Åttonde segraren i år

8

Stort GRATTIS till Signhild Skrivmoster Hortberg. ❤
Häftigt! Åtta olika segrare under 2015.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015: Januari: Susie Bloom, Februari: Gunnar Carlstedt, Mars: Tove Olberg, April: Eva Rohlén, Maj: Bosse Lidén, Juni: Gunilla Wahlberg, Juli: Znogge, Augusti: Signhild Hortberg September: ?

Personligt:
Namntoppen 2014 i Sverige. Elsa-Alice-Maja-Agnes-Lilly-Olivia-Julia-Ebba-Linnea-Molly. Endast ett av dessa namn hade jag med på min kanske mossiga lista. Väldigt länge under gårdagens tävling hade jag inte fått in något rätt namn från A-E. Till slut fick jag rätt svar på D. Dessutom fick jag in två namn sju minuter efter jag stängt tävlingen (de är inte medräknade). Totalt fick jag INTE in sju av mina tjugotre namn. Hade en bloggvän som bor i Ystad lämnat svar kunde ett av namnet kommit med. 🙂 Hade någon tänkt på namnet på min insulinpump skulle ett svar till varit löst. Förr. Innan jag var gift sa jag ofta att om jag fick två barn skulle det vara en pojke och en flicka. De skulle heta Sanna & Sebastian. Saga och Sofia var starka kandidater till S. Egentligen tycker jag att det finns otroligt många fina flicknamn. Flera som jag fick av er hade jag som ”andranamn” på bokstaven. Jag räknade med att ni som följer min blogg skulle ha större möjlighet att få två poäng. Våra döttrars namn var givna. Däremot skulle ni falla i fällan och skriva Solveig. Hon har jag inte varit med och ”döpt”, men jag tycker det är ett väldigt vackert norskt namn. Nu till facit: Angelica-Bodil (mitt smeknamn när mamma tyckte jag var för långhårig)-Celine-Denise-Evelina-Felicia-Gunilla-Hanna-Inez-Jennifer-Katarina-Lizette-Melissa (min pump uppkallad efter Melissa Horn)-Natalie-Olivia-(ni som läst min kåseribok vet vem)-Petronella-Rebecka-Sanna-Theresé-Ulla-Viktoria-Ylva-Åse. De grönfärgade fick ingen röst av er.
Jag tackar för visat intresse. Gårdagens inlägg fick en riktigt hög visningssiffra. Nu ska jag försöka få ordning på bilder och text till vår sista tripp med Jojo sommarkort och putsa mer på Månadens kåseri. Hoppas ni får en fin sensommarhelg.
Kram Bosse/Bobo/Sebastian/Bodil. 😀
Ps. Hoppas du vinner något stort Signhild.

Två vänstergummistövlar

0010001En mörkare himmel

En av mina sommaraktiviteter är givetvis att läsa böcker. Detta är mina två senaste beställningar från bibblan. Jag kommer att börja med Henning Mankells fristående fortsättning på ”Italienska skor”. Så här står det överst på baksidan:
En höstnatt vaknar den pensionerade läkaren Fredrik Welin av att det brinner våldsamt. Han hinner precis ta sig ut innan det är för sent. Allt han lyckas få med sig är två vänstergummistövlar. Morgonen därpå finns endast aska kvar av hans älskade skärgårdshus….
Mari Jungstedt tycks ha lämnat både Gotland och sin man bakom sig. istället blir det en ny serie från ett annat semesterparadis, Gran Canaria. Nu provar hon på ett tajt samarbete med Ruben Eliassen. Det ska bli spännande att se hur denna privata mix funkar skriftligt.

På tal om ett annat spår:
Imorgon ska jag resa tillbaka till Hansatiden. Det har jag sett fram emot länge.
Jag får heller inte glömma bort att snart lägga in en Julitävling. Vem ska bli Julimästare och vinna en titel och en lott? Jag vann själv i en bloggtävling och fick presenter i onsdags. Det bästa var att jag vann på lotten. Tack än en gång Maria Bromander. 🙂 Månadens kåseri är mycket seriöst (läggs in 27/7) och skrivit en natt på balkongen då jag inte kunde sova. Vilken vacker himmel det var och underbart ljummet i luften. Nästan en tropisk natt, om jag får lov att överdriva ett par grader. ❤

Tre år som bloggare

rosknopp framför klostret0005

Så här skrev jag i mitt första blogginlägg den 22 juni 2012.

