Välkommen tillbaka – Tack för allt

 

Vad trevligt det var när Solveig berättade att Tamara McKinley var tillbaka i gammal stil i boken ”Eldhärjad”. Vi hade båda blivit förtjusta i Tamaras debutbok ”Matildas sista vals”, som kom 2000 och de närmast följande titlarna. Sedan tyckte vi att hon tappade i styrka och jag har hoppat hennes sista böcker.

”Eldhärjad” (2013) fångade mitt intresse direkt i första kapitlet, som inleddes i Brisbane 1946. Tempot skruvades upp i takt med eldens spridning och alla personer som befann sig på olika utsatta ställen. Mycket välskriven bok inom denna genre. Måste erkänna att jag satt ledsen vid köksbordet och Solveig berättade att handlingen inte var på riktigt. Hon vidareutvecklade och nämnde att det var som med Kurt Wallander. Då var det som om något brast. För Kurt är min vän och finns visst på riktigt och då måste xx och yy finnas och då vill jag inte att det ska hända något hemskt med… däremot får gärna otäckingen xxxx råka ut för eldens flammor.

Baksidetext: Tamara McKinley är tillbaka med en ny roman, fylld av dramatik, romantik och överraskande förvecklingar. Vi lära känna romanens rika persongalleri och fängslas av såväl fascinerande livsöden som Australiens storslagna landskap.

Baksidestexten lever upp till orden. Under lässtunden befinner jag mig i Australien och ser den otäcka brunormen framför min näthinna. Får också lära mig att ormar älskar att krypa ner i värmen från en människa som sover utomhus i en sovsäck…

Maeve Binchy har gett mig många trevliga stunder genom åren, som fått mig att längta och drömma om Irland. 20 böcker är översatta till svenska. Nu är det slutskrivet för den irländska författaren. Hon dog d. 30 juli 2012. ”Vinter i drömhuset” är helt klart läsvärd, men inte i klass med böcker som ”Nora O´Donoghues dröm”, ”Huset vid Tara Road” (som filmatiserats), ”Scarlet & Feather” och ”I själ och hjärta”. Jag läste att hon var gift med barnboksförfattaren Gordon Snell som fick sista tillägnandet i ”Vinter i drömhuset”. Vackra ord: ”Till käre, generöse Gordon som gör livet fantastiskt varenda dag.”

Författaren som inte finns men som hörs

 

Man blir inte profet i sin egen stad. Jag måste erkänna att jag är en aning mörk till sinnet varje gång jag går in på biblioteket i Ystad. Nog tycker jag att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” borde finnas just här av alla ställen. Genom åren har jag noterat på flera orter, ganska mediokra böcker av lokala författare, som fått stort utrymme i hemkvartersbiblioteket. Ändå inte alls konstigt för ingen vet vem jag är, att jag bor här och att jag skrivit en bok. Kryssade inte den inköpsansvarige i när titeln var med i BTJ-häftet är det historia två veckor senare när nästa lista kommer. Bara att vara med som debutant på ett okänt förlag, i slutet av ett år när kommunens pengar är slut, är dömt att misslyckas om man inte ryter som ett lejon, slickar runt eller har det rätta kontaktnätet. Kvinnan på Ystad Allehanda som verkade vilja göra ett reportage om SolBo Förlag hörde inte av sig, trots att Solveig ringde en extra gång till tidningen. Efter det har vi lagt ner av skälet stolthet. 😦

I förmiddags följde jag med Solveig som skulle till Ystads bibliotek med en stor trave kurslitteratur. Hon skulle även försöka hitta fler böcker som hon behövde till sin avslutningskurs. Jag tog med mig boken ”Vintertid i drömhuset” av Maeve Binchy som jag håller på att läsa, tänkte sitta i ett myshörn och avsluta den spännande boken som utspelar sig på Irlands västkust. Precis innanför bibliotekets entré finns en maskin där man lämnar tillbaks böcker. Solveig ställde sig där och matade in böckerna samtidigt som jag fortsatte med min ryggsäck in i själva huvudbyggnaden. Då började det pipa högt som när jag ska ut och flyga. Alltid drabbar det mig på flygplatser, trots att jag försöker tänka på ALLT för att undvika det. Jag såg hur de två kvinnorna som jobbade bakom biblioteksdisken noterade vem som utlöste larmet. Jag tog tre steg ut igen och det pep på nytt. Gick in och det pep. Lekte med mig själv, samtidigt som jag började prata med Solveig. En av kvinnorna kom mot mig. Det räckte med att jag sa att jag hade en bok med från Tomelilla i min ryggsäck. Hon log och stämplade mig inte som bibliotekstjuven, för den titeln skulle varit stulen. Eftersom det inte fanns någon ”kund” vid disken hade personalen sett att jag var på väg IN och inte UT första gången det pep. Jag slapp göra som på flygplatsen. Ta av mig allt. 😉

Då kom rubriken till mig och jag sa ironiskt den till Solveig innan vi skiljdes åt en stund. ”Författaren som inte finns men som hörs.” Jag tror att jag börjar bli en aning stött på gamladar. 😉 Men ändå med ett skevt leende på läpparna. Det ska även tillägas att mina riktiga hemkvarter är trots allt Halmstad och där har de hela tre ex av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Livet går vidare. Jag brinner av skrivlust och en enorm värk nattetid av min Frozen Shoulder. Nästa vecka hoppas jag att ett gäng kortisonsprutor ska få bukt på dilemmat som käkar nattsömn och energi. Jag önskar dagens bloggläsare en fin helg. Hoppas våren och värmen återkommer. Jag fryser dubbelt för närvarande, om jag ska vitsa till avrundningen på inlägget. Håller ni tummarna för Sanna Nielsen ikväll?

Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.