En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del ett

omslag svartDet är svårt att skriva ett egentligt startdatum. Det känns som att min väg till att nå min dröm om att få ge ut en roman startade när jag anmälde mig till Skrivinstitutets distanskurs i Borås. De första två uppgifterna gjorde jag på en reseskrivmaskin. Vad lyxigt det var när vi strax senare köpte en Macintosh. Den kostade 16 000, skärmbilden var inte stor men datorn var helt suverän. Den klart bästa vi ägt. Den krånglade aldrig, utan självdog av åldersskäl flera år senare.
Ett av mina personliga mål med skrivkursen var att testa en annonslockelse. Det stod att man fick kursen gratis om man inte lyckade sälja sina alster och få ihop lika mycket som kursen kostade. ”PS. Kom ihåg att du inte riskerar någonting – kursavgiften återbetalas i sin helhet när du fullföljt kursen – om du inte har tjänat in den genom försäljning av det material du har skrivet. Detta är din stora säkerhet osv.”
Jag räknade kallt med att det fanns något finstilt med i det flotta erbjudandet och tog det inte på allvar.
Det ingick en välskriven pärm med olika kapitelflikar som; Hur man bygger upp en historia, skriver säljbara artiklar, effektfulla berättelser, personteckningar, noveller som säljer, berättelser för barn och ungdom, facklitteratur, biografier, bokrecensioner, skriv en roman, skådespel, skriva för radio, skriva för TV och hur man blir översättare osv.
Mitt mål var att komma igenom kursen så fort som möjligt. Inte så att jag slarvade. Jag gjorde uppgifterna mycket grundligt som jag alltid brukar göra. Så fort jag var klar skickade jag iväg min lösning till handledaren som var en känd författare i Sverige och som deltagit i ”På Spåret” på TV. Tanken var att kursdeltagaren hela tiden skulle ha en uppgift hemma och en som läraren förhoppningsvis gick igenom. Mina sprintertakter gjorde att jag ofta blev utan uppgift hemma och det retade mig. En annan sak som störde mig var att det mest stod. ”Bra novell, acceptabel intrig och välskriven text. Bra Bosse. Fortsätt så. Jag gillar det du skriver. Barnberättelsen känns naturlig och gullig om uttrycket tillåts. Recensionerna är trevligt skrivna och lockar till läsning. Bra.  Du behärskar att skriva noveller som gör sig i moderna tidningar. Den här genren är du bra på. Tack för väl genomarbetad uppgift 7. Inget att anmärka.” Sedan kortfattat vad nästa uppgift bestod av. Jag fiskade efter att få råd och lära mig nya saker. Få reda på vad som var mindre bra och vad jag skulle kunna bli bättre på. Jag ville utvecklas som skribent.
Från början var det delövningar som inte var färdiga för att skickas till tidningar och tidskrifter. Därför var det inte aktuellt för mig att försöka sälja något. Det var inte förrän i slutet av kursen som vi skrev färdiga artiklar, noveller, sagor m.m. Det var då jag skrev mitt första kåseri. ”Jag hatar min närmaste kompis” Läs om ni har tid och lust. Jag la till lite trams på slutet i texten innan jag la in den på bloggen hösten 2012.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/26/jag-hatar-min-narmaste-kompis/

Äntligen fick jag en längre analys av min text. Detta som jag längtat och trånat efter genom hela skrivkursen. Blev jag glad? Näpp! Jag blev sur som den gula frukten och tyckte läraren var helknäpp. Så här stod det.
”Astrid Lindgren-porträttet är bra och välskrivet tycker jag. Det andra är för kryptiskt och krångligt från början för att en läsare ska orka igenom. Förklara från början vad det handlar om och hur det är att leva med diabetes så blir texten lättare att ta till sig.”
2014 skrattar jag gott åt riset. Denna lärare skulle ha läst min blogg, helst när jag tramsar som mest. Personen måste ha varit befriad från humor. Hur trög… var nu snäll Bosse. Min rubrik syftade på att läsarna skulle tro att jag hatade en mänsklig kompis. Det inbillade jag mig att ”alla” skulle förstå och sedan bli överraskade av sanningen en liten bit ner i texten. Jag tyckte det var ett häftigt upplägg och ett uns nytänkande. Vad tycker du? Tycker du inte som jag så … Tänk på citronen. 😉

”Nu spörs det vad du vill göra, ta tio extra uppgifter eller ta pengarna?” Vad tror ni att jag valde? De tio uppgifter var helt fria. Kunde handla om vad som helst. Jag såg framför mig orden. ”Bra Bosse. Fortsätt så i nästa uppgift.”
Hör och häpnad. Jag fick tillbaka varenda krona. Snabbt också. Första och sista gången jag gjort en sådan grej. Ännu roligare. Ett tag efter kom ett samtal från Stockholm från tidskriften ”Diabetes”. De köpte kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis”, gillade det skarpt och frågade dessutom om jag ville börja jobba som deras kolumnist och skriva i varje nummer. Det erbjudande tackade jag glatt ja till. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva manuset. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns bloggläsare som redan gjort det. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon. 🙂
Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör definitivt inte detta för att tjäna pengar. Däremot vill jag inte förlora några pengar och jag är väldigt sugen på att ge ut fler böcker. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. 

