Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra

 facetre

Vad kommer först till en person som vill skriva och helst ge ut en roman? När det gällde ”Mina fotsteg i ditt hjärta” rörde det sig om en handfull saker.

Ett. Jag hade läst ett par böcker som sålts i miljontal exemplar på olika språk i världen. De var trevliga, spännande och hade en gemensam dramatisk avslutning. Jag tänker inte nämna titlarna vid namn. I skrivande stund kan jag varken namnen på böckerna eller namnet på den ena författaren. Det är oväsentligt. Det som var viktigare för mig då var att knepet författarna använde sig av var totalt orealistiskt och det skavde att ännu en gång konstatera att fel information nådde ut till stora folkmassor om något jag själv var expert på. Nära vänner kom och berättade hur dramatisk och spännande boken var, som jag sedan dissekerade totalt. Vänskapen till nära vänner tål alla väder.
Jag bestämde mig för att bädda in sanningen i en vanlig roman istället för att skriva en fackbok. Hade ”Mina fotsteg i ditt hjärta” nått ut till miljontals läsare skulle vågskålen ha vägt jämnt. Sådana banala tankar ödslade jag inte energi på. Istället hade mitt första hemliga tema – en röd tråd i mitt manusförfattande börjat gro.

Två: Jag var trött på att vara som en papegoja på jobbet. Ständigt gav jag av mig själv och jag började må som en disktrasa. Under flera år delade jag med mig av vårt privata liv till okända människor. Tusentals gånger hade jag pratat om precis samma saker, eftersom våra musei-besökare naturligtvis ville ha svar på sina standardfrågor. För att stå ut ledde jag helst in samtalen på andra områden, så att jag fick någon form av energi tillbaka. Nu bestämde jag mig för att i inledningen av deras besök stanna kvar bakom köpmansdisken och passa på att skriva för hand på mitt manus när tillfället gavs. Jag var ändå min egen chef. Dessutom fanns högsommardagar då ingen kom. Zerodagar som vi kallade det.

Tre: Min mamma som stod mig väldigt nära hade magen full av cancer. Jag behövde stunder där jag kunde fly undan mentalt istället för att inte fastna i samma mörka och dystra ekorrhjulstankar. Stunder då jag skaffade mig energi för kommande tröstande möten och långa bilresor i sommarträngseln.

Fyra: Jag klippte tvärt av mitt gamla antibeslut. Detta var definitivt inte första gången jag bestämt mig för att skriva en bok. Jag hade varit på god väg att få utgivet minst tre olika manus genom åren. Min lust försvann helt när en författare stal mitt manus. De känslorna jag kände när Solveig kom hem med böcker från skolbiblioteket och jag såg boken för första gången… tävlar om när jag såg samma bok skyltas effektfullt ovanför en lägre monter på en bokmässa på Per Gessles hotell i Tylösand. Jag fick slita blicken och höja den en decimeter för att se ut över vackra Tylön utanför för att lugna de starka känslorna som både krigade och kokade inombords. Så går det när ”kvinnor” sitter på många stolar på ett förlag. 🙂 Aldrig mer i livet ska jag skriva ett manus som någon kan knycka och tjäna pengar på. Visserligen var det en tunn lättläst barnbok på endast åtta sidor text. Höll jag mitt ord? Näpp. Men jag tjurade i några år. 🙂 och hann med mycket annat trevligt under tiden. Förlagsvärlden skulle få en sista chans. 😉

Fem: Det började snabbt växa fram en fiktiv kärlekshistoria i min hjärna, baserad på en verklig sekvens. När något sådant får rot i mina fantasirum går det ofta fort.
Då visste jag inte i vilket ”helvete” jag skulle hamna i mitt privata liv… som fick bromsarna att tjuta som hos ett godståg med för hög fart i en skarp kurva. Livet blev nattsvart och jag kämpade istället med att hålla huvudet ovanför vattennivån under en lång tid – då jag inte ens orkade räkna dagarna.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tre

Facis ett

Vilken enorm glädje det var att se första manuset ”En andra chans” växa fram på en datorskärm. Vilken lyx. Ni som är äldre. Kommer ni ihåg första gången? Inget tip-ex som kladdade och bromsade upp skrivprocessen. Varje gång som Solveig åkte iväg och kvällsjobbade, ägnade jag mig åt Robin och Sofias äventyr. En deadline fick mig att öka tempot. Jag hade läst att Rabén & Sjögrens bokförlag hade en pristävling; ”Skriv en ungdomsdeckare”. Visserligen var mina ”darlings” ganska unga ungdomar, inte ens tonåringar, men… Mina fingrar dansade på tangentbordet. Jag var tacksam för att jag behärskade att skriva flytande utan att titta på tangenterna. Äntligen hade jag nytta av kursen i skrivmaskinlära på den treåriga ekonomiska linjen. Inte en dag försent.