Alla dessa aldrig

Ibland sitter jag och ler åt alla mina ALDRIG. Jag ska aldrig sätta mig i en skolbänk en enda minut efter jag gått ut från gymnasiet, jag ska aldrig flytta ifrån min hemstad, jag ska aldrig gifta mig, jag kommer aldrig att bli pappa, jag ska aldrig köpa egen villa, jag ska aldrig skaffa mig en Volvo, jag ska aldrig bli egen företagare, jag ska aldrig gå med i något så töntigt som Facebook, jag ska aldrig ens läsa en löjlig blogg, jag ska aldrig…

Jag stod verkligen för vart enda ord. Då. Alltid. Det kändes så välgenomtänkt. Snusförnuftigt. Helt rätt i tiden. Min tid.

Men… Man har väl sin fulla rätt att ändra sig om något. Någon gång. Så här har ni mig. Med en nyfödd blogg. Jag ska bara nypa mig i armen. AJ!!! Det är alltså på riktigt.

På måndag firar jag tre år som bloggare. Det har hänt en hel del sedan jag la in 24 inlägg under juli 2012 och fick totalt 606 visningar. Det dröjde flera månader innan det blev något större intresse för vad jag skrev. Mitt första kåseri hade titeln ”Dambesök i sängen”. Det var just kåserier som jag var intresserad av att lägga in, tillsammans med färska bilder från Gotland, favoritön som vi då precis hade tagit flyget från.

Jag som både älskar ord och gillar siffror kan bjuda på en del färsk WordPress-statistik: 145 000 visningar, 783 inlägg och 25 625 kommentarer från 326 personer. Stort TACK till alla er som tagit er tid att skriva till en okänd Bosse Lidén i staden Ystad. <3.

Jag tycker om att leka med statistik när jag får göra det på mitt sätt. Finns det någon mer bloggare som har en privat färgglad tabell över sina kommentarlämnare? Som är glad för att 43 personer är med i hundraklubben och att fyra personer knackar på dörren med sina 97 kommentarer? Som vet att den som ligger på 100:e plats har lämnat 33 kommentarer? Som vet att bästa man ligger först på 37:e plats? Som vet att endast 5 personer har toppat listan under dessa 37 månader? Som var sjätte vecka gör en ny tjusig tabell. Är jag genial eller bara halvt galen? Tävlingsmänniska, svarar jag själv. Med distans till mig själv. Samtidigt är det spännande att analysera om man gör det med en nypa salt. Roligast har det varit med de okända personer som tyckt om mitt sätt att skriva och börjat sträckläsa bakåt genom hela bloggen. Då har jag varit som stoltast. Dessutom vet jag att det finns de som följer min blogg, men som aldrig lämnat en enda kommentar. De är välkomna de också. (Flera av dem har köpt båda våra böcker). Istället tackar de via vanliga mail, vykort, meddelande på Facebook, telefonsamtal och hederliga gamla brev. Ibland blir jag riktigt blyg och rörd. Helst när de analyserat ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och förstått mina ambitioner med att ex. skapa ett ungdomsspråk som relaterar till 1970-talet. En stor fördel med läsupplevelsen, är att ha upplevt det decenniet.

Treårsdagen firar jag med att åka på spår. Vart vi ska åka beror på vädret. Under resten av sommaren följer jag de andra somrarnas upplägg och lägger mest in lättare inslag med mycket bilder. Varvat med kortare bloggpauser då jag bloggvandrar istället.

Jag har hela tiden varit ärlig och sagt att det är skriva böcker som är mitt stora intresse och mitt skäl till att det blev en blogg. Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska analysera mitt bloggande 31 december 2015 som jag tänkt från början eller göra det redan 30 september när den mörka delen av hösten knackar på dörren. (Vissa nätter funderar jag på ämnet. Nästan aldrig på dagen). Det beror på flera olika faktorer och hemligheter som ligger och gror. Jag kunde bjuda på ”lösa ord” som efterfrågan, glädje, intresse, ork & hälsa, kåseribokintresse, romansug, moln, solglimtar, research-iver, ”blåsningar” och många andra ting som jag tyvärr inte styr över.