Det första intrycket

Man ska känna lycka. En sprudlande glädje. Overklig, både för en själv och för den som man älskar. Sannsagan om att vi två ska bli tre. Något litet höll på att gro inne i Solveigs mage.
Vi kände inte så. Vi var tomma. Ledsna. Omskakade. Dystra till sinnes och med flera obesvarade frågor lämnade vi den lilla ortens mödravårdscentral. Samtidigt trodde vi inte helt på expertens mörka föredrag. I alla fall inte Solveig som kunde sin familjehistoria.

Vilken underbar inledning på vårt betalda sommarlov. Efter att vi tagit farväl av våra skolbarn utanför kyrkan, där vi firat avslutning, bar det iväg med flyg på semester. Nöjda kom vi hem med smutstvätten, fina minnen och med nya kontakter i bagaget. Vi började också ana att något annat var på gång och tog en tur till närmsta apotek. Med spänning följde vi världens längsta sekunder innan konturerna av det berömda strecket blev tydliga. Jag hämtade kameran för att föreviga högtidsstunden. Vi valde taktiken att inte slänga oss på telefonerna och ringa runt och berätta. Istället ville vi suga på karamellen själva en stund. Saker kunde gå fel. Vi behövde landa först. Beställde bara tid hos en barnmorska. (Som många andra förstföderskor syntes det inte på flera månader att Solveig var gravid även för ett vant öga. Hon var inte själv helt säker, på ett skojigt sätt, långt in i graviteten, på grund av sin platta mage.)
Vi såg verkligen fram emot att få det bekräftat av en expert att vi skulle ha barn. Jag tänkte på att barnmorska måste vara ett av de finaste, roligaste och mest tacksamma yrken jag kunde komma på. De måste såklart vara flinka, flexibla och helst tycka om barn. 🙂
Med spänstiga steg och fyllda av förväntan klev vi på. Det märktes rätt fort att trivsel-temperaturen sjönk direkt i rummet. Kvinnan var stel och hoppade direkt in på personuppgifter efter välkomsthälsningen. Vi hakade på hennes lägre tempo och svarade lydigt på hennes frågor vid bordet. Jag berättade att jag hade diabetes typ 1 och visste om att chansen var 6 % att våra barn skulle få sjukdomen. Hade Solveig haft diabetes hade det ”bara” varit 1.5 % otur. Det var inte med den ”honungssöta” lämnade informationen som solen gick i moln för oss. Den grå kvinnan kom visserligen inte med något solstänk när jag själv redovisade statistiken, men hon tog istället fasta på de uppgifter som Solveig lämnade. Därefter lämnade hon knappt ämnet. Solveig hade berättat att hennes äldsta bror hade Downs Syndrom, men att hon kände till att det inte var ärftligt. Där hackade det till rejält. Enligt kvinnan var kromosomsjukdomen visst ärftlig. Hon berättade om fostervattensprov och muntrade upp oss med fler dystra fakta. Solveig var direkt tydlig med att hon inte tänkte chansa med provet. Att hon inte tänkte göra abort osv. Kvinnan gav sig inte. Det slutade med att dysterkvinnan skulle återkomma med besked efter ett samtal med en läkare dagen efteråt. Vi fick en ny tid på en lapp och sorgsna lämnade vi byggnaden trots att vi fått bekräftat att Solveig var gravid. Fikastunden på konditoriet var inte aktuell längre. 😦

Vi ventilerade hela dagen. Malde på i samma hjulspår. Försökte göra något roligt för att skingra tankarna. Ute var det sol. Inombords var det dimma och djupt mörker. Solveig var säker på att det inte var ärftligt. Hon var övertygad om att hon inte ville göra något prov. Det fanns ju en liten chans att ett fullt friskt barn kunde bli skadat vid provet. Vi kunde inte googla sommaren 1995. Hade aldrig ens hört ordet trots att vi hade en Macintosh sedan januari 1991. Det var dryga timmar. Sömnlösa sommartimmar då vi drog i samma trådar igen.
Kvinnan ringde nästa förmiddag. Bad inte om ursäkt. Berättade bara att läkaren sagt att det inte var ärftligt.