Där läste ni om mitt första stora nybörjarfel. Jag tror inte på tidspress även under goda förutsättningar. När man bakar och har bråttom kan man fixa ihop en hastkaka eller något annat som går snabbt. Ord är ömtåligare än så. Dem ska man handskas varsamt med. Det handlar inte om att skriva ihop en tjock lunta papper, läsa upp för familj och vänner som lovordar dig och tro att du är en färdig författare. Processen har bara inletts och första resan är möjligtvis klar. Mitt råd är att låsa in manuset i ett stationsskåp. Inte så lätt längre när allt fler gamla trevliga stationer håller stängt eller har förvandlats till någon annan typ av verksamhet. Ni förstod säkert min mening ändå. Jag kunde skrivet på gamla sättet, lägg ner det i byrålådan. Utforska platsen du anlänt till. Gör något annat trevligt istället. Lär din papegoja gamla mellolåtar, skaffa en ny hobby, spring dig trött uppför och nerför några barrträd. Har du behov av att skriva – börja på en ny berättelse. Skapa tid, dagar, veckor och framför allt DISTANS till den värld du varit helt uppslukad av. Någon kanske har kört fast helt i sitt manus. Samma visa där med. Det är i skenet av en ny tid som svaret står att finna. Håller detta? Har verkligen jag skrivet dessa sidor? Hur tänkte jag där? Om jag istället flyttar på… det är först när man tänker i nya banor med friskt syre, som processen tar fart igen och får ett anständigt liv, på tal om en dokumentärtitel av Stefan Jarl.
Grovtvätta. Fintvätta igen. Jag pratar inte om kläder utan om att tvätta bort text. Så många ord som inte behövs i en text. Så ofta man inte behöver förklara allt eller försvinna iväg på stickspår med lösryckta svåruttalade namnpersoner som förvillar läsaren. Där kan jag kalla mig själv för ordens mästare med en negativ klang. Stort nybörjarfel som jag vet alltför mycket om.
Slutprocessen. Nu hoppar jag snabbt. Vill du ha en helt felfri text utan stavfel, teckenfel eller andra korrekturfel? Gör inte allt jobb själv även om du har högsta betyg i svenska. Det är få som mäktar ensamansvaret. Yrkesverksamma redigerare tror jag har en rimlig chans att nå 100 %. Om jag fått en femkrona för varje fel hos vissa som tyckt att de är klara, kunde jag fått ihop en skaplig peng. Det skulle varit betydligt lättare för mig att hitta fel hos dig än hos mig. Där var jag inte självgod om någon snabbläsare trodde det. Den egna texten sitter i bakhuvudet. Fast man koncentrerar sig på varje ord, stavelse, mellanrum, finns tendensen att bli hemmablind. Din text däremot är helt ny för mig. Var snälla. Skicka inte era texter till mig. Det var bara en liknelse. 😉

Mitt bidrag ”En andra chans” vann inte tävlingen. Det hade jag heller inte räknat med. Däremot skickade jag iväg samma manus till nästa förlag och väntade ytterligare flera månader. Tillbaks kom de där trista och torra standardsvaren som ALLA får. Jag har sparat de dystra meddelandena för skojs skull. Ska se om jag fick några personliga synpunkter på ”En andra chans”. ”Ej ge ut det med tillräckligt framgång”, ”Bitvis rafflande berättelse, kanske för orealistiskt, vi får in en mängd manus och förslag till barnböcker och kan bara ge ut ett fåtal”, ”Språket flyter lätt, uppslaget är bra men hela historien skulle vunnit på åtskilliga strykningar, upplösningen är knappast trovärdig, man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!” Den sista meningen sög jag i mig. Den gav napptröst under mörka dystra höstkvällar. Helst när jag tänkte på Suneböckerna som sett sitt ljus på det förlaget.
Ett sista råd angående utskick. Gör inte om mitt misstag och skicka ditt manus till ETT bokförlag åt gången. Om du nu inte tänkt leva ett riktigt långt liv. Vissa av mina manus har varit ute på vift i nästan ett år. Oftast kom det dock ett svar efter 2-3 månader. Råden har också ändrats och blivit humanare. Förr stod det att det var god ton att bara skicka ett åt gången. Jag föreslår tre stycken åt gången. Ett till ett stort förlag, ett till ett medelstort och ett till ett mindre förlag. Den moderna tekniken har tagit över. En del förlag tar bara emot e-manus. Andra kombinerar teknikerna. På slutet skickade jag bifogade filar till några förlag. Billigt fraktsätt, men jag tycker inte att min text blir helt rättvis i denna form. Mitt mål har alltid varit pappersvändande.

”En andra chans” var både mitt första bokmanus och den första boken där jag lät Halmstad vara bas för handlingen. Berättelsen börjar och avslutas i staden på västkusten. Annars handlar det om två hemliga kompisar i femman som skolkar från skolan en matteprovdag för att fira sin ”ettårsdag”. De tar tåget till Helsingborg och där börjar ett oväntat äventyr, mitt i deras eget. Snart skuggar de en tjej på färjan till Helsingör.
När jag ville ha en längre paus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” satte jag mig i stugan som vi hade i vår trädgård och började tvätta ”En andra chans”. Robin och Sofia ersattes av Tiger och Tess. Hade jag fått den hjälp som jag fick inför ”Stegboken” tror både jag och Solveig att jag fått ut denna bok för 15-20 år sedan. 2014 är jag kall som en droppe i en mugg iste. Manuset handlar inte om några övernaturliga figurer med magiska krafter, ingen av barnen dricker blod, de är inte hälften människor och hälften varulvar. Ändå tyckte jag om Tiger och Tess. De blev snabbt som Lena Sanders och Sebastian Rosander, mina skötebarn. Under några veckor vistades dessa fyra ungdomar nästan i samma rum och familj. Jag hade nämligen kommit på hur jag skulle ta mig förbi det enda höga berg jag hade under skrivprocessen med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Som jag skrattade för mig själv en ljummen sommarkväll i trädgården. Jag satt nära fontänen i dammen. Tittade på guldfiskarna som lekte nära vattenytan. Då hörde jag en replik från min yngsta dotter genom ett öppet fönster som löste knutarna. Ämnet var hundar men min koppling gick till något mer erotiskt. Min fantasi hade fått startskottet och jag hade inte tid att sova bort sommarnatten.
Så här startade mitt manus ”En andra chans”. Målgruppen var INTE vuxna läsare!!!

