Maria Lindberg | Bloggäventyr med Bosse Lidén

Det är bara en vecka kvar till Julafton. Det gäller att samla energi. Var samlar jag den bäst? Givetvis vid mitt älskade hav. ❤

Det var självklart att ett av mina kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” skulle heta ”Mitt älskade hav”. Till havet återkommer jag ständigt för att samla kraft, bearbeta tankar, andas frihet och av många andra hälsosamma skäl. För mig finns det nästan inget för dåligt väder. Det är bara ösregn och rejäl storm på någon bokstav, som får mig att avstå promenaden. Då njuter jag istället av havets temperament från bilen. Naturligtvis uppskattar jag även skogspromenader. 🙂
Just nu regnar det på Bornholm.

På hemmaplan har tjejerna sagt att det blir ingen riktig jul om vi inte ser de sex avsnitten av serien vi ser varje år – där vi avslutar med att njuta av sista avsnittet på skolavslutningsdagen. Denna familjetradition har pågått lika många gånger som vi sett Kullamannen, innan sommarlovet startat. Igår såg vi första avsnittet och hade samtidigt en intern tävling. Vilken färg hade tjuvarnas bil? Deltar vaktmästaren i första avsnittet? Fortfarande finns det episoder som vi inte har full koll på. 😉

Min decemberuppgift har löpt på. Jag har format degen till kåseri nummer elva-tjugo och ligger före mitt schema. Vilket av dessa arbetsnamn lockar dig?

11. Mitt liv som stalker    12. Akut kär i en CP-skadad tjej     13. Den väntande hämnden
14. Mina underbara tanter    15. Pappa öppnade deckardörren 16. Pappa stängde boktipsdörren   17. Änglarna jobbade övertid      18. Det platta fingret
19. Mindre modiga män    20. Vakta sin tunga

Fotnot: Från och med imorgon till på lördag kommer de återstående filmtipsen, som är tre filmer som vi brukar se någon gång vid julhelgen. Efter det har jag skrivit om femtio filmer 2014 och en tävling vidtar – där det ska röstas fram den bästa filmen. Hoppas många deltar. Det är bara att scrolla i kategorin Filmtips om ni vill friska upp minnet. Tävlingen börjar på lördag. Nu önskar jag dig en fin onsdag.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om en tradition som jag och tjejerna har veckorna innan jullovet börjar. https://bosseliden.wordpress.com/2012/12/13/skarp-eriks-skatt-i-krakbergets-gruva/

Jag, Jennifer och Lizette har fler traditioner. En liknande den tidigare nämnda, är att se Kullamannen. Denna svartvita ungdomsklassiker från 1967 med de klassiska karaktärerna Doktor Miller, farbror Ludvig, fru Werner och författaren Harry. Vem av dessa fyra som var ond och vem som var god var inte helt självklart. Ungdomarna Kaj, Peter, Marianne och sexåriga charmtrollet Tommy hamnade i ett riktigt spännande äventyr, som de sent skulle glömma, när de hade föräldrafritt i tre veckor på idylliska Kullahalvön i Skåne. Ni som var med på den tiden minns säkert ”Två vita, två blå. Victoria med c.”
Jag frågade i förra veckan om Jennifer skulle hoppa av. Nu när hon var ett år äldre.
”Aldrig. Vill ni bli av med mig? Det blir inget sommarlov förrän vi sett de sju avsnitten. Så är det bara pappa.”
Idag är det dags för andra avsnittet.

Jag glömmer aldrig när den svenska klassikern gick för första gången på TV. Andra såg fram emot semesterresan. Det gjorde inte jag. Vi och en familj till skulle hyra två små stugor i Blekinge. Mitt inne i skogen. Ingen TV, inte ens en toalett inomhus. Det första var värst. Den veckan skulle nämligen sista avsnittet av Kullamannen visas. Missade man avsnittet när det sändes så missade man det. Någon repris fanns inte och videoinspelning var inte påtänkt på den tiden. Jag var bara en liten grabb och kunde därför inte stanna hemma ensam i Halmstad. På plats i stugan gruvade jag mig i flera dagar över hur jag skulle lösa världens största problem. Kunde knappt ens koppla av när vi en dag tog båten till Öland för att besöka djurparken och Solliden. (Det fanns ingen bro då). På hemvägen till stugan ville pappa ha en kvällstidning. Han stannade bilen vid ett lämpligt ställe. Vi andra i familjen och våra reskompisar gick ur bilarna och köpte glass. Jag följde med in den kombinerade kiosk och puben. På en vägg hängde en liten TV. Det var då min plan föddes. Samtidigt skulle det vara omöjligt för mig att hitta dit själv. Fast jag förgäves försökte lära mig alla svängar från baksätet i bilen.

Jag hade tur på fredagen. Min mycket äldre bror och hans kompis tänkte sig en frikväll från föräldrarna. De fick tillåtelse att gå iväg. Jag gjorde någon slags manöver där jag lät dem kila iväg utan att störa dem med frågor. Några minuter senare dök jag på mamma och lyckades övertala henne om att jag också skulle få gå med till den där kiosken vi hade stannat vid tidigare för några dagar sedan. Jag låtsades komma ut från utedasset. Mamma kunde inte kolla upp hur det låg till. Det fanns inga mobiler. Hon kunde inte hinna ikapp de äldre grabbarna. Vi bodde långt in i skogen någonstans. Kanske tyckte mamma att det var bra om lilla jag var med de större grabbarna så de inte hittade på något bus när de hade ansvar för mig.
Sanningen var naturligtvis att de inte visste att jag skulle med. I skogen gick det bra. Många träd att gömma sig bakom. När vi kom ut på den första asfalterade vägen blev det svårare. Jag såg till att ”vi” hunnit så långt bort att min bror inte skulle orka gå tillbaks med mig och att han inte heller kunde kräva eller våga att jag skulle gå hem själv. I början när han upptäckt mig viftade han med en näve och ropade något som jag inte alls förstod. Jag tog det som om han var arg på de blekingska myggen eller knotten.
”Du är inte med oss”, sa han när vi närmade oss kiosken och de lockande tjejerna.
De tuffa grabbarna behövde aldrig oroa sig. Men jag kände mig inte säker. Jag såg att en del åkte ut från rummet där TV:n fanns för att de inte åt eller drack något. Jag hade inga pengar. Ändå lyckades jag göra mig så osynlig att jag kunde vänta in och se sista avsnittet och på så sätt rädda min barndom. 🙂
Regissören Leif Krantz låg bakom både Kråkguldet, Kullamannen, Pojken med guldbyxorna och Ärliga blå ögon. Manus till Kullamannen skrevs av Folke Mellvig. Visst håller inte allt längre men fortfarande har jag behållning av att se serien en gång om året. Men det bästa är naturligtvis sällskapet i soffan. Varje år upptäcker vi något nytt som vi inte sett tidigare. För barnen är det extra roligt eftersom vi har bott i trakterna där serien spelades in. En del av scenerna fuskades det med, de är inspelade i Hovs Hallar på den andra halvön, endast tre km från där Jennifer och Lizette bodde när de var små.
Jag var jättekär i Marianne (Maria Lindberg) när jag såg serien andra gången. Staffan Hallerstam var en mycket duktig barnskådespelare som blev läkare när han blev stor. En del av min hemliga läspanel som fick läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta” tyckte att manuset var som en film. Rätt tänkt. Det var genom inre filmsekvenser som jag skapade min bok. Vilken svensk regissör kommer att ringa först? 🙂