Eftersom SolBo Förlag vill fortsätta sälja böcker via bloggen kommer den inte att stängas av helt i framtiden. En trevlig bild och en länk till köp bok/böcker kommer ”alltid” vara synlig så länge vi har böcker att sälja. Men alla böcker ämnar jag inte sälja.

En bloggvariant skulle vara att lägga in 365 bilder under ett år. Skälet till att jag fortsatte med blogg 2013 efter romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, var att en kåseribok var möjlig att kombinera med blogglandia. Det var rätt tänk då, med den erfarenhet jag skaffat mig.

Eventuella kommentarer i detta inlägg besvaras med en ”gubbe” eller hjärta.

På tisdag avslutar jag juni med Månadens kåseri. I ett Worddokument har jag ett par hundra ”nya” och minst lika många tänkta kåserier i ”stolpform”, som jag inte bestämt vad jag ska göra av i framtiden. Så här ser kommentarmolnen ut i år efter fem inlagda. Den pinsamma upptäckten, 108
Skyddsänglarna jobbade övertid, 110 😀
Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var, 72
Post till de döda, 78
Mitt liv som stalker, 74
Amatöranalys: Det mest seriösa och djupaste kåseriet verkar vara populärast. Bloggen har ofta varit som en ventil för mig där jag tillåtit mig att tramsa till det. Långt ifrån böckerna som SolBo Förlag gett ut (har säkert legat mig i fatet ibland). I böckerna bjuds det på skratt och leende, men allvaret finns med, om man läser mellan raderna.

Några nya kategorier kommer att dyka upp under de närmaste månaderna om inte WordPress nya sida kommer att sätta käppar i hjulet. När det gäller teknik tar jag inget för givet. Kan jag inte fortsätta att använda det gamla inläggnings sättet är det Morsning Goodbye. Solveig kläckte en rolig kategoriidé som jag nappade på direkt. Den skulle andra av mina bloggvänner kunnat låna. Det kunde blivit jättetrevligt.

Ha en bra avslutning på juni. Gör det bästa av varje dag. Blir det en ”skitdag” lovar jag en sak. Just den dagen kommer aldrig mer tillbaka. ❤

 

Åren rinner iväg

Vår äldsta dotter står för dagens blogginläggsinsats. Fortfarande tycker Jennifer det är skoj att då och då spela in covers på YouTube.

Om tre veckor tar Jennifer på sig en vit studentmössa med sitt namn på. Då ska vi ta emot henne med en skylt när hon springer nerför skoltrappan. Hoppas det är fint väder den fredagen.

hSex dagar

Sex dagar gammal. ”Vem är den håriga apan?”
Din stackare, du visste inte vad som väntade dig. 🙂
Om nio månader är din tonårstid över. Vart tar tiden vägen? Min hjärna har svårt för att hänga med i svängarna. Det känns som nyss, då jag ensam fick ta hand om krypet, som hade så bråttom ut från mammas mage att det planerade kejsarsnittet fick flyttas fram 17 dagar. Medan Solveigs sju hudlager syddes ihop fick jag njuta av ”champagne”, goda smörgåsar och försöka förmå knytet att säga ”pappa”. Med det sistnämnda gick det sådär.

Imorgon ska vi åka på familjeutflykt och trängas med andra på Österlen. På måndag lägger jag in ”Månadens kåseri” med ett fingerat dotternamn. ❤
Hoppas att du får en trevlig helg. Jag önskar dig också en fin avslutning på den sista vårveckan.

Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Vackert & Nyttigt i naturen

Två

De sista dagarna har bjudit på en försmak om vad som väntar runt hörnet. Mycket har hänt snabbt efter det senaste kyliga och blöta bakslaget.
Jag gav mig ut i omgivningen genom porten för att njuta av naturens smörgåsbord.

Ett

Min bil parkerades nära ”filmernas Wallanderpolishus”. Polishuset i böckerna finns på riktigt och ligger mer ocentralt.
Mariakyrkan och vattentornen är bra riktlinjer i Ystad för att lokalisera och inte helt gå vilse.

Tre

Snart finns det rosor och stockrosor utanför de olikfärgade gatuhusen. Då är gatorna fulla av turister och det är trångt att ta sig fram med bil. På hemmaplan väljer vi oftast cykel under denna intensiva tid.

