriken på det mejl som alltid finns kvar i korgen. Hon är rätt söt har jag sett på TV och i tidningar. Ska sanningen fram så består den svarta texten av två olika möjligheter. Den ena behöver inte vara sämre än den andra. Ändå tycker jag att man ska gå på första känslan. Magkänslan. Lunch är själviskt ett bättre alternativ än en trerätters middag med Carola. Vilken Carola förresten? Precis som om att alla i Sverige förstår att det handlar om tjejen som Robban Broberg sjöng om. 😉

Skjut. Jag tar mod till mig. När det gäller vissa saker får man bara en chans i livet. Jag ska öppna mejlet. Snart. Efter det att jag har lagt in detta inlägg. Stressa mig inte. Vad jag svettas. Kan det vara förstadiet till klimakteriet? Redan vid 26 år? 🙂
Om ni tycker att jag lägger in ett inlägg extra sent någon dag den närmaste tiden kan det bero på en lunch som drog ut på tiden. Jag får inte glömma bort att vid ett lämpligt tillfälle, kanske vid desserten, dra upp min blogg och mitt manus för henne. Ramla inte av stolen om det i framtiden dyker upp en gullig och intim kommentar från en Filippa på min blogg. Jag vill att ni låtsas som om det snöar. Även om det är vårregn. 😉

Då trycker jag på det svarta. Vi får se vart det leder…

LUNCHA MED FILIPPA REINFELDT ELLER GE BORT EN TRERÄTTERS MIDDAG MED CAROLA.

Frågor från kvinnligt håll

Vad är nytt

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)

När hissen inte går ända upp

Vilken tur jag har. Tänk alla dagar i min ungdom som jag trodde att jag hade det. Det där lilla extra som skulle föra mig långt fram i kön och i livet. Nu behöver jag inte vara orolig längre. Varje gång jag tittar mot diskbänksväggen där de hänger och blänker vet jag hur sanningen ligger till. Den är inte alls otäck att ta till sig.
Jag är inte den vassaste kniven i lådan eller på väggen. 🙂

Solveig passar alltid på att köra storkok när hon ex. gör köttbullar. Det passar mig förträffligt. För några dagar sedan såg jag en stor burk i frysen där locket putade ut. På locket stod det Bosses köttbullar. Två underbara ord. Kunde stått. Här har du late kock när du ensam i köket är. Antagligen står det inte så enbart därför att den meningen inte får plats på locket.

Det är jag som är FrukostNisse i vårt hushåll. Nu är det mörkt när jag kliver upp eftersom vi nått en bra bit in i oktober…

Jag var rätt trött när jag äntligen hittat upp till köket. Ändå passade jag på att förbereda lunchen. Gäspande tog jag ut burken och öppnade den. Märkte att de där köttbullarna verkligen satt closed till varandra. Var det för att de frös så mycket i frysen? Även köttbullar kan ha känslor. Med risk för att riskera ett par fingrar fick jag jobba en bra stund innan jag fick loss fem stycken med en skarp kniv. Jag är inte större i maten. Nöjd med min tidiga morgonsyssla la jag de lösa köttbullarna på ett fat och satte in dem i kylskåpet för att de långsamt skulle tina.
Sedan började det krångla. Min hjärna insåg att antalet hade minskat med fem. Alltså borde resten få plats i samma burk. Ändå fick jag pröva många varianter innan de överlevande köttbullarna hamnade i frysburken igen. Man måste vara glad för det lilla. Jag var tillfredställd för att jag slapp vara med i finalen på Mästarnas Mästare på TV. Tangram är inte min grej.
Allt var frid och fröjd i flera dagar. Jag varierade med köttbullar och mos, köttbullar utan mos, köttbullar med makaroner, köttbullar med de där långa raka rören som så lätt går sönder. Ni som kan namn i matlagningen vet vad jag menar.
Imorse var jag på nytt besök i frysen. Såg ledsamt att innehållet i Bosses köttbullar hade minskat till antalet. Nu satt de kvarvarande ännu hårdare ihop. Precis som om de kämpade för sitt liv. Likt en köttbullsmördare tog jag till den vassaste kniven i lådan. Jag syftade på verktyget. Kniven.
”JAA!!!”
Stolt fick jag loss fyra köttbullar. Hur många sekunder hann jag vara glad för denna tidiga morgonframgång? Inte många. Jag greppade tag i de återstående rädda uslingarna och slet som ett djur för att få loss en enda dum köttbulle till. Det gick inte. Sjutton också. Ska jag behöva vänta på kvinnlig hjälp? Jag tog en kort paus för att lugna de manliga nerverna. Försökte med fingrarna att bryta loss en lymmel. Fingrarna frös och förlorade matchen. Trodde ni att jag blev så arg att jag slängde köttbullarna i diskbänken och hoppades att en enda köttbulle skulle lossna? Helt fel. Jag drabbades av ett skrattanfall som fick den sovande Lizette att halvvaken öppna dörren och undra vad som var på gång ”mitt i natten”. Till saken. Kan ni läsare gissa vad mina ögon sett?  I det kalla lilla stycket köttbullar jag höll i handen fanns FEM sammansatta köttbullar. Exakt så många som jag ville ha till lunch. På det lilla fatet fanns FYRA köttbullar som jag stolt fått loss en stund tidigare. Så kul kan en FrukostNisse ha en tidig morgon i oktober när han skakande av skratt gjorde en rockad på köttbullsfronten och lät de fyra ensamma hoppa in i frysen igen. Med viss hopphjälp. Hängde du läsare med i räkningen? Eller blev de för knivigt? För i så fall är jag rädd för en sak angående… 😉