Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Min fru är bak och fram

Min fru Solveig har många goda sidor, men det finns ett drag hos henne som jag inte begriper mig på. Hur kan hon ens tänka den galna tanken? Hon som inte har några franska nerver, alltid står stadigt på jorden och är en bonddotter av högsta rang. Varför envisas hon då med att göra det varje gång? Inte ens när jag var nyförälskad föll det på min läpp. Jag trodde rent av att hon bara skojade när hon berättade hemligheten. När jag senare kom på henne höll jag en lång föreläsning om etik, vett & etikett och ett moraliskt ansvar mot personen bakom tinget.

Precis som Solveig är jag en hängiven bokslukare. Vi har tolv Billy-bokhyllor med glasdörrar i vår villa. Böckerna är ordnade enligt samma system som de har på biblioteken. Annars skulle det vara omöjligt att nå rätt titel, om man inte hade en veckas semester och ville leka Sherlock Holmes bakom nerfällda persienner. Våra nattygsbord är ständigt fyllda med böcker av olika slag. Bokbussen stannar utanför vår parkering varje tisdagskväll. Utlåningsstatistiken på den hållplatsen måste ha fyrdubblats sedan vår familj flyttade hit. Den trevlige bibliotekarien får en personlig lapp med jämna mellanrum. En önskelista över kommande nya böcker som vi hoppas att de köper in.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Våra töser försjunker ofta in i böckernas värld och är emellanåt knappt kontaktbara. Tioåriga Jennifer slår snabbt om från en energisk sjungande tjej till en stillasittande bokmal i favoritsoffan under sin loftsäng. Själv njuter jag just nu av en tegelstensroman av Elizabeth George och det nya svenska deckarstjärnskottet Karin Wahlberg. Jag använder mig av min personliga lästeknik. Spänningsromaner läser jag alltid i små behagliga doser. Sträckläsning är inte mitt motto. Istället slår jag igen boken när det är som mest spännande och går omkring en stund och funderar på vem som kan vara den skyldige. Ju närmare slutet desto tätare pauser. Är jag ensam hemma gör jag överslag med mig själv. Mitt i en tugga kan jag nicka övertygande.
”Just så måste det ligga till. Hon är det. Givetvis.”
Jag kan fantisera och leva mig in i handlingen. Villkoret är naturligtvis att det är en välskriven roman. I ett sådant alster blir jag nästan ett med handlingen. Till saken ska bekännas att personen bakom verket nästan alltid överlistar mig. Det gör inget. Det ingår i charmen att ta fel på den skyldiges namn.

Alla läsare har sina egna sätt som de kanske varierar efter stundens behag. Det är absolut ingen snabbhetstävling. Ni kanske tror att Solveig är så nyfiken att hon inte kan bärga sig? Att hon inte kan släcka nattlampan förrän hon fått reda på bokslutet. Det var verkligen gulligt tänkt om henne. Då tycker ni att jag inte har med att göra hennes sätt att läsa? Nej, det som stör mig är att det är just det som är nageln i ögat. Solveig missar hela läsupplevelsen. Jag tycker inte att hon hedrar den hårt ensamarbetande författaren. Det är ett hedersbrott att inte kunna låta bli.

Äntligen har jag kommit fram till sanningens sekund. Kort och koncist. Solveig läser den spännande prologen av Elizabeth Georges tegelstensroman och bläddrar därefter snabbt vidare till sidan niohundraåttiosju före epilogen. Ändå säger hon till mig att hon ibland försöker låta bli. Rekordet är sjuttiofem sidor lästa i kronologisk ordning. Sedan råkade det blåsa till i sovrummet och av misstag läste hon mördarens namn.
”Det blir mycket behagligare, när jag sedan går tillbaks och läser vidare. Jag behöver inte oroa mig i onödan. Varför gör du inte likadant när du tittar på en inspelad fotbollsmatch? Så slipper du sitta och våndas i nittio minuter.”
Det känns som om jag fått en hårt pumpad läderboll rakt i nyllet. Min haka ramlar ner och bollen kunde lätt ha letat sig in i gapet om jag varit större i käften.
”Vet DU hur lång en fotbollsmatch är?”
Som vanligt byter min fru spår.
”Vill du veta vem som smyger omkring i kulvertarna på Lunds universitetssjukhus?”
Käkarna går i clinch och jag håller för öronen där jag sitter med Karin Wahlbergs spännande bok.
”NEJ!!!”
”Putsa fönster eller dammsuga?”
Kolera eller pest.
”Det där var inte schysst. Dammsugning och du håller tyst. ”
”Jag kan väl få göra en charad. Eller säga första bokstaven…”