En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.

Målande inomhusprojekt

Det opålitliga svenska sommarvädret har sina fördelar. Nu gick inte mina sympatier till alla resebolag som gnuggar händerna extra mycket när restresorna går åt som smör i solskenet (det utländska solskenet) utan jag tänkte mer på att vi i vår familj brukar sätta igång med inomhusprojekt istället. Denna gång är det tvättstugan och en gästtoalett som behöver en viss uppfräschning när det gäller färgen. Vi har bara bott här i ett år och det sticker i ögonen varje gång jag gör ett besök i tvättstugan. Mina tankar går visserligen tillbaks till glada dagar på sjuttiotalet, men det är inte så jag vill återuppleva den tiden. Starkt orange uppåt hela väggarna. Klatschigt kanske för den som gillar retro. Man slöar inte till vid åsynen direkt. Snarare dras jag åt medicinskåpet för att lindra den snabbt uppkomna huvudvärken. När vi är klara är vår förhoppning att det ska vara turkosblått nertill och vitt där uppe. Det finns just nu också en störande rosa rand på kaklet på toaletten som behöver trollas bort.

På gästtoaletten är det alltså kakel halva väggen. Förra ägarna hade satsat på ”snusbrunt” över kaklet. Tillsammans kom vi fram till att lila i samma ton som handdukarna vi brukar ha där skulle bli suveränt. Därför tog Solveig med en handduk till Färgbutiken för att det skulle bli rätt nyans på den lila färgen. Extra skönt att vi snabbt hittade färgrutan bland färgkartorna som kändes som en tjock tegelstensroman. Det är bra när saker flyter på. Men när färgen skulle blandas till var det slut på flytet. Färgblandaren tjurade och expediten kom på att just den färgen gick inte att bryta. Hon föreläste en bra stund om brytningar av våtrumsfärger och olika baser, så jag var tvungen att ta upp vattenflaskan och kyla ner mig med en rejäl klunk. Fram åkte färgkartorna igen och vi fick tänka om. Det fick bli plan två. En lite diskretare lila ton.

Ganska snabbt hittade vi rätt turkosblå färg till tvättstugan. Fick ett bra tips om att köpa blå maskeringstejp som kan sitta på längre och som inte drar med sig fel saker när man tar bort det. Det kändes skönt att veta att vi bara hade ett ärende kvar. All vit färg som vi skulle ha till tak och överdelen i tvättstugan. ”Så ska vi ha rätt mycket vit färg.”

”Vilken variant? Kritvit? Gräddvit? Kalkvit? Kolsvartsvit?” Där någonstans tappade jag tråden och hoppades att Solveig var med på noterna. ”Vi tar Kalkvit”, avbröt jag matt innan mitt eget ansikte antagit den tonen.

Tvåtusen kronor fattigare, trots 25 % rabatt, bar vi ut alla hinkar till bilen och önskade att en målare ingått i priset…