Fyra

Namnet ”förgätmigej” kommer från tyskans ”Vergissmeinnicht”, vilket betyder just ”glöm mig inte”, och har översatts till en mängd språk.
Enligt legenden så utspelade sig följande händelse på medeltiden: En riddare och hans fästmö gick längs en flod när han plockade en bukett med förgätmigej. Eftersom hans rustning var så tung så ramlade han i vattnet. Strax innan han drunknade kastade han buketten till sin älskade och ropade ”förgät mig ej”. Blomman är förknippad med romantik och tragiska öden. Den bars ofta av kvinnor som ett tecken på trohet och evig kärlek. ❤
Blommorna på bilden växer hemma hos oss. Jag har alltid varit förtjust i denna blomma. Lyser extra fint, sent på sommarkvällarna.

Fem

Vad vacker en maskros är. Både på avstånd på ett gult fält och som här på nära håll. Inte visste jag att den var en nyttoväxt och till och med överlevnadsviktig. Detta googlade jag:
Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Av blomman kan man göra maskrosvin.

Sex

Magnolia blev jag förtjust i när vi bodde i Falkenberg. De växte i flera villaträdgårdar i den gemytliga lilla Västkuststaden.
Sju

Åtta

Forsythia är uppkallat efter den skotske biologen William Forsyth. Återigen fick jag läsa om oväntade nyttigheter när jag googlade:
Forsythian innehåller exceptionellt höga halter av antioxidanten rutin (ca 1 %).
Vatten-alkoholextrakt av plantans blommor sänker glukoshalten i blodet och har en lugnande, muskelavslappnande, antiinflammatorisk och allerginedsättande verkan. Extraktet används inom kosmetikaindustrin som ett medel för fördröjning av ålderstecknen.

I Ystads Allehanda läste jag att rapsen är ovanligt tidig. De gröna fälten håller redan på att slå om till gult. 😀

Nio

Hos mig är det just nu rött. Måste de fälla bommarna en hel årstid före tåget kommer? 😉

På måndag kommer ”Månadens kåseri” som jag döpt till ”Post till de döda”.
Någon på hemmaplan nämnde igår att det var exakt femtio dagar till studenten. Förhoppningsvis går bommarna upp till dess – så jag inte ser rött och bommar högtiden. 😉
”Snälla Pappa! Kan du och jag leka djurpark? Du kan få vara en giraff.”
Åren och minnena leker tafatt – medan tågen kommer och går. Allt har sin tidtabell. Efter vinter blir det vår. Vi vill ge våra döttrar både rötter och vingar. ❤  En svår balansgång. Inte ens järnvägsspår är raka. Jag tror inte det skulle vara kul och speciellt lärorikt om livet alltid gick som på räls.

Jag önskar alla läsare som kommit hit ner en trevlig helg. 🙂

 

Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var

Jag trodde att jag skulle bita ner naglarna till nagelbanden denna februaridag 1974. Tillsammans med min skolklass var vi på studiebesök på Halmstad Museum. I normala fall skulle jag uppskattat att se hur min stad vuxit fram och stått emot krig och eld genom flera århundraden.
Visst var jag historieintresserad, men det var inget mot sportintresset. Man kan inte jämföra mjölk med läsk. Just denna dag var det dags för skidstafett i Falun. På Lugnets skidstadion väntade 60 000 förväntansfulla åskådare på de svenska herrarnas stora möjlighet att ta en VM-medalj. Själv väntade jag på tidsluckan – göra mitt livs lopp på cykel för att hinna hem till starten. Jag hatade att missa en enda sekund av något viktigt. Till slut kom tillfället då jag lyckades glida iväg från elevhavet och kuta nerför trapporna och ut i friheten.
Stundtals tog jag vilda chanser i trafiken när jag i snöslasket drog iväg halvmilen på två hjul. Pappa var ledig och hade värmt upp både Tv:n och soffan.
”Ska du inte duscha först?”
”Jag duschar i svett istället. Tror du att vi tar guld?”
”Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck är två säkra kort. Lite mer osäkert med Lars-Göran Åslund och okända startmannen Hans-Erik Larsson. Tre minuter kvar.” Pappa berättade att alla fyra svenskarna gått över från träskidor till plastmaterial.
Jag tog en klunk svalkande Loranga och räknade skidåkarna på startlinjen. Ville inte blanda ihop Italiens vita dräkt med mina favoritgubbar. Zooma in med kameran förekom inte i denna stenålderstid.
Under sjuttiofem meter hann jag leva på hoppet om svenskt guld, när mästerskapsdebutanten Hans-Erik Larsson skidade iväg. Under tiden drog legenden Sven ”Plex” Petterson startställningen och fick avbryta sig själv när han höjde rösten. ”Nio Italien, tio Frankrike och där faller Hans-Erik Larsson. Tappar skidan. Skidan lossnar ur … sitt … bindningen och han måste tillbaka. Katastrof. Katastrof!”
”Nej!” skreks det från en soffa på västkusten. Hur många svordomar som osade i vårt avlånga land denna stund skulle inte gått att räkna.
Larsson kutade tillbaka på en skida, fick en ny och tog upp jakten på sina konkurrenter. Efter några kilometer gick bindningen sönder på den andra skidan. Efter ett nytt byte var Sverige diskade enligt regelboken för otillåtet antal skidbyten.
Där hade jag riskerat mitt femtonåriga liv med en livsfarlig cykelfärd. Så förstörde denna dalmas hela livet för mig för att han inte kunde ta på skidorna ordentligt. Kunde inte hans mamma eller mormor hjälpt honom? Namnet Lugnets skidstadion klingade falskt och kändes som den värsta stafettkniv.
Tomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck i toppform fick aldrig chansen. Östtyskland vann denna svarta dag stafetten 4 x 10 km och det var svårt att glädjas åt att vårt grannland Norge knep bronset. Tommy Limby som tjurat och åkt hem kvällen innan för att han inte fick vara med i kvartetten, fick troligen vatten på sin kvarn.
Vad jag och min pappa och alla andra inte visste var att den stora skulden inte kunde tillskrivas skidåkaren Hans-Erik Larsson. Ändå fick han bära hundhuvudet i många år. Orsaken till fadäsen var att skruvarna som höll ihop bindningen i skidan var ämnade för träskidor och fäste så undermåligt i plast-skidorna att de snabbt lossnade.
Det kan bli delad glädje i en annars mestadels individuell idrottsgren, men risken att bli en syndabock i en skidstafett ruvar alltid i skuggorna. Jag tänker på Jörgen Brink och Niklas Jonsson i modernare tid.
Det har gått över fyrtio år, men jag är inte ensam om att komma ihåg startsträckan och namnet Hans-Erik Larsson. Nu gör jag det med ett stort hjärta och lider med människan. Då var jag en hjärtlös, genomsvettig, guldvittrande femtonåring som tyckte livet var orättvist. Ändå var jag just denna februaridag ovetande om att jag fyra månader senare skulle slita mitt hår när Staffan Tapper gick fram emot straffpunkten i den livsviktiga VM-matchen i fotboll.
Jag låg vrålande under soffbordet där jag frustrerat hamnat, efter att jag sett vem som tog upp bollen med handen för att markera vem som bar ansvaret för att Sverige … ”Det kan inte vara sant. Varför just Tapper? Honom hade jag valt sist av alla elva spelarna. Hur tänkte ”Åby” där? Den långa rangliga skånska flaggstången kommer att missa målet och träffa ett lågt flygande flygplan.”

Fotnot: Norrmannen Magne Myrmo blev den sista världsmästaren på träskidor när han vann guld på 15 km den 19 februari 1974. Kommer Petter Northug att skoja med världseliten vid nästa OS? Vinna en femmil med både träskidor och två fotbojor. 🙂
Inget är omöjligt när det gäller den gutten.

Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tipsa dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vårvecka.

Tredje segraren i år

Tänk att bo på Lyckogränd. Då är det givet att det ska gå bra i Bossetävlingar. Jag säger stort GRATTIS till Tove Olberg 🙂 som spikade exakt rätt ålder. Imorgon ska jag lägga in ett blogginlägg om Joanne. Texten är från ett urklipp som jag sparat en tid. När bilden togs var Joanne 63 år. Om hon lever skulle hon 2015 vara 85 år. Ögonen och blicken ser för mig ut som på en tonåring. Däremot är tänderna mer avslöjande om att det rör sig om en äldre kvinna. Tandblekning var troligen inte så vanligt 1993.
På söndag ska jag berätta om en stor förolämpning som jag råkade ut för och aldrig kommer att glömma. 😉
På måndag lägger jag in Månadens kåseri och skaffar mig skrivtid. Jag vet inte om jag hinner läsa in det på YouTube. Förra månaden fick jag skippa inspelningen för kåseriet var alldeles för långt. Ingen skulle orkat lyssna. Själv är jag också trött på att lyssna på gubben med den hemska dialekten. 😦 Annars blev gensvaret där jag berättade om min sista friska dag på min YouTube kanal stort från diabetsföreningarna i vårt land, dit jag hade skickat information via mejl. 🙂 Jag uppskattar att jag fortfarande kan göra någon nytta för mina medmänniskor. Även om min ork inte alltid räcker till för allt och alla.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: ???