Kapitel 1

Högerfoten sparkade hårt i väggen och Tiger vaknade med ett ryck.
Tiger parkerade drömmen och lät blicken vandra till postern med Zlatan. Med ett V-tecken tackade han för drömmens smörpassning. Inte ens en blind höna hade kunnat missa målet. Han tryckte bort mobilväckningen. Säkerhetsåtgärden. Behövdes egentligen inte. När det väntade något spännande runt hörnet fick han alltid upp ögonen i tid.
Tiger rynkade pannan och flyttade blicken till fotografiet på nattygsbordet. Ögonen blev med ens blanka. Varsamt strök han med pekfingret bort det tunna dammet från mammas kind. Mitt i rörelsen knackade det på dörren. Tiger drog bort fingret lika snabbt som om han bränt sig på en platta.
”God morgon”, hojtade pappa. ”Jag hörde allt smällen.”
Pappa flög in och låtsades titta efter fotspår på väggen.
”Var det en straff du sköt direkt upp i krysset? Ska det bli kul med matteprov?”
”Visst pappa”, gäspade Tiger.
Gäspningen var för att vinna tid. Hade pappa ändå sett det andra?
”Nio gånger sju?” frågade pappa och drog bryskt av täcket.
”Sextiotre”, svarade Tiger blixtsnabbt.
Tiger kunde alla tabeller. Svaren satt där som superlim mellan fingrarna. Matte var favoritämnet i skolan.
”Frukosten står i kylskåpet. Jag har bråttom. Ska hämta en höjdare vid stationen. En diplomat.”
”Menar du tåg… tågstationen?” frågade Tiger som med ens blivit klarvaken.
”Du vet lok som drar vagnar på räls”, skojade pappa och fiskade upp gårdagens smutstvätt som låg utspridd på golvet.
Tiger log fånigt. Inombords kändes det som om någon elak filur satt och gjorde volter i hans mage.
”När exakt kommer tåget in?”
Rösten lät normal. Bara en aning för mycket betoning på ordet exakt. Ett ord som han borde ha droppat helt.
”Hur så? Varför är den exakta tiden viktig? Bara jag slipper sitta och dega i taxin. Jag kommer att få sittsår i rumpan en vacker dag.”
Pappa var stressad. Han kramade hastigt om Tiger och skyndade iväg ut genom dörren. Hans tankar var redan någon annanstans.
Tiger tittade frånvarande på sovrumsdörren. Rummet var så litet att dörren nästan rörde vid hans kudde. Han knäppte händerna under huvudet. Lugnt och metodiskt gick han igenom planen. Inget fick gå snett. Alla stenar måste vändas och vridas på. I tisdags hade han lagt dit lappen i sprickan…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del två

DSCN8510

Min första novell, sålde jag till en tidning som heter Kvällsstunden och har sitt säte i Karlstad. Titeln var ”Anställningsintervjun”. Jag tänkte bjuda på denna söta banala text men hittar den såklart inte… Däremot hittar jag mycket annat som jag totalt glömt bort att jag skrivit. Jag ler när jag ser mina styrkor och svagheter.

Så lätt jag följde den osynliga mallen. Jag lånade hem tidningar och tidskrifter från jobbet och kompletterade med att köpa veckotidningar från kiosken, som jag sedan grundligt analyserade. Jag knäckte koden och skrev noveller som köptes av mottagaren. Spädde på med sagor, resereportage från Astrid Lindgrens värld, när vi var på Jersey, i Saalbach och i Wien osv. Inga problem. Men. Detta var bara min hobby. Jag jobbade som socialbibliotekarie och trivdes utmärkt med det. Min dröm var någon helt annanstans – att skriva en roman.
Närmast till hands låg vid den tidpunkten att skriva en barnbok, med redskapet min egen fantasi och kreativitet. För att stå ut med mig själv skrev jag som en mjukstart en ny typ av kärleksnoveller. Häftigt och nytänkande, tyckte jag själv. Fick jag sålt dem. Nej. Återigen nej. Där var det stopp och belägg. Därför tog jag ett allvarligt samtal med mig själv, mellan två bruna ögon. 🙂
Jag skulle inte kunna titta mig själv i spegeln om jag körde på i samma hjulspår och bara skiftade namn, orter, yrken och smådetaljer i den färdiga mallen som jag snabbt kläckt gällde i svenska veckotidningsvärlden på den tiden. Jag skulle då bli som de personer som spottar ur sig två-tre böcker samma år och är megastolta över detta. I smyg ifrågasätter jag både starkt kvalitén och om det är författare de ska kallas. Mina tankar går till när jag knäckte novellkoden. 😉

Jag skrev inte för pengarnas skull. Jag ville ha roligt, känna stimulans och vara nöjd med mig själv. Samtidigt tyckte jag det var simpelt enkelt. Väldigt snabbt hade jag lyckats sälja en hel del olika saker trots att jag inte var utbildad journalist. Jag skrev på ren inspiration.
Under mitt möte med mig själv vecklade jag ut drömkartan på bordet. Lite styv i korken när ingen sköt tillbaka, kom jag fram till att det kommer att bli en baggis att ta nästa steg mot min dröm. Det här går som på räls, tänkte jag positivt. Något svenskt bokförlag kommer garanterat att ge ut ett manus av det fräcka musiknamnet Bosse Lidén. 😉 (Både för- och efternamnet kändes fortfarande främmande för mig eftersom jag bytt efternamn i samband med vigseln och dessutom växlat smeknamn från Bobo till Bosse.)
Eftersom Solveig jobbade som barnbibliotekarie fanns det alltid en stor boktrave på golvet vid hennes säng. Hon tipsade mig och jag blev insatt i bra barn- och ungdomsböcker. Vissa böcker föll jag pladask för. En bra barnbok för mig, kan läsas av en vuxen med både stort intresse och behållning. Efter några månaders planerande satte jag mig i vårt underbara sovrum med små kyrkfönster åt tre håll och började skapa mitt första manus som fick arbetsnamnet ”En andra chans”. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut min första roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva romanen. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon nu. 🙂 Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör detta definitivt inte för att tjäna några pengar. Jag gör det enbart för att inte förlora några pengar och för att jag är väldigt sugen på att göra en repris. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. Tyvärr.

Ännu ett lov har passerat revy

DSC_0137

Ännu ett lov har passerat revy. Ett ovanligt sådant. Inte ofta som jag varit ute och skottat snö ett påsklov. Dessutom har snön legat kvar hela tiden. Vi som flyttade längre söderut för att njuta av bättre väderlek. Samtidigt är det bara att acceptera läget och träna på tålamodet. Dumt att lägga ner energi på att klaga. Vi har haft det mysigt i vår familj. Umgåtts på olika sätt. Men även detta lov har gått i Mina fotsteg i ditt hjärta´s tecken. Vilken känsla det är att läsa längre texter från ett prasslande papper. Fast jag är en van skärmläsare sedan 1987 kommer aldrig denna teknik att vinna över gårdagens för mig. Jag har bestämt mig för att vara en bokälskare av gamla stammen till min sista ”läsardag”. Möjligheten att slänga mig ner var som helst. Inne eller ute. Vända blad med fingrarna. Gå tillbaka i handlingen. Låta boken vila en stund på mitt bröst i soffan. Sitta i skuggan under ett äppleträd. Eller med fikakorgen bredvid mig – lägga ifrån mig boken och betrakta mitt älskade hav från en favoritbänk, samtidigt som jag i mitt inre befinner mig någon helt annanstans i världen. D.v.s. om boken är fängslande och har fångat mig i sitt grepp.

