Hansastaden växer långsamt

Den här vyn såg jag i en blogg för ett par år sedan och blev genast nyfiken. När jag for förbi med tåget från Helsingborg, på vår förlovningsresa i slutet av maj, kände jag igen husen. Dit måste jag åka någon gång, tänkte jag.

En solig dag i förra veckan blev resan av. 😀
Det påminner till en viss del om Visby. I det här fallet med en röd ”stadsmur” som skyddar mot buller och damm från stambanan.

Detta är entrén till affärsgatan i Jakriborg. Det omtalade bostadsområdet som började byggas 1998 och som bröderna Jan och Krister Berggren ligger bakom. En del säger att det är en filmkuliss. Andra korpar kraxar om att det redan håller på att bli en spökstad. Området är ritat av arkitekterna Robin Manger och Marcus Axelsson. Husen är byggda i hansastil, en sorts efterlikning i modern tid (pastisch) av medeltida bebyggelser i äldre Hansastäder. (Text från Wikipedia)

Det verkar som företag och butiker kommit och gått på affärsgatan under dessa sexton år. Det är inget som jag tänkt varken bena eller kamma ut. 😉 Jag har för lite kött på benen för det. Däremot hoppas jag det ska gå bra för Bageriet och caféet som öppnade i förra månaden. Den två dagar långa irländska musikfestivalen som ordnades för fjärde gången i juni hade jag gärna besökt. Kanske åker jag hit och går på julmarknaden som anordnas varje år. Bilderna därifrån lockar.

Här är entrén till affärsgatan från andra sidan, den mot det öppna fältet. Tempo ligger ytterst och har generösa öppettider.

Det finns olika typer av lägenhetshus. Höga och låga. En del blev jag riktigt förtjust i. ❤

Detta blev vi minst förtjusta i. Kanske är det populärast? Tyvärr hade inte solen letat sig ner mellan de trånga och mysiga gränderna under den timmen vi strosade omkring. Därför var det fullt med skugga på flera av mina foton. Nästa gång ska jag åka dit en eftermiddag istället.

Området byggs i långsam takt av olika orsaker. Det finns mark inköpt som räcker till ca 3 500 lägenheter. 2007 var 400 lägenheter färdiga och uthyrda. Året efter avskaffades bostadskön. Istället läggs lediga lägenheter ut på Jakri AB:s webbsida. Bolaget vill ha en ”blandad” befolkning enligt hemsidan.

Söt vattenskål för katter.

Anvisningar för hundägare.

Det är inte så trevligt att trampa i hundbajs, men vi saknade en skylt till. Gissa vilken? Synskadade personer skulle kunna råka illa ut. Det låg stora och små leksaker överallt på gatorna, andra allmänna områden och trånga gränder, som blivit kvar sedan gårdagens lek. Några barn såg vi inte till under en hel förmiddagstimme.

Vackert utanför. ❤ Kommer det att ligga hus här snart? Läget är perfekt. Det tar inte många minuter till Lund. På mindre än en kvart når man Malmö. De som jobbar i Köpenhamn skulle lätt kunna bo här. Blir du sugen på att flytta hit? Själva tog vi Pågatåget hem till Ystad. Borta bra – men hemma bäst. Fast i Skåne säger man ”himma”. 😉

Fotnot: Detta är mitt inlägg nummer åttahundra.

 

Öga mot öga

Skrivet för några år sedan…

Min kära mamma fick besvär med trilskande ögon på ålderns höst och tvingades till slut att söka experthjälp. Det var svårt att komma fram på telefon till läkarstationen. Hon ringde flera dagar i sträck inom deras telefontid. Det var ännu svårare att få en besökstid inom hennes rimliga livslängd. I alla fall var det stört omöjligt att få vård på rätt instans. När hon äntligen fick rätt diagnos blev det en ny lång oviss väntan på operation. Läkaren som skulle göra ingreppet i hornhinnan hade svårt med svenskan och därmed blev det svårt för en konversation. Hon var känd för att inte klara av kontakten med vakna patienter. Tyvärr gick det rykte om att hon även hade en hög felprocent på sina utförda operationer på sovande patienter. Mamma hamnade olyckligtvis i den sistnämnda gruppen. 😦
Hoppet är det sista som överger människan. Mamma sökte till en annan specialist, i ett annat landsting och så var hon inne i karusellen med de långa väntetiderna igen.