Vem åker ut i Let´s dance om en stund?

Livet kan vara stenkul

 

DSC_07290012

Mitt liv har varit stenkul de senaste tjugo timmarna. 😀 Jag hade samma känsla för tre veckor sedan. Då varade känslan i sjuttiotvå timmar. Sedan dånade det till och solen gick i moln. 😦 Nu hoppas jag på bättre tur. Jag ska berätta i ett blogginlägg senare vad det handlar om.
Ser ni att det är jag och Solveig på bilden? Vi fick stenarna när vi gifte oss. Det är Solveigs svägerska som målat dem.
Vilket härligt vårväder vi haft i några dagar. Igår var jag rädd att jag skulle missa  strandpromenaden som jag riktat in mig på. Orsaken var att en äldre man befann sig i mitt sovrum. En annan lång yngre man i vardagsrummet. Själv satt jag i köket och skrev på Månadens kåseri. Utanför köksfönsterna sprang det både män och kvinnor som emellanåt gick in i hallen och hade konversation med övriga gänget. De verkade ha problem under några förmiddagstimmar. Aldrig har jag känt mig så uttittad som när jag åt lunch och en kvinna och man stod precis utanför fönstret under hela måltiden. Jag kunde inte med att dra ner persiennerna eller flytta iväg mat och kropp. 🙂 Orsaken var att de skulle se om fibernätet funkade efter två veckors grävande runt om våra tjugo bostäder. En grunka sattes upp på väggen i sovrummet. Snart är Telia en old story.

