En dag som snattare

Varje gång vi närmar oss kassorna på Maxi skärps alla mina sinnen. Till och med doftsinnet försöker bidra med hjälp. I alla andra mataffärer räknar jag tyst köerna eller mäter med ögonen antalet varor i deras kundvagnar. I denna affär gäller helt andra principer, grundade på ren och skär stolthet.
Jag och Solveig spanar efter kassörskorna, i rätt grundtal en. Är det en äldre glasögonprydd kvinna, starkt målad, blonderad och med en bister uppsyn, väljer vi en annan kassa. Det spelar ingen roll om de andra köerna slingrar sig igenom hela lokalytan och hon bara har en kund med en korg som endast innehåller en flaska ättika. Aldrig mer …

Smakprov fyra av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Solveig

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Annonser

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Siffror kan lätt smittas

När nyårsafton närmade sig med stormsteg dök mitt nyårslöfte upp mitt framför näsan i en tidningsartikel. Artikeln handlade om en yngling som höll på med en speciell hobby. Rubriken var: På skyltspaning i vardagen. I tre veckor hade denne Andreas letat efter sifferkombinationen två-tre-sju. Den engelska beteckningen är Platespotting – Jakten på det rätta numret, d.v.s. att se numret på bilarna i rätt ordning. Från 001 till 999. Jag som gillar både siffror, bokstäver och tävlingsmoment blev eld och lågor.
Mitt val var med ens busenkelt. Jag funderade aldrig på att börja röka för att plötsligt sluta på nyårsdagen. Alternativt planera fler vita veckor verkade menlöst med tanke på mitt redan vita samvete på den fronten. Däremot blev Solveig orolig när jag avslöjade hobbyn i förskott.
”Du menar det inte på fullaste allvar? Det vill jag inte vara med om. Snälla. Skona mig.”
Framför sin näthinna såg hon olycksbilder och extra bilturer där vi skulle köra omkring med den allt mer tinande maten gata upp och gata ner.
Till saken hör att jag ofta har läst på bilskyltar. Inte har jag kommenterat och börjat skratta högt åt en skylt med siffrorna 842. Möjligtvis smålett åt agent 007. Nej, innan var det läsbara trebokstavsord som tilltalade mig. Ett utmärkt sätt att lära barn att snabbläsa och att ha kul under bilresan.
”Pappa! Den bilen är inte GUL. Varför kör de omkring och ljuger.”
”Titta! Den bilen är MIN. Hit med den då.”
”Kolla. Det står JUL på bilen mitt i sommaren.”

Jag hade några veckor på mig att i lugn och ro förbereda mig.
Solveig hade det också trivsamt. Hon trodde att jag hade glömt allt dumt. Istället cyklade jag runt och memorerade i närmiljön. I ett speciellt block förde jag diskret in nummer från 001 till 100. Bara sådana bilar vars ägare jag trodde bodde i husen. Som jag visste stod kvar när jag behövde dem. Med andra ord planerade jag den första tiondelen av min uppgift.
På nyårsdagen insisterade jag på att vi skulle ta en skön familjepromenad vid hamnen i Båstad. Solveig är inte född i farstun. Hon slet till sig mitt hemliga block i en snabb svepande rörelse.
”Vad läser du för något? Det kan inte vara sant. Är det därför du ska dra ut oss så tidigt på det nya året?”
Årets första promenad blev givande. Vilken inre tillfredställelse det var när den röda Saaben stod parkerad just där jag sett den tidigare. Jag mumlade tyst 001 för mig själv. Sedan glittrade mina ögon när jag såg 002 på hemvägen.
”002”, sa Solveig och Jennifer i talkör.
Jag hade ju redan sett det eftersom det var en mötande bil. I ett svagt ögonblick hade jag lovat att inte vrida huvudet runt sin egen axel när jag var bilförare. Reglerna var också så att den som tävlar måste se talet själv. Det hjälper inte om någon ropar det i bilen. Jag smålog i smyg åt att min hobby redan hade smittat av sig på minst två i familjen. Lizette var inte tillräckligt gammal för att vara helt pålitlig och Texas slickade mest runt.

