Nu är det min tur

”Har ni redan börjat med korsordstävlingen 2017? Varför sa ingen till mig? Jag fick ju vara med förra året. Har till och med en egen blå kategori till höger med mitt namn; Svante. Själv är jag färgblind. Istället låste dumma Bosse in mig i en monter med en massa jobbiga kryp. Måste varit för det där bildspelet och att jag tänkte sladdra till er om Facit i tävlingen.”

” Lite var det även för att Bosse tyckte att jag inte tryckte på rätt tangenter. Det fann ju för björnligen inga blå tangenter.”

”Sedan anklagade han mig för att jag fuskade i kortspel. Han är värre än min kompis Stefan Elefant. Det måste varit för tusen år sedan.”

Nu ska jag avslöja en sanning. Varje morgon var det jag som fick spruta brunfärg på de tre töntarna. Tacka vet jag att vara naturligt brun.” Brum Brum på dig”

Annonser

De tog mig för en annan

Bobo minns …

I ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” tog jag med ett kåseri med namnet. ”Lika som tvillingar”. Då handlade det om att två kvinnor trodde att jag var utländsk.

Det har även hänt vid tre tillfällen att människor tyckt att jag var otroligt lik en känd svensk skådespelare och aktör. Här kommer ett snabbt hopkok om detta:
Jag tog det inte på allvar första gången som en yngre träningskompis kläckte ur sig frasen.
”Bobo! Vet du om att du liknar x jättemycket”?
Då tyckte jag han var galen och slängde snabbt ur mig en motreplik.
”Och jag tycker du är lik Uffe Sterner. Är ni släkt?”
Till saken hör att ishockeyspelaren Sterner varit Sveriges kändaste spelare några år tidigare. Min klubbkompis hade samma för och efternamn. Med andra ord säkert ett utslitet skämt från min sida under ett svettigt träningspass.

En regnig eftermiddag visade de en svensk gammal svartvit filmklassiker på TV. ”Otroligt”, sa jag högt till mig själv. ”Det är ju jag.”
Både de pigga spelande ögonen, ansiktet, kroppsspråket, kroppsbyggnaden och sättet att förflytta sig var tvillinglikt.

Under flera år trivdes jag med att ha långt hår. Inte med möjlighet för en hästsvans, men häftigt lagom långt hårsvall.
Men på högsommaren bytte jag taktik och gick och fick håret rejält kapat. Skönt när jag svettades eller badade i salta hav. Annars gick det utmärkt att likt Björn Borg ha ett tufft svettband i pannan och på handlederna.
Det var endast med denna korta frisyr under några sommarveckor, som jag insåg likheten.

Inför en utlandssemester fick jag ett spontant ryck. Planen som dök upp var att jag skulle få håret lite lagom trimmat. Spontant gick jag in på ett klippotek mitt i centrum. Jag lekte med tanken att den söta yngre Lena som sprungit efter mig för många år sedan skulle hålla i saxen. Jag hade inte sett henne på flera år, men kände ändå till hennes yrkesval och arbetsplats.
Lena såg jag aldrig till. Istället bad en kvinnlig frisör i min egen ålder mig att sätta mig i stolen. Jag berättade att jag bara ville att hon skulle ta lite i topparna.
Från början förde vi en trevlig dialog. Jag råkade nämna att jag skulle åka till Kos nästa dag. Detta ämne gick hon igång på. Direkt började hon lovhylla Medelhavsön som var hennes favoritö. Snart var dialogen ersatt av en kvinnlig monolog. Mina tankar förflyttade sig från att lyssna, till spegelbilden där jag besviket insåg att chansen att träffa på en intressant dam på resan hade minskat till fryskallt. Det hjälpte inte att jag tystnade. Snart var det bara en godisklubba som skiljde mig från deckaren Kojak.
I vissa lägen var jag mycket blyg och väluppfostrad. Eller vad säger man när ”Saxkvinnan” äntligen, antagligen fick hon kramp i saxen eller i tungan, några timmar senare (det kändes som jag missat flyget), slutade klippa och satte upp en spegel bakom min nacke.
”Är du nöjd? Blev det bra?”
”Nä. Det blev för kort. Kan du plocka upp det från golvet, tvätta till det och sätta fast det igen?”
Istället drog jag till med ett falskt.
”Visst. Tack.” och försökte tänka positivt. Bra. Ingen chans bland brudarna på resan eller i sommar. Jag behöver inte klippa mig de närmaste två åren och kommer därför att tjäna big money.