Vi drog ut hela manuset. Inlagan som det kallas med ett finare ord. Tillsammans låg vi i sängen på morgonen och läste igenom ett antal kapitel. Sedan gick jag upp och gjorde ändringar på skärmen. Det är alltid med en blandad känsla som jag funderar på om det är bra eller dåligt att vi fortfarande kunde hitta små fel eller komma på några nya vändningar på några ställen. Givetvis är det bra. Samtidigt ger det mig en osäker känsla. Visst handlade det mest om petitesser. Ett enda mellanslag för mycket mellan ” och första bokstaven. Glömt ett frågetecken. In med några fler kommatecken. Ta bort någon mening m.m. Fast vi hittade även ett par stycken åt grövre hållet.

Chanserna minskar för varje gång att hitta allt. Provtrycket är vår sista chans. Det är tur att jag även ska låta en riktig expert granska det. Om vi skulle missa ett fel på första sidan skulle det reta mig för alltid.

Baksidestexten som jag kämpat med länge fick ett snabbt slut. Jag tyckte jag var ganska nöjd när jag för ett tag sedan kom på vilken teknik jag skulle tillämpa. Insåg att det inte var superbra, men klart bättre än mina stapplande tidigare försök med detta svåra projekt. Man ska locka men inte avslöja för mycket. Solveig tyckte inte det var bra. Jag ställde henne mot väggen. ”Det är lätt att klaga på andras. Om du nu vet hur det ska vara. Gör det då. Du får fria händer.” Själv gick jag ner en våning för att cykla på motionscykeln en halvtimme. Efter en kvart hörde jag steg i trappan. Sedan var det högläsning under cykelutflykten som inte förde mig en enda mm framåt avståndsmässigt men… Jag tog upp en spontan applåd. SolBo Förlags förlagschef fixade det galant. Jag köpte det rakt av. Hon har trots allt läst manuset några gånger. 🙂 Detta är ju i normala fall en uppgift som experterna, de anställda på förlagen, skriver. Inte författaren.

Snön har ställt till det med omslagets framsida. Jag ville ha ett foto från en scen en bit in i handlingen. I det läget finns ingen snö eller is vid havet. Jag och Solveig var nere en kylig eftermiddag och spanade. En liten bild skulle gå att ordna men det skulle bli kallt för Jennifer att gå med uppkavlade byxor i sanden. Längst nere vid strandkanten i den lutande sanden var det snöfritt. Vi har provat några gånger tidigare i vintras när det varit snöfritt på någon strand. Skrattat när en större våg stulit vårt hjärta. Fördröjningen från när en färja kört sin rutt ställer till det i våra trakter. Helst med den nya katamaranen till Bornholm, som är direkt livsfarlig för badande. Den kommer att stjäla ett barnliv förr eller senare trots ändrade rutter. Det skrämmer mig. Allt handlar om money, money i första hand.

Så kom Påskdagen. Solen lyste starkt in på oss vinterbleka varelser. Vi bestämde oss för ett försök efter ännu en underbar Solveigmiddag. Oj vad hon skämmer bort mig på loven. Jag hade inga stora förhoppningar med resan. Jennifer, systemkameran, handduk och varma sockar var nerpackade. Jennifer var inte nerpackad. Hon satt i baksätet. 🙂 Ju längre österut vi kom desto mer snö fanns det runt vägarna. När vi svängde av mot Hagestads Naturreservat smalnade vägen. Högarna med snö kröp närmre bilen. Ändå hade folk letat sig hit. Vi fick flera möten där vi fick stanna bilen. Det var fullt med bilar längst ner mot havet. Jag ställde bilen dumt med framhjulen i en stor snödriva. Solveig och Jennifer gick ut. Jag såg all snön och tyckte det var onödigt. Blev därför överraskad av att Solveig nickade efter en stund. Betydde att jag skulle gå ur bilen. En lagom sträng av sand fanns längst ner. Vattnet hade gjort is av snön en bit upp mot land precis bakom våra ryggar. Solveig ritade hjärtan i takt med att havet suddade bort dem. Det kom hela tiden folk som ville göra fula skoavtryck i sanden. 🙂 Jag hade lust att transportera dem på ryggen förbi filmplatsen. Givetvis blev det många blickar från åskådare som undrade vad som var på gång när Jennnifer tog av sig skor och strumpor. Många bilder togs. Vi bytte även strand. Nästa dag körde vi andra hållet och svängde av på en liten väg som jag velat köra ner på flera gånger tidigare vid Mossby strand. I havet stod en fiskare med våtdräkt. Detta var mer överkurs. Jag hade redan bestämt mig för en huvudbild och en liten bild från förra dagens resa. Min inre bild stämde överens. Så där kunde det ha gått till. Den romantiska stunden på stranden. Dagen innan solen gick i moln för Sebastian.

Tack och eftersnack sidan, vänster och höger flik. Små korta texter som kan hjälpa eller stjälpa stora lass. Allt ska vägas på en våg. Jag valde att låta tre personer från min bloggvärld bidra med några rosor om mitt skrivande på vänster flik efter en sekvens från ett spännande parti i boken.

Författarporträttet. Jennifer tog 85 bilder. Jag fick snabbt ner det till tjugo aktuella. Sedan var det tretton kvar en stund innan de reducerades till åtta. Kvinnorna i huset hade sin speciella favorit. Själv hade jag klarat mig utan alla. Under en lång tid vandrade jag mellan bilderna. Kolera eller pest. I nuläget har jag två kort som jag kan tänka mig. Lägger troligen upp tre som tillgängliga pressbilder om någon tidning får för sig att skriva en rad. Skriver de ris får gubben på bilden skulden. Själv är jag 26 år och oskyldig som vanligt. 🙂 Festligt att jag valde mellan två koppfavoriter. Blå Amanita eller Zebra. Många av er kommer att tycka att jag valde fel om vi går efter kopptävlingen på bloggen. Men någon i Finland borde gilla mitt val. 🙂 Ännu mer komiskt är att kaffet som jag hällt i koppen syns på nästan alla bilder. Men inte på den bilden som jag antagligen kommer att välja som förstabild. Typiskt när jag skickligt balanserat i fåtölj, i soffan och på balkongen.