För några veckor sedan var vi på semester. Vår hund Texas åkte på egen ferie och tog in på ett hundpensionat. De som sett en oklippt Coton de Tulear i ögonen utan att hunden har en tott i luggen är inte många. När vi hämtade Texas hade han just varit ute på en regnpromenad, luggen hängde mer än vanligt ner som en rullgardin över ögonen och halva lakritsnosen. Av pensionatets ägare fick vi upplysningen om att en Schäfer i grannbåset varit lös i magen. Efter välkomstslickandet fick Texas åka transportbox hem. Det var först hemma som vi fick en chock. När matte hälsade ordentligt och lyfte upp den våta luggen fanns det bara ett öga att söka kontakt med. Det andra var hopknipet. Texas varken kunde eller ville öppna det. Om vi lyfte på ögonlocket möttes vi av ett illrött öga som samtidigt var otäckt grått. I mitten av pupillen såg man en stor spricka. När vi telefonledes tog kontakt med hundpensionatets ägare hade hon ingen aning om vad som hänt. Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte den fula tanken att det måste vara rätt taktik att vara ärlig och uppriktig om ett mindre problem och lyfta fram det istället. En lös avföring på hallgolvet var ett bevis på presenten från Schäfern.
Det var inga problem att få en akuttid på djurkliniken. Ögon är känsliga saker. De måste behandlas direkt och följas upp noggrant. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan. Vi fick ögondroppar som vi skulle ge fem gånger om dagen. Den vänliga veterinären ville se på ögat redan om några dagar. Vi tyckte att ögat blev bättre snabbt, men Texas klarade inte andra besiktningen heller. Skadan och det grå fanns kvar. Vi fick åka dit en gång i veckan under en tid. Det var tal om cortisondroppar och risk för framtida synförsämringar. En perfekt service möte oss vid varje besök. Ändå gick mina tankar till de tillfällen jag följde med mamma som sällskap och stöd till otaliga institutioner. Det var omöjligt att inte dra en parallell. En sjuttioårig kvinna är inte lika mycket värd som en hund. En otäck sanning som kliade som ett myggbett. Fast jag älskar min hund är han inte lika mycket värd som våra två döttrar om jag måste välja. Marknaden för vård av alla typer av sällskapsdjur har blivit en lukrativ värld som tenderar att gränsa till ett ifrågasättande. Snart finns ingen bortre gräns över vad som är möjligt på den fronten.

En bekant var på utlandssemester. Hennes trettonåriga hund var kvar i Sverige på ett pensionat och blev sjuk. Matte gick inte att få tag på. En son på hemmaplan gav tillåtelse till akut operation. Notan löd sedan på fyrtiotvåtusen kronor. Nu är hunden vital och viftar glatt på svansen igen. 🙂
Nästan alla ingrepp man gör på människor går numera att göra på alla slags husdjur. Tretton hundår är detsamma som nittioett människoår. Vilken jämngammal sjuk person får en chans till en operation som en fyrbent varelse? Jag tycker att det ligger en hund begraven någonstans. Vart är vi på väg? Vi kanske ska mäta våra människoliv i hundår istället.
Partierna måste fiska röster inför höstens val. Jag har flera bra förslag. Frikort för djur efter elvahundrakronor? Obligatoriska hunddagis i varje kvarter? Gratisutdelning av färgglada plastpåsar med mintsmak? Själv kommer jag inom i framtiden att kämpa på med mitt.
”Texas. Hör du mig. Har du på din hörapparat? Kom nu. Bit inte i din vita käpp. Husse ska följa med på promenaden. Jag har diplom på att jag har gått den årslånga kursen ”Stör inte en ledarmänniska. Prata inte med mig när jag är i tjänst”. Här. Svälj först din kärlkrampsmedicin. Är det din eller min pacemaker som tjuter? Din skånska är riiiktigt bra nu för tiden. Texas! Vet du vilken tid du skulle vara hos doglogopeden på tisdag?” 🙂