När jag klev på bussen visade det sig att den blå stadsbussen var knökfull. Ändå hade jag tur och fick den trånga platsen bakom chauffören.
Vi hann knappt rulla iväg förrän jag hörde en grabb längre ner i bussen börja tjata med sin mamma.
”Mamma. Såg du?”
”Vaddå?”
”Det var Nils Poppe som gick på bussen.”
”Inte så högt Patrik.”
Killen började tjata ännu HÖGRE.
Min nyfikna sida av mig började titta mig runt. Till slut vände jag mig om och möttes av ett fult pekande finger rakt mot MIG.
”MAMMA SER DU ATT DET Är NIILLLS POPPPE!”
”Inte peka! Inte prata så högt. Den riktige Nils Poppe är en gammal gubbe.”
Jag var rädd att busschauffören skulle vända sig om och be om en autograf och att det skulle vålla en krock.
Det blev en pinsam svettig resa som jag förkortade genom att hoppa av en lång bit hemifrån.

På semesterresan hade vi mer än kul. Det ena upptåget och galenskapen ersattes av ett nytt. Men efter fem dagar hände det som inte fick hända. Jag fick racerbajs och mådde skit. När de andra åkte iväg med sina vespor letade jag mig till ortens doktor. Väntrummet var fullt av patienter. Jag fick en ask med pyttesmå tabletter. Just då ville jag bara en sak. Åka hem till Sverige och tryggheten.
Vilken effekt. Knockoutpiller. Det var som att stoppa in en kork i rumpan. Tabletterna som blev kvar använde jag mig av på hemmaplan de närmaste åren. En tabbe en eftermiddag i Sverige var att jag tog ett glas Coca cola upptill. Jag blev knäpp. Kunde inte bedöma avstånd och gick in i väggarna. Koffeinet gick tydligen inte att kombinera med dessa supereffektiva knarkpiller.
Tillbaks till Kos. (Tur detta inte är ett kåseri) 😉
Under tiden som de andra roade sig kungligt blev jag kompis med en rödhårig tjej med blek hy som för första och sista gången åkt på solsemester. Det skulle hon aldrig göra om. Hon klarade inte av den intensiva värmen och den starka solen. Istället för att hänga på våra kompisar fördrev hon och jag några trevliga hotelltimmar under två dagar med att spela spel. Stackars henne när hon blev av med sin spelkompis.

I hotellrestaurangen fick jag ”only rice” till dinner. Mina polare hade blivit bekanta med fem norrländska tjejer under tiden som jag lämnat scenen. De hade varit iväg på utflykter med vesporna och besökt paradisstränder. (Jag tog revansch veckan efteråt.) Denna afton hade de bestämt att ses på ett av innediskoteken som låg i anslutning till vårt hotell. Jag hade vagt sagt att jag kanske dök upp senare på kvällen. Eftersom jag var relativt pigg och uttråkad bestämde jag mig för att lämna rummet.
Till saken hörde att diskoteket hade flera vita pelare i lokalen. Därför kunde jag lite diskret göra mig osynlig och spana in vilka tjejer som mina kompisar träffat.

Troligtvis hade jag samlat på mig för mycket energi under min ensamhet och under alla yatzy-partier. Därför gjorde jag en spontan livlig entré runt sista pelaren som skiljde mig från bordet. Jag minns inte just nu om det var någon av mina glada polare som ropade. ”Tjäna Sebbe” eller om hon från Umeå var etta med repliken.
”Vad sjutton gör Nils Poppe här?”
Hon kunde lika väl stoppat in en isbit innanför min tröja.
But the show must go on. Jag tyckte det var lika bra att hoppa in i Sten Stensson Stéen kostymen resten av den natten. För det var inte Nils Poppe på scenen i Fredriksdal som pigg 75-åring, som de tre personerna förknippade mig med. Så illa var det inte.

Jag borde ta det som en eloge, men tyckte det var pinsammast på bussen i kombination med det långa frisörbesöket.

Tyvärr kan jag inte bjuda på en bild. Jag letade efter den skiss som en konstnär gjorde av mig på just den resan, men om jag minns rätt var jag inte lik Poppe alls på den. På den tiden körde jag enbart med diabilder. Men när jag ser närbilder på Fabian Bom och Sten Stensson Stéen från Eslöv ser jag den slående likheten.