Solveig la ner flera timmar med att jobba på framsidan under Annandag Påsk. Hon lyssnade på en man på nätet som instruerade henne hur man gör. Jag blev supernöjd. Nu är det bara att hoppas att de som inte har en aning om vem Bosse Lidén är blir sugna att bläddra i boken om de ser den lockande bilden. Titeln har jag alltid varit nöjd med. Adekvat med handlingen.

Imorgon ska jag vara privat och prata om ett oväntat möte jag råkade ut för en dag när jag egentligen borde varit i skolan. Istället reste jag iväg på livets skola på räls.

”När börjar mitt sportlov?”

Det ska bli skönt att börja jobba på måndag.”
”Förresten vet du när jag har sportlov?”
”Brukar jag inte ha det i vecka åtta?”
”Vet du om de har ändrat vecka i år?”

De där och liknande frågor har Solveig slängt ur sig med glimten i ögat de sista tio dagarna.
Det har varit tuffa och intensiva dagar när jag tillsammans med min inhyrda redigerare dykt ner i varenda stavelse och tecken i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Direkt efter en tidig frukost har vi startat vårt teamwork vid köksbordet. Alltid med samma mönster. Först har Solveig läst ett kapitel eller ett avsnitt högt där vi en sista gång har lyssnat på flytet i texten. Sedan nästa viktiga steg. Grovjobbet utan några genvägar. Mening för mening. Ord för ord. Stavelse för stavelse. Tecken för tecken. Stavfelen har varit få men det är så lätt att ett ” hamnar på fel ställe om en punkt, när någon säger något i texten. Eller så blir det ett mellanrum för mycket. Många efternamn har trollats bort liksom småord som inte behövs. Vissa av mina ”darlingsavsnitt” har fått stryka med. Psykiskt är det tufft att hela tiden hålla på att leta efter fel. Så långt ifrån världen när jag lät mig ledas med i handlingen tillsammans med Lena Sanders och Sebastian Rosander under många hundratals timmar. Då hade vi det mysigt tillsammans. Om inte ungdomarna var sura på varandra. Som författare var jag rättvis och lyssnade på alla personer. Nu tvingades jag tänka mekaniskt och kärlekslöst. Skapa en distans till känslor, spänning, skämt m.m. där mina fyrkantiga ögon istället vilade på varje viktig liten detalj.
Ni må tro att jag trånat efter att någon snäll person ska säga att jag skrivit något bra. Ibland har jag försökt fjäska med min redigerare som påminner starkt om min fru.
”Hittar du inget som är bra också? Som omväxling.”
”Sådant har jag inte tid med nu.”
Då brukar jag låta läppen falla lite så hon mjuknar i hörnen. Vädja med de bruna ögonen. Kan funka en kort stund.
”Du vet att jag tycker boken är bra. Mycket bättre än många andra böcker jag läst på sista tiden. Nu finslipar vi de sista detaljerna. Måste du förresten ha med den snuskiga kommentaren där?”
”Rör den inte! Det är en grabb som pratar…”
”Måste därför alla vi kvinnor läsa om vad ni gör…?”

Mitt grundmål har varit att vi skulle hinna fem kapitel om dagen. Samtidigt går det inte att stressa fram resultat. Vissa kapitel är betydligt längre än andra. Så fort vi tappade skärpa tog vi paus. Skillnaden var bara att Solveig menade paus med stort P. I mitt huvud malde fortfarande viktiga detaljer runt. Jag ville så gärna diskutera finesser och nya tankegångar. Istället blev jag förvisad en våning ner om jag inte var tyst om boktugg. Så om ni tycker att det doftar källare om mina inlägg så… 😉
Tjugonio kapitel har vi hunnit med. Resten av fintvättandet får vi göra på påsklovet. Sedan hoppas jag att det är rätt väder redan i april för att kunna skapa framsidan och att Jennifer köpt systemkameran hon sparar till. Helst ska hon ha lärt sig alla finesser också.

Vi har gjort annat också. Varit på kurs. Gått promenader. Sett filmer. Fikat på stan. Skjutsat döttrar som varit omkring lite överallt i södra Sverige. En dag körde vi Lizette och en kompis till ett Spa som heter Örums Nygård och ligger på Österlen. Eftersom det inte var någon idé att åka hem under tiden de låg och gottade sig i det 32-gradiga vattnet åkte jag och Solveig till Olof Viktors och fikade under tiden. Jag smög med laptopen i en väska. Lovade att vi bara skulle titta på ett kapitel om det INTE var fullsatt på det populära fiket. Jag vann. Efter smaskigt ätbart vid ett tvåmansbord blev det ett arbetspass där vi glömde tid och rum. För att sträcka på benen en stund gick vi en promenad på Löderups kyrkogård i solsken. Kyrkan var öppen och hade en fantastiskt fin altartavla, som var målad så att den fick 3D effekt. Motivet var där Jesus satt med Judas vid nattvardsbordet. En av de finaste tavlor jag har sett i en kyrka. Otroligt välgjord.

Denna vecka får jag jobba ensam med extra finjusteringar. Datorn har varit elak när jag bytt teckensnitt. När jag ändrat något de sista veckorna har den tydligen valt att ändå skriva det gamla teckensnittet när det gäller tecknet ”. Jag måste även förtydliga tidsförflyttningar fram och tillbaka i handlingen med hjälp av en rad här och där på några ställen, så ingen läsare får onödiga problem. Själv kan jag snart hela romanen utantill. Festligt när Solveig skrollade ner och jag i huvudet visste exakt vad som stod i nästa mening.