Skyddsänglarna jobbade övertid

En grå småduggande västkustmorgon i januari 1977 hoppade jag in i baksätet på en svart Volvo PV 444, efter att först ha låst min hoj utanför gymnasiets cykelparkering. Bredvid mig satt min namne, i framsätet två andra grabbar. Alla andra i vår årskurs tog samma morgon tåget från Halmstad ner till Lund. På det traditionstyngda universitet skulle vi under dagen få information om alla möjligheter som erbjöds på de eftergymnasiala utbildningarna. Framtidens smörgåsbord var dukat i Skåne.
I denna stund var jag lyckligt ovetande om att vi aldrig skulle nå fram till Lund. Istället hängde jag med i tugget som växlade mellan handbollsklubben Drott, fotbollslaget Bollklubben, om The Ramones var bättre än ELO och snyggaste brudarna på skolan. Stundtals var det svårt att höra vad Otto och Gert gafflade om i framsätet när den högt uppskruvade Jeff Lynne och alla stråkar överröstade tonårsrösterna.
Otto var den i klassen som skaffat sig bil först. Mitt mål var att fixa körkortet på påsklovet. Redan nu kunde jag inte låta bli att jämföra min körteknik med Ottos och insåg att jag vann den matchen. Det var inte bara det att han körde fort. Alltför ofta skrattade han och vände huvudet åt fel håll, letade kassettband samtidigt som han rattade utan blick på trafiken. Vi slängde ur oss pikar inbäddad med pojkhumor. Ibland hjälpte det korta stunder så att han fick fokus på det viktigaste.
Det var mer än tio år kvar tills E6:an skulle bli motorväg och få separata vägbanor med två filer i varje riktning. Nu var det bara på korta sträckor som det fanns omkörningsfiler. Hastighetsgränsen var 100 km. Otto tyckte det var häftigt att sticka ner högerfoten långt ner i botten trots att det börjat ösregna. Han sjöng glatt med i refrängen till ”Evil Woman”. När vi klättrat en bit på Hallandsåsen bytte vädret karaktär. Först blev det snöblandat för att på toppen gå över till ymnigt snöfall. Jag var glad under nerfärden, för att det inte låg någon tung lastbil med släp framför oss på den slingrande vägen ner mot Hjärnarp och hoppades att Otto lärt sig motorbromsa i trafikskolan.
Det var skönt när vi till slut rullat ner för åsen. Ändå sa jag till Otto att sänka farten. Vi låg bra till tidsmässigt.
”Bobo! Sa du höja farten?” skojade han och drog på extra.
Där någonstans gled mina hemliga tankar iväg till en speciell blond tjej som jag visste skulle ta tåget. Just då skulle jag gjort mycket för att få sitta bredvid henne. Hon signalerade trygghet och värme. Lockelsen att kunna smita iväg tidigare från dagsprogrammet och komma hem fortare hade tonat bort den sista halvtimmen. Jag hade mognat fort i det obältade baksätet.
Det hemska skulle kunnat ha hänt igår. Fortfarande ser jag scenen kristallklart från min plats till höger i baksätet:
En sladdande svart PV som glider över till vänster sida.
”Bromsa inte!” rösten kom försent från en av oss utan rattkontakt.
Vi befann oss på en lång raksträcka när Otto vevade runt med ratten. Just då fanns ingen bil i mötande filen. Strax innan vi skulle åkt ner i diket på vänster sida rätade Otto upp bilen, men kunde inte ta sig över till höger sida på grund av en snövall som bildats i mitten. Efter det att däcken kommit i clinch med vallen åkte bilen på nytt mot vänster dike. Hastigheten var alltför hög med tanke på väglaget, men gick inte att göra något åt. Bromsa skulle ha varit ödesdigert.
Den där pricken som jag anat på avstånd i den dåliga sikten kom allt närmare. Jag registrerade som baksätesförare att det var fronten på en hög lastbil. Tidsmarginalen ströps snabbt. En tystnad rådde med ens i bilen. Mitt hopp för att bilen skulle komma igenom den höga snövallen var ute.
”Styr ner i vänster dike”, sa jag stilla.
”Det går för helvete inte.”
Jag var inte det minsta rädd. Ett inre lugn inföll när jag insåg att mina dagar skulle sluta här. Lastbilen och världen utanför försvann. Istället blixtrade det till och olika stillbilder dök upp framför näthinnan. Jag minns inte hur många bildsekvenser som kom. Det var väldigt många och de kom sekundsnabbt. Någonstans retar det mig att jag inte kom ihåg vilken tjej som dök upp. Däremot minns jag flera bilder och episoder från saker jag gjort under mina snart arton år; Personer som stod mig nära. Mamma, pappa, syskon, mormor, semestrar, kalas. Inga suddiga bilder. Allt var helskärpt när bilderna svepte förbi.
Om Otto såg bilder eller filmer vet jag inget om. Jag måste ge honom en eloge för att han inte gav upp. Plötsligt fick däcken fäste och vi skakade till när PV:n kom igenom vallen och gled in på rätt sida av vägen strax innan flertons-lastbilen passerade förbi. Det handlade mer om tiondelar än sekunder.
Det fanns just där ingenstans att vända på, om vi nu inte skulle göra en U-sväng på motortrafikleden. Därför fortsatte vi färden med våra nya liv. Otto höll en lägre hastighet någon mil, men snart var han uppe i hundra igen. Det hjälpte inte att vi tjatade på honom. Slå honom i huvudet var heller ingen god idé. I hans värld var han oslagbar och odödlig.
Nästa gång hände det snabbt. På nytt gled bilen över till fel sida vägen. Den här gången kom det bilar mot oss, på närmare håll. Jag såg inga nya scener från mitt tidigare liv, utan trodde stenhårt att den här gången kunde vi inte komma undan med livet i behåll. Inte två gånger under samma timme. Vi hade fått vår chans och inte tagit hand om den. Min puls skenade iväg.
Otto verkade inte det minsta rädd. Han såg sig som en Ronnie Peterson som då var vår stora formel-1 stjärna i racervärlden. Skillnaden mot förra gången var att bilen åkte fram och tillbaka mellan vänster och höger sida flera gånger, som om vi åkte bilslalom, eftersom det inte bildats någon vall i mitten av denna vägsträcka.
Första gången gick det bra när vi fick möte. Just då befann vi oss på högra sidan i ”svarta faran”. En stund senare var PV:n tillbaks på vänster sida för att någon sekund senare befinna sig på höger sida igen. Vi såg att det kom tätt med bilar mot oss.
”Ratta ner bilen i diket” skrek någon.
Otto lydde för en gång skull.
Det var ett djupt dike. Vi skakade till och våra kroppsdelar fick sig en kyss både här och där. Omtumlade kom vi ut från bilen och gick stapplande i snövädret mot en lantgård. Bonden som var fåordig drog upp bilen från diket med hjälp av en traktor och kedjor.
Nu blev det stränga order från baksätet.
”Vi kör hem till Halmstad. Du kör i 40 km. Inte en enda kilometer fortare. Hajar du!”
Vi höll ögonen på hastighetsmäklaren och röt till varje gång visaren gled över avtalet. Det blev en dryg hemväg. Jag kände kroppen skaka okontrollerat. Chocken hade kommit ikapp mig. Ändå kunde jag ta till mig texten i 10 CC låten ”The things we do for love”. Sjöng med ljudlöst inbäddad i ett slags valiumtäcke.
När vi gick ut från bilen vid skolan, satte sig min namne på huk. Bosse spottade på asfalten efter att han sparkat på framdäcket.
”Otto för fan! Vet du om att mönstret knappast kan vara en mm? Däcken är helt blankslitna.”
Svaret han fick var omoget, billigt och följdes av ett nervöst skratt.
”Man kan inte få allt för femton hundra spänn.”