Vi tog in på ett motell i metropolen Ullared en helg i januari. Solveig och barnen gick in på Gekås och shoppade i flera timmar. Äntligen förstår jag vad G:et står för i företagsnamnet – G som i guld. Det var rena julafton för mig. Min cykel var med på resan. Jag var garanterat den enda i samhället som cyklade omkring på de stora fotbollsplansparkeringarna i denna vintermånad. Det gällde bara att se upp för alla trilskande överfyllda kundvagnar med sina gula plastpåsar och trötta människor. För mig var det som att stjäla godis från småbarn. Endast en söndagseftermiddag på IKEAS parkering hade kunnat konkurrera.
Efter en natts sömn var det samma schema. De tre damerna gick in redan klockan åtta på Gekås och jag cyklade ut och gjorde mina fynd helt gratis. Kostade inte en droppe bensin. Frisk luft och motion fick jag på köpet.
Med min nya hobby tvingas jag såklart att planera i förväg. Ska vi gå på bio med barnen fyller jag bilen i god tid för att hinna med att åka slalom på Maxis parkering innan filmen. Lite oljud börjar höras från vissa medpassagerare.
”Du lovar att titta på vägen. Jag tar höger och Jennifer tar vänster sida.”
Säger någon rätt sifferkombination saktar jag farten och suger in nästa tal. Väl hemma går jag in på Platespotting-sidan på Internet och registrerar mina nya nummer och tittar i tabellen hur jag ligger till. Just nu är det ett tusen fyrahundra åttio anmälda. På en särskild lista har jag skrivit in mina okända vänner. Jag har valt att tävla med människor som bor i närheten. Automatiskt förs deras aktuella siffror in. Det som jag upplevt som häftigast är åldern på deltagarna. Fördomsfullt hade jag förväntat mig mest grabbar i tonåren. Så visade det sig vara helt fel. Alla åldrar finns och nästan hälften är flicknamn. Visst måste det vara en fördel att bo i en storkommun med all sin trafik.
”Ska du börja om när du kommer till 999 om några år?”
Solveig undrade med orolig stämma.
”Självklart inte. Så tråkig är jag inte. Fantasilöst. Omoget.”
Löjligt, tänkte jag bakom ryggen på min enda fru. Däremot skulle det vara kul att köra baklänges. 999, 998, 997…

Blev du sugen? http://www.platespotting.com. Där finns fakta och regler. Det duger inte att ha sett rätt nummer på en bil på bio. Endast nummer som spelaren själv sett live räknas.
Jag själv slutade tvärt när våren kom. Insåg att jag skulle missa alla underbara vårtecken. Insikten kom när jag cyklade omkring i Laholm och glodde på bilskyltar och var på gränsen till en trafikfara. Däremot brukar jag skrämmas i familjen varje gång jag ser en 001. Det finns minst två stycken i Ystad.
”Nu börjar det klia igen… Ska jag? Ska jag inte? ”
”Inte! Absolut INTE!”
”Vi kunde göra det allihopa. Tävla inom familjen.”
”TÄNK INTE ENS TANKEN!!!”

Handla på tid

När vi blev småbarnsföräldrar ändrades våra inköpsvanor drastiskt. Tidigare gled vi in i närmaste affär efter jobbet och köpte det vi behövde. Det vi inte behövde slank med i korgen av rena farten. Nu var det veckohandling och planering som gällde på agendan. Vi lusläste reklam och klippte ut kuponger. Såg till att vi plockat undan allt onödigt från kofferten. Packade in barn i baksätet och for iväg några mil utanför centrum.

Vår Volvo rullade oftast iväg på lördagar. På Maxi i Ängelholm öppnade de klockan åtta. Klockan 7.59 stod vår familj beredd med kundvagn och inköpslista. Nu började racet, med mig vid rodret. Jag följde varugångarna likt en snitslad bana. Visste tyvärr att så fort som jag lärt mig att hitta, brukade de för skojs skull möblera om bland hyllorna. Antagligen på firmafesterna. Bytte plats på sakerna, så att kunderna i ren förvirring, skulle få med sig fel saker. Mig lurade de inte. Ibland strejkade hjulen. Började leva sitt eget liv. Detta brukade hända när vagnen var halvfull.

Det var suveränt när barnen växt till sig. Tidigare hade Solveig bekymmer med denna bit. Hon stod med famnen full av varor medan man och vagn var puts väck. Ibland funderade hon på att göra en efterlysning i högtalarna. Istället höll sig nu Lizette intill sin mamma. Hon studsade bort till sin storasyster med varor. Jennifer i sin tur jagade ikapp vagnen och sin pappa. Jag planerade så att de tunga sakerna hamnade i botten, allt medan jag höll en hög jämn takt i täten. Vid målsnöret siktade jag in mig på rätt kö. Struntade fullständigt i vilken kassörska som var snyggast. Sådant omoget hade jag växt ifrån. Ändå förstod jag inte varför vi så ofta hamnade i den kassa som fick datorhaveri. Där en ny tjej tvingades använda snabbtelefonen, men inte fick tag på någon erfaren kollega, som visste vad en trevlig gurka kostade. Kunden framför oss hade problem med sitt kort som var avmagnetiserat. Någon bakom skulle till akuten och ville gå förbi.

Tillbaks i bilen konstaterade jag stolt: ”Nytt tidsrekord. Där ser du Solveig. Vi fick med allt på listan. Det blir hälften så dyrt när jag är med.”
”Hälften fattas”, suckade hon.
”Det beror på att inköpslistan har luckor.”
”Det kan finnas bra erbjudande som vi missar”, kontrade Solveig.

Ibland åkte Solveig iväg ensam till någon stor affär. Där strosade hon omkring i lugn och ro medan endorfinerna tilltog i styrka. Lät impulserna leka fritt när hon gled in bland hyllorna. Njöt av stunden och var supernöjd över något fynd. Hon älskade dessa stunder för sig själv. Timeout från man och barn. De gyllene tingen kunde hon älska senare. Stördes inte av ljudet från högtalarna i taket och missade därför informationen som de tvåhundratrettiotvå andra besökarna log åt i affärslokalen. ”Vi har en efterlysning från en orolig man och två barn som väntar i hemmet. Vi ber Solveig Lidén att omedelbart…