Ps. Jag har en dotter som stormtrivdes när hon gjorde praktik förra terminen på en smådjursklinik i Lund. Om några veckor är det dags för nya praktikveckor. Jennifer siktar fortfarande på att bli veterinär och jobba med smådjur. Ds

Två tabbar på tre minuter

Det är viktigt att utnyttja tiden. Inte låta tre minuter bara dunsta förbi utan att något vettigt uträttats. Jag har märkt att jag hunnit med t.ex. att tömma diskmaskinen och även sätta in nya saker i maskinen innan de tre minuterna är förbi. Det är när jag hunnit med ännu fler småprojekt, medan jag väntar på att tepåsen eller tekulan ska dra färdigt, som jag anar ugglor i mossen. Dumma knäppa timer. Korkade äggklocka. Kärt barn har många namn.
Vår timer är personlig. Det är viktigt att se efter att man inte av misstag har tryckt två gånger. Först PÅ och sedan AV, hundradelen efteråt, eller inte ens fått igång den personliga sega grunkan.
Denna fredag var det fredagen den 13 september. Mitt turnummer. Skrock är jag inte rädd för. Däremot störde det mig att det var så rörigt på vår fina köksö. Snabbt satte jag igång och röjde. Tog tag i den orangefärgade vattenflaskan och gick mot diskbänken. Säkert Lizette som haft den till tennisträningen igår. Sedan tror hon som vanligt att den ska få ben och hälla ut sig själv och hoppa in i skåpet igen. Jag hällde ut vattnet och tog diskborsten för att köra några varv… då såg jag tejpbiten med text på som satt fast längst upp på andra sidan flaskan … destillerat vatten… tankarna gick till kvällen innan. Jennifer hade kommit hem sent från praktiken i Lund. Det var redan mörkt ute. Istället för att ta det lugnt, satte hon igång med ett kemiskt experiment hon hade i läxa. Hon hade hållit på länge med att koka vatten och sedan fångat upp dropparna av ånga på locket. Vad uppgiften bestod av, kommer jag inte ihåg. Bara att vattendropparna skulle vägas på en speciell våg och till det dög ingen hushållsvåg.
Jag kunde inte låta bli att skratta när jag funderade på om jag inte kunde hälla i vanligt vatten och hoppas på att hon inget skulle märka.  😉
Dagen efter frågade hon sin pappa om det var han som trollat bort flaskan med destillerat vatten … hennes enda pappa svarade …

Vädra JoJo-korten

Förra veckan när damtrion åkte iväg på sin shoppingresa köpte de två jojo-kort för
1150 kr. Med dessa två kort kan man, från den 15 juni till den 15 augusti, åka så mycket tåg och buss som man vill i hela Skåne. Kortet är inte personligt. Har man två kort kan man kan ta med vem som helst på en trevlig utflykt.

Jag valde att ta med dessa två tonårstjejer och en lite äldre kvinna med grön jacka. Vi åkte inte långt. Bara tjugo minuter västerut med ett blått Pågatåg.

Snällt och tåligt följde jag med in i skoaffärer och klädesaffärer. En av oss fyra gjorde riktigt bra fynd.

Men det var skönt att orten hade ett fik.

Som vanligt när alla fyra är och fikar satte vi var sitt personligt betyg. Då går vi efter läget, smaken, inredning m.m. Denna hobby började vi med när vi flyttade till Ystad.

Om du tycker jag är söt skulle du se min pappa. Den texten hade Jennifer på en tröja som vi köpte på en marknad i Långås när hon var liten. Varför kom jag att tänka på den storyn nu? Detta är ju ett annat barn. 🙂

… och varför har jag fått Josefins light cola?

Eftersom jag inte fick något kaffe till fikat kunde jag inte låta bli att använda kniven… Vilken tur att jag inte skrivit ortens namn. Skojar bara lite för ovanlighetens skull på bloggen. Visst var det tuffa stolar?

Mitt favoritstopp på eftermiddagsturen var detta ställe. Jag blev glad redan när jag doftade i en stor teburk och kunde köpa hem en gammal favoritsort; Rabarber med grädde. Lizette hittade porslinskålar som hon vill börja spara på. Solveig har tröttnat på att skala små söta nypotatisar. Nu ska hon pröva…

Hoppas de är lika bra som den trevliga expediten berättade.

Jag lovar. Det var varken jag eller Lizette.

Om jag är snäll får jag följa med hem igen.

Det enda jag visste om Skurup innan var att det låg ungefär en kvarts bilresa från Sturups flygplats, att de har en folkhögskola med en journalistutbildning och att Johanna museet ligger i kommunen. Dessutom visste jag att en av mina bloggvänner bor där, för hon köpte min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i förra veckan. 🙂
När man tar väg E65 mellan Ystad och Malmö åker man förbi i utkanten av tätorten. I hela kommunen bor ca 15000 invånare och i tätorten lite drygt hälften. Av dem i tätorten är det många som pendlar till Malmö, Lund och Köpenhamn.
Nästa gång familjen Lidén ska ut och JoJo-åka, ska vi åka åt ett annat håll.

Månadens boktips – ”De blå damerna” av Kristina Appelqvist

För den som gillar pusseldeckare är Kristina Appelqvist inget dåligt val. ”De blå damerna” är den fjärde och fristående delen i sviten som inleddes med ”Den svarte löparen” 2009. Sedan debutåret har Appelqvist troget kommit ut med en roman om året. Har man inte läst någon bok tidigare föreslår jag att man börjar med den första boken. Det blir alltid en viss hemkänsla när man lär känna karaktärerna från starten och får se hur de formas och utvecklas under resans gång.

Fem studiekamrater, alla tjejer, bestämmer sig för att efter ett helt års studier i konsthistoria på universitetet i Lund, fira med att åka till Kreta. Därnere blir de inspirerade av en guide som berättar att kvinnorna på Kreta för nästan fyra tusen år sedan var ovanligt självständiga. Enligt en tavla kallas de för de blå damerna. Den svenska kvintetten bestämmer sig för att bilda ett hemligt sällskap med samma namn, De blå damerna. Vid strandkanten i mörkret, i den ljumma natten, ligger de tysta och tittar på stjärnhimlen och låter de ljusa tankarna löpa fritt. Tjejerna lovar varandra att bara vara de fem, inga andra. De ska vara fria och självständiga. Ingen ska få utöva makt över dem. Ingen relation ska få begränsa deras liv. De ska alltid hjälpa, stötta och uppmuntra varandra så länge de lever. De kommer fram till att deras styrka både ska förändra världen och förflytta berg.
Västgöta universitet i Skövde och trakterna däromkring är som alltid fond i handlingen till Appelqvists böcker. Min fru Solveig som är från just dessa trakter uppskattar givetvis böckerna extra för det, liksom jag som också kan se platserna framför mig. Den unga rektorn Emma Lundgren är huvudperson i alla böckerna och numera är hon dessutom sambo med polisen Filip Alexandersson. Paret bor i prästgården i Berg. Emma har en viss ovana att hamna i mordhistorier, av böckerna att döma. I den här boken får Filip hjälp av kriminalinspektören Urban Nyqvist samt en kvinna och en man från rikskrim i Stockholm. De sistnämnda är inte så imponerade av livet på landet.
I upptakten sker två händelser som hör ihop, eller inte? Vincent van Goghs målning Det gula huset blir stulen från Konsthallen i Skövde och en död kvinna hittas i en hiss. Den döda kvinnan heter Helena Oscarsson och är ny chefsredaktör på lokaltidningen. Helena är också en av de fem i det hemliga sällskapet De blå damerna.
Nutid växlas med vad som hände på Kreta och det som hänt under de sammankomster som det hemliga sällskapet haft genom åren. Det är inte lätt för poliserna att få de fyra kvinnorna att lätta på sin överenskommelse. En av kvinnorna är dessutom bästa kompis med Emma. Mystiska män dyker upp allt eftersom i handlingen. Appelqvist lyckas som alltid att väva ihop storyn och avslutar med en raffinerande upplösning.

Alfabeta Bokförlag, 2012

Övriga delar i serien: ”Den svarta löparen”, 2009, ”Den som törstar”, 2010 och ”Liv i överflöd”, 2011

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.