Den kvällen sände jag tacksamma tankar till min skyddsängel. Denna januaridag då jag fick två nya chanser var varken första eller sista gången som jag räddats från en alltför tidig död. Jag borde vara mer tacksam än jag varit. Det är så lätt att ta livet för givet när man är ung och frisk. Livet är inte rättvist. Ofta har jag funderat på varför inte alla har skyddsänglar. Mitt hjärta blöder för alla små barn, kvinnor och äldre människor som råkat ut för hemskheter i mörkret. Fel plats, fel tidpunkt, fel möten.

Vi fyra tuffa grabbar gled ifrån varandra. Aldrig nämnde vi episoden. Berättade jag det för mina andra kompisar? Tror inte det. I alla fall inga detaljer. Jag ville inte smutsa ner min skyddsängel. Coola killar pratade inte om känslor. Mitt hjärta är varmt när ämnet skyddsänglar kommer på agendan. Samtidigt tror jag inte man kan utmana ödet för många gånger. Jag hoppar inte Bungyjump med silkestråd. Leker inte Rysk Roulette med en laddad pistol. På ett vis lever jag på övertid, men min tid att ta ner skylten var inte i januari 1977. Tyvärr var den det för Ronnie Petersson den 11 september 1978. Dagen efter den otäcka kraschen på Monza, i Italien. När jag lyssnade på bilradion från formel-1 loppet och när kraschen hände, befann jag mig också i en bil som var på väg ner från Hallandsåsen. Den gången i riktning norr ut. Bättre bil, bättre däckmönster och framför allt bättre chaufför.

År är bara siffror. Det finns fortfarande mycket kvar att lära och uppleva. En sak har jag accepterat, som också gett mig en slags inre trygghet. Det måste finnas en mening med allt. Ingen lever förgäves. Det är bara att vi människor är för små för att alltid veta alla svar och på tok för ofta för otåliga, när vi inte direkt förstår alla sammanhang i neontext. Jag tror att vi alla har vår personliga livsbok. Den kan vara tjock eller tunn. Det viktigaste är att vi försöker efter bästa förmåga fylla de blanka sidorna med så många fina saker som möjligt. Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas. Ärlighet varar längst. Empati känns gott i bröstet och gör det lättare att andas. Samtidigt får vi inte skämmas för de grå dagarna när orden inte alltid kommer rätt. Då vår livsbil sladdar okontrollerat på vägen. Vi är inte mer än människor. Jag anser att vi alla behöver lätta på gasen och sakta ner våra liv. Vad rusar vi efter? Hur många minuter vinner vi på att sätta gaspedalen i botten på en viss sträcka för att nå en superviktig plats ett par minuter före vaddå? Alla skyddsänglar jobbar inte övertid …

Eftersnack: Gillade du månadens kåseri och mitt sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar.

Privata ord: Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂
Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka. Här är det statistiskt vår. Experterna skrev att vi gått från höst till vinter.