Dags för SJUTTONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 onsdagen den 4 maj)

Min första tanke var att ni skulle ägna er åt mänskliga tvillingar, trillingar. Istället tänkte jag om och tog på lekglasögonen. Det här lekuppdraget går att göra både enkelt, konstnärligt och roligt. Snabbt eller genomtänkt. Borde passa de flesta.

Väljer du att gå efter ett TEMA får du tre bonuspoäng. Tema kan vara allt från hundar, personer, vårblommor, bilar, hus, färger, kläder till allt möjligt. Du berättar i din kommentar till mig om du valt ett tema.

Små grundexempel:
Om man ser någon komma med samma jacka som man själv har på sig kan man skojigt säga att där går en tvilling.
Står det tre röda bilar parkerade bredvid varandra skulle man i en lekvärld kunna säga att de är ”trillingar”.
Fyra sommardäck som ligger på garageinfarten och snart ska byta plats med vinterdäcken är ”fyrlingar”.
Någon kan gå omkring med fyra hundar i koppel, av samma ras.
Fem skator sitter i samma träd.
Fem svettiga personer på var sin ”cykel” på gymmet. ”Femlingar”.
Sex personer i samma träningsställfärger joggar på en stig i skogen. ”Sexlingar” såklart.

Här är regler, mall och poängantal:
Inga nätbilder, arkivbilder eller lånade bilder är okej i denna lek. Du ska lämna ditt hem och ta bilderna själv. Tidpunkten ska vara dessa dagar som poängjakten pågår.

Del ett:
De två nya vattentornen i min stad – 2 poäng för ”tvillingar”.
bild 1

Överkurs. Detta skulle kunna vara tvåäggstvillingar.
Bild två

Tre gula bajamajor i Sandskogen – 3 poäng för ”trillingar”.
Bild tre

Fyra gula maskrosor som är vackrast i andras trädgårdar eller på stora ängar – 3 poäng för ”fyrlingar”.
Bild fyra

Fem frestande Dumle som jag numera bara vågar suga på – 3 poäng för ”femlingar”.
Bild fem

Sex lockande blå m & m. De är mina lördagsmellisar – 3 poäng för ”sexlingar”.
Bild sex
Som jag skrev ovan. Du får 3 bonuspoäng om du väljer ett tema för uppgift ”Del ett”.


Del två:
Vem vet. Du är kanske själv tvilling. Eller har du någon okänd eller känd tvilling som andra tycker du liknar?
Det kan även vara tvärtom. Har DU tagit fel på en person och gjort bort dig som jag gjorde rejält här i blomsteraffären?
https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/18/en-fru-for-mycket/

3 poäng till dig som berättar kortfattat, ”mellanfattat” eller ”långfattat” om en liknande sann episod där personer förväxlat dig med någon annan (Det behöver inte vara en känd person).
Alternativ. Där du tagit fel på någon person som du trodde du kände.

Har du några frågor så ställ dem i en kommentar?

Maxpoängen landar på 20.

Sammafattning:
A. Ut och ha kul. Se på din omgivning med lekglasögon och upptäckarglädje.

B. Du lägger in bilder och text i din blogg.

C. Du skriver en kommentar till mig i DETTA blogginlägg. Har du använt dig av ett TEMA berättar du vilket. I mitt fall skulle det kunna vara Sötsaker & Skitsaker.

D. Se till att du har en färdig länk eller blått i ditt namn så jag smidigt kan nå din blogg. Helst om du är ny deltagare.

E. Jag fortsätter med domartaktiken, att låta stängningstiden gå ut innan jag delar ut poäng i svarskommentaren och i tabellen.

F. Nu måste vårvärmen komma snart. Nyss fick jag skruva upp elementen igen.

Reklam:
De kommande lekinläggen innan sommarlovet kommer att handla om en mördare, ett gratishotell, att inte bli trodd och en slottsläxa.

Poäng delas ut EFTER det att leken är stängd. Stort LYCKA TILL! 

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag. ❤

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (jag lottar) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten.

Lek-Tabell: (Efter 17 uppgifter)
1. Ditte Akker, 165 p.
2. Eva Rohlén, 161 p.
3. Wiolettan, 157 p.
4. Znogge, 151 p.
5. Gunilla Wahlberg, 145 p.
6. Villa HerbertsEthel Hedström, 133 p.
8. Anki, 131 p.
9. Comsi Comsa, 108 p.
10. Primrose, 95 p.

11. MiaMaria Bromander, 92 p.
13. Lma, 88 p.
14. Sanna, 82 p.
15. Kersti, 77 p.
16. GunBritt, 