Första intrycket är viktigt. Ändå bestämde vi oss för att ge henne en chans till. Hon var sen till andra mötet. Dök upp i trappan efter oss. Hon var rejält sönderslagen i ansiktet. Deltagande frågade jag om hon råkat för en olycka.
”Ja. Jag cyklade omkull”, sa hon lamt, men redan innan hon sagt orden gick mina tankar åt ett helt annat håll. Jag hade i flykten noterat att det inte kunde hänt på vägen till jobbet. Skadorna verkade inte färska. När jag kom hem behövde inte min fantasi berätta så högt för mig. Jag hade inte mött någon kvinna tidigare som varit så anti mot mig när jag var trevlig, artig och skojade. Hon frös ut mig under besöksstunden. Visst förstod jag att fokus ska vara på kvinnan. Men jag kunde väl fått vara med på ett hörn. Helt utanför processen var jag inte enligt mig själv. Jag försökte lätta upp stämningen när hon omständigt velade fram och tillbaka när det planerade datumet skulle bli.
”Hoppas det inte blir 29 februari. Kan inte vara så kul att fylla år vart fjärde år.”
Jag såg att hon inte förstod eller uppskattade mitt skämt. Orkade inte förklara att vårt barn skulle bli uppvaktad varje år ändå. Plötsligt drog hon istället iväg i tiden åt andra hållet när hon tittade i sina cirklar. Jag som var en envis lustigkurre kunde inte hålla tyst.
”Det kanske blir på min födelsedag.”
Det räckte med första meningen. Då ska du läsare veta att jag inte la till att vi får lotta vem av oss som ska ha presenter. Eller att jag skulle hävda att jag var kom först och var äldst. Nej. Sådana skämtstrider var jag inte klädd för.
Hon slutade röra sina fingrar upp och ner i en tabell.
”Det skulle vara hemskt. Direkt förfärligt.”
Sedan följde några fraser om att förlora sin identitet. Att alla måste ha en egen födelsedag. Annars kan det gå illa. Hemskt illa. Ingen bra start i livet.
Jag la ner projektet. Själv tyckte jag det var mycket sämre (inte värre) om det blivit 29 februari. (Jag kan gärna avstå min födelsedag.) Men huvudsaken var att barnet var friskt. Om det vill ut kan man inte sätta en kork i vägen. DET tyckte jag skulle varit betydligt värre och ohederligt. Kanske tänkte jag så. Jag sa inte många fler ord. Hon tittade inte på mig. Bara på Solveig någon gång då och då. Hade jag gått ut från rummet hade hon inte noterat det. Eller tvärtom. Hon hade kanske kunnat slappna av?

Vi var inte speciellt muntra när vi kom hem andra gången heller. Besvikna på att hon inte bett om ursäkt när hon insett sin tabbe. Vi såg inte fram emot att träffas en tredje gång och riskera att diskutera något nytt dystert ämne. Tänk om hon drog upp att vi bara hade barnet till låns. Att det skulle dö någon gång i framtiden. Vissa barn föds utan kroppsdelar…

Fel person på fel yrkesplats. Vi hade tur i oturen. Eftersom jag fått igenom min vilja att flytta tillbaks till mitt älskade hav innan Solveig blev för stor och otymplig fanns det en bra anledning att kontakta stadens mödravård och redan flytta över våra besök dit. I Falkenberg blev det bingo. Att få äran att träffa Viva Ramberg var lika roligt varje gång. Underbart att få känna att jag också var välkommen trots att jag skulle smita ifrån själva födandet av naturliga skäl. Hon var så duktig på att svara på våra frågor som vi sparat från första besöket hos syster dyster. Viva var metodisk, pedagogisk och sprudlade av positiv energi. Hade ett smittande skratt och glimten i ögat. Med på noterna när vi skämtade. Ännu bättre än jag vågat drömma om att en barnmorska kunde vara. Plötsligt var vi två som skulle bli föräldrar. Ett team där även Viva ingick. Där vi siktade och utgick ifrån att det skulle födas ett friskt barn på den dag som barnet själv bestämt skulle bli startdagen. Sedan blev det dramatiskt vid ett par tillfällen innan guldklimpen först inte kom ut och vid ett senare tillfälle fick lyftas upp från sju blottade lager. En alldeles på tok för liten sötnos men med precis lagom antal kromosomer.

Vårt första intryck finns ändå kvar på näthinnan. Vi blev lurade på starten. Det första lyckopillret. Sedan tror jag att kvinnan var i behov av hjälp från annat håll, men det är en annan historia…