Där fick ni veta lite om vad som hänt under tiden som min blogg visade söta bilder istället för text. På Påsklovet har jag i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska visa sovande bilder på Lizette, för att vara rättvis, eller bilder där jag sover. I så fall kunde ni läsare rösta fram det fulaste kortet… 🙂

Idag är det dagen före dagen före dagen före våren…eller vad säger ni i norr? 😉

Fr

Ibland blir inte saker gjorda. Det är så lätt att skjuta upp vissa saker. Helst om de är obehagliga i hörnen. Jag har länge undvikit en sak i min korg. Min inkorg för mejl. Därför är fortfarande texten svart. Extra svart av orsaken att jag inte tryckt och öppnat mejlet. Nu är frågan om jag ska ta mod till mig. Har jag något att förlora? Kommer jag att råka ut för något obehagligt? Tänkte mest på efteråt. Om det skulle visa sig att jag hade det för roligt. Eller för mysigt. Kommer Solveig att bli svartsjuk?

Jag skulle gissa på att det dykt upp flera hundra nya mejl efter det där magiska ankomstdatumet 121212. Mail som jag öppnat, läst och slängt efterhand. Det måste erkännas att jag även varit pirrig i magen när jag läst rubriken på det mejl som alltid finns kvar i korgen. Hon är rätt söt har jag sett på TV och i tidningar. Ska sanningen fram så består den svarta texten av två olika möjligheter. Den ena behöver inte vara sämre än den andra. Ändå tycker jag att man ska gå på första känslan. Magkänslan. Lunch är själviskt ett bättre alternativ än en trerätters middag med Carola. Vilken Carola förresten? Precis som om att alla i Sverige förstår att det handlar om tjejen som Robban Broberg sjöng om. 😉

Skjut. Jag tar mod till mig. När det gäller vissa saker får man bara en chans i livet. Jag ska öppna mejlet. Snart. Efter det att jag har lagt in detta inlägg. Stressa mig inte. Vad jag svettas. Kan det vara förstadiet till klimakteriet? Redan vid 26 år? 🙂
Om ni tycker att jag lägger in ett inlägg extra sent någon dag den närmaste tiden kan det bero på en lunch som drog ut på tiden. Jag får inte glömma bort att vid ett lämpligt tillfälle, kanske vid desserten, dra upp min blogg och mitt manus för henne. Ramla inte av stolen om det i framtiden dyker upp en gullig och intim kommentar från en Filippa på min blogg. Jag vill att ni låtsas som om det snöar. Även om det är vårregn. 😉

Då trycker jag på det svarta. Vi får se vart det leder…

LUNCHA MED FILIPPA REINFELDT ELLER GE BORT EN TRERÄTTERS MIDDAG MED CAROLA.

Ord som berör mig; 2

DSCN5851”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som går vilse.”

Tomas Tranströmer

”När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara. Och kanske en gång var, men nära nog glömt.”

Göran Tunström

Fotnot: Jag gillar de där två citaten. Så mycket att de gästspelar i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Bilden är från Hagestad naturreservat. En oas på Österlen. Längtar till en fylld picknickskorg och en solig vårdag.
Idag måste jag försöka hinna med att läsa en stund i boken jag har på mitt nattygsbord. ”Styckerskan från lilla Burma” av en av mina favoritförfattare. Håkan Nesser. Den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti.
Vilken bok ligger på ditt nattygsbord just nu?

Imorgon kommer min blogg att innehålla tio rester av julen 2012 som ska studeras noga av två stycken personer. På tisdag ska jag bli allvarlig i en ny Funderare. Fredagens kåseri handlar om en hobby som jag började med och som inte var så uppskattad av övriga familjemedlemmar om jag ska vara ärlig. En av dem blev till och med nervös av vad jag höll på med. Månadens boktips kommer en dag. Ni som vill förverkliga er dröm ska läsa noga. Sedan lämnar jag övriga tre dagar öppna. Vita dagar? Berätta om hur mitt manus kom till och hur jag jobbar med det för tillfället? Eller är ni mogna för att läsa en novell som jag skickade till en tävling i Västerbotten? Den skrev jag under två dagar när jag ville ha ledigt från skrivandet av manuset. Kände för att göra något helt annat. Testa nya begrepp och tankar. Skrev det mest för skojs skull och flirtade med trakterna runt Umeå. Ha en skön söndag.  

Nu måste det vara min tur

Vad tidigt de ska ha in anmälan. Jag känner mig lite höstskrovlig i halsen idag.

Jag tycker inte om att ha beslutsångest. Blir så trött på mig själv när jag velar fram och tillbaka. Jag är för gammal för sådant. Hallå. Hur svårt kan det vara? Vi är faktiskt bara fyra i familjen. Lizette är för ung. Solveig vill av något personligt skäl inte vara med. Då står valet plötsligt bara mellan två alternativ.

Idag såg jag blanketten i Ystads Allehanda. Anmälningsblanketten till årets Lucia. Man måste vara född 1996 eller tidigare. Inte en mening. Inte ens ett ord står något om att man måste vara kvinna eller tjej. Bara att man ska ha ett sångintresse. Det har jag. Ni skulle bara höra mig i duschen. Det gör grannen också som applåderar hårt i… något. SÅNGINTRESSE. Vackert ord. Jag älskar att lyssna på sång. Helst ihop med några instrument.

Måste läsa om texten en gång till. Är nog lite höstskrovlig i ögonen också. Nu söker vi kandidater till Ystads Lucia 2012. Är du född 1996 eller tidigare, (stämmer jättebra) bor i Ystads kommun (Jajamänsan) och ÄR sångkunnig (ÄR det jätteviktigt?) kan du vara en lämplig luciakandidat. Som luciakandidat kommer du att medverka vid ett flertal arrangemang kring luciafirandet. (passar mig förträffligt. Då kan jag läsa en bit från mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Hoppas att gamlingarna inte somnar innan jag kommit till slutet på sidan 350. 🙂

Mer än två månader kvar. Här ska växas hår så jag smälter in i rollen. När jag var i en viss ålder ville jag att mitt hår skulle fylla år. Mamma brukade reta mig och kalla mig för Bodil. Bodil … Vackert flicknamn. Jag kände en jättesöt tjej med det namnet när jag växten upp. Bo & Bodil. Vad sitter jag nu och dillar om mitt i livet?

Man måste vara rättvis. Jag tar fram en tärning. Blir det en etta, två eller trea skriver jag Bodil Lidén. Blir det fyra, femma, eller sexa får det väl bli det längre och mycket mer krångliga namnet att skriva. Får säkert inte plats på blanketten. J-e-n-n-i-f-e-r. En massa jobbiga bokstäver.
Paus. Kast med liten tärning. Rullade in dumt under sängen. Tur att jag är vig som en riddarrustning. Va? Fusktärning! Jag tänker minsann inte ställa upp och skjutsa hit och dit. 😦

Vad det slår mot fönstret. Höstösregn. Spelar ingen roll. Spela utan boll. Spela åtta noll, som Monika brukade säga i min gymnasieklass. Jag cyklar och köper ett lösnummer av Ystads Allehanda. Hoppas Jennifer kan ta en förlust som jag uppfostrat henne att göra sedan barnsben, när juryn ringer hem till oss om några veckor och ber om att få tala med en Bodil. 😀

Bilden är troligen från fyrans julfest. Ytterst smart gömmer jag mig bakom min stjärna och tycker gott att det räcker med att struten syns. På tavlan ser jag tydligt min svenska favoritö Gotland men bara halva Öland.

Fyra buntar manus

Fyra sådana här buntar av papper. Stackars skog. Snart är det klart för avgång mot norr.

Tre sekunder efter att jag tog balkongkortet kunde grannarna fått läsa boken i lite fel ordning 😀  Sant är att det blåste rejält så jag fick ta en chansning när jag släppte sista tummen vid kanten innan jag tog kortet.

Känner man sig stolt som skapare till ett manus? Många skulle nog svara JA på den frågan. Jag känner mig som vanligt. Fast första gången jag drog ut ett manus och tog kort på bunten kände jag en blandning av stolthet och förvåning. Hade verkligen jag skrivit allt det där. Det känns nu som om det var väldigt länge sedan det var just första gången – I början av nittiotalet. Titeln var ”En andra chans”.

Besvikelserna genom åren bidrar till att det inte känns något speciellt. Enda skillnaden är att jag bestämt mig för att det kommer att sluta på annat sätt den här gången. Det finns många möjligheter att trycka upp en egen bok i precis så många ex man vill ha.

Jag trodde att jag skulle fixa kopiering och några detaljer på en vecka. Nu började det krångla direkt. Bläckpatron, papper och tre andra saker var beställt i god tid. Jag fick fyra olika mejl om köpen. När vi hämtade ut var papperna inte med, mer än på papperet 🙂  Har jag bestämt mig för ett startdatum ruckar jag inte på det. Därför köpte jag ett paket papper på Rusta och startade kopieringen förra måndagen. Nästa dag fick jag göra om ett besök på Rusta och köpa femhundra papper till. Efter kontakt med företaget visade det sig att någon klåfingrig person trollat bort de fem buntarna på sträckan mellan paketering och leverans. I fredags fick vi därför en ny låda och har därmed papper ett bra tag framåt.

Nytt för denna gång är att jag blivit modernare och gått ifrån den mossiga principen att skicka till ett bokförlag i taget. Med tanke på att jag vid vissa tillfällen klarat av både första och andra gallringen är det inte så smart att behöva vänta ett halvår på ett trist besked.
Nu är frågan om jag är för sent ute för att redan i år kunna komma i fråga när det gäller det där lilla priset de brukar dela ut 10 december. Chansen att de skulle välja någon från sitt eget land två gånger i rad är rätt liten. När inte ens hon….vad hette damen… hon som skrev en massa tramsiga oväsentliga barnböcker om busiga barn… Astrid något… lyckades få medaljen.
Den där Astrid fick inte ut sin bok på det kända bokförlaget i Stockholm dit hon lämnade det först. Hoppas verkligen inte dessa fyra lyckliga mottagare gör samma misstag.   😀

Att skriva trehundrafemtio sidor fördelat på trettiofyra kapitel var rätt enkelt jämfört med att skriva en sammanfattning. Jag kom fram till det i förra veckan. Om man uttalar ordet högt och tänker på betydelsen känns det inte bra när sammanfattningen blir längre än manuset. En obehaglig tanke surrade i mitt huvud om att förlagen inte skulle uppskatta det. Efter ett  tvättande av texten fick jag ner det till en halv sida utan att avslöja vilka som eventuellt dör, mördarens personnummer och hela den röda tråden.

Ett följebrev ska också vara viktigt att få med. Helst skulle jag bara vilja lotsa vidare till min blogg och det jag skrivit om mig själv där. Nu blev det en personlig sida där jag bjöd på anekdoter och några av alla mina ovanor. 🙂 Nu hittade jag på. Följebrevet var i alla fall betydligt lättare att skriva än sammanfattningen.

Nu kan jag lägga större fokus på vad jag vill ha ut av mitt skrivande i framtiden. Medan jag funderar på vad som lockar allra mest fortsätter jag att skriva kåserier som jag lägger in på bloggen och på 1av3.se och samlar in material om annat intressant. Än så länge finns det sex alternativmanus jag väljer mellan. Min blogg kommer jag även att utveckla åt olika håll. Jag har en del idéer och har som ni kanske märkt redan startat nya kategorier. När jag går in i ett riktigt skrivande kommer det att bli många vita veckor. Där är jag inte på ett bra tag. Först är det många beslut som ska fattas i höst. Ska jag skriva barnbok, läromedelsmaterial, novellsamling, deckare, kåserisamling, biografi om min mamma, välja anekdoter från tiden med Lidéns Samlingsmuseum eller något helt annat? Så länge som jag producerar kåserier finns alltid en reservutgång. Imorgon ska jag berätta lite om ”Pojken med nio liv”.

Vad underbart att solen och värmen kom tillbaks plötsligt efter lunchen. Måste ta en paus och njuta av sensommaren.

Då var det dags för ett nytt kapitel…

Denna vecka går i kopieringens tecken. ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska ut och resa. Fjorton hundra vita sidor ska fyllas med svart text. Noga kontrolleras. Alla trettiofyra kapitlen ska få ett svart gem i hörnet. Helst på lite olika ställen för att jämna ut trycket.

Jag kom på att jag inte är odödlig. Om jag skulle skicka till alla förlag, bara ett i taget, och de förhalade det hela skulle jag förmodligen inte hinna med alla förlag i Sverige innan jag trillade av pinn. Därför har jag bestämt mig för att fyrdubbla. Denna gång ska papperna inte till djupaste Småland utan till vår huvudstad. Ni vet den som också börjar på bokstaven S. Hoppas att det INTE dröjer nästan 7 månader och behövs två välskrivna påminnelsebrev för att de ska plocka fram den oöppnade dammiga Jiffypåsen. Trots att det stod på hemsidan att svar skulle lämnas inom två månader. Det skulle även vara trevligt om mottagarna verkligen läste något ur den tjocka bunten av papper. Inte bara har den där behagliga tonen på hemsidan. Har du ett manus får du gärna skicka det till oss. Jag har trots allt lagt ner några timmar på arbetet. Minst fyra och en halv. 😀  Då vill jag gärna ha en ärlig chans.

Sedan behöver de inte göra som en förlagschef gjorde en gång. Den varma eftermiddagen höll jag på att måla grå stenar vita på altanen. Då kom Solveig ut och sa att det var telefon till mig. Med kladdiga vita fingrar greppade jag luren. Jag bekräftade att jag verkligen var Bo Lidén. Däremot var jag inte så säker på att kvinnan hette det hon sa att hon hette. I mitt huvud virvlade det runt tankar. Vem av alla mina tjejkompisar är det som driver med mig. Hon berättade att hon satt på sitt skrivbord, hade precis läst fyra kapitel av mitt manus Simon – Fantasins Mästare och baaaara måste ha reda på vem denne okände Bosse Lidén med all sin fantasi och berättarglädje var.
Jag kom på mig själv att börja tala på ett nytt sätt. Halvstammande. Mumlande. Jag försökte vinna tid. Ville fly ut till mina tysta men pålitliga stenkompisar. Mina hjärnceller hade kaosmöte. Detta är ett skämt. Kan man ha ”Dolda luren” också? Eller… det låter som Tina… vänta… det är Boel. Jag lovade rösten att vi skulle träffas på Bokmässan i Göteborg ett par veckor senare. Kunde det finnas en förlagschef i Sverige som satt på ett skrivbord. Ska man inte läsa allt noga först. Ventilera. Analysera. Diskutera på ett manusmöte om manuset överlevt första omgången. Möjligtvis skicka ut till en utomstående lektör.

I efterhand tror jag att jag hade fått ut tre barnböcker på det förlaget om jag inte försökt flirta med Norge. För egentligen skrev jag manuset till en nordisk tävling på ett annat förlag. En jury från Sverige, Danmark och Norge skulle kora vinnarna. Vinnande manus skulle ges ut i de två grannländerna. Därför kryddade jag min egen story. Jag la till en extrahandling som handlade om två barn som skulle fixa en ny fru till pojkens pappa. De satte in en kontaktannons och en norska ”råkade” svara. Det var min flirt till Norges jury. Min dumma flirt. Jag visste inte att man inte fick skriva en bok om hästar om det redan fanns en bok om hästar. Nu överdrev jag för att förtydliga. En alltför känd barnbok som även gått på bio, TV, video och radioföljetong hade också den ingrediensen om två barn som i hemlighet skaffar en ny kvinna. Jag kände väl till boken. Älskade den. Men hade inte stulit en rad eller ett ord i den. Så dum var jag inte. Varenda läskunnig människa kände till den starka författaren. Däremot hade jag utgått från en pojkes fantasi när min idé till manus föddes. Jag satt längst bak i ett klassrum och lyssnade roat på grabbens historier en måndagsmorgon. Log i smyg åt när klasskamraterna gick på att han hade klappat en delfin i trädgården den helgen. Att han och hans pappa hade jagat en björn som stulit deras tvätt som hängde ute. Björnen hade ätit upp hans bästa byxor. Klasskamraterna satt där med gapande munnar och var avundsjuka på allt han varit med om på helgen. Sådant hände aldrig hemma hos dem.

När jag var klar med mitt manus tog jag kontakt med ett par skolor som låg på andra orter. Lärarna blev eld i lågor över möjligheten att få en ny färsk bok som högläsning. Därefter bjöds jag till klasserna efter att deras fröken läst min bok högt och barnen fick ställa kluriga frågor till mig. Med andra ord har jag fuskat och lekt författare förr. Men det skulle vara trevligt om leken var slut snart. Jag vill hemskt gärna lämna lekplatsen och komma ut på fältet. 😀

Den här gången handlar det om ett vuxenmanus. Inte heller så lätt att stjäla. Jag är som elefanterna. Jag glömmer inte dumma saker. När Solveig kom hem med nya böcker från skolbiblioteket och jag upptäckte MIN bok blev jag inte glad. Visserligen var namnet utbytt men i stort sett hela texten var min. Bara åtta sidor. Precis lagom för en nybörjarläsare. Jag tillverkade sådana ”böcker” på löpande band under några veckor. Jag satt hemma på kvällarna och fantiserade så att jag nästa morgon kunde komma med något nytt till grabben som jag jobbade med. Han älskade detta och kunde dessutom impa på de andra klasskamraterna. Jag skickade de bästa till ett förlag eftersom jag visste att de höll på med en serie om djur. Minns att de berömde tre stycken titlar. Sa att de tyvärr inte kunde ta emot något. På en bokmässa på hotellet i Tylösand blev det mer påtagligt när boken stod på en hedersplats över en monter. Då var mina ögon inte bruna längre utan gled över till svart. Jag fick lyfta min blick så att jag såg ut över havet mot Tylön en lång stund för att behärska mig från att slita boken i strimlor. 😛  Sant är att jag under en riktigt lång tid tappade sugen på att förse förlag med idéer till kvinnor som satt på flera stolar och som hade idétorka. Aldrig mer. Så pålitlig är jag. Även en old elephant får ändra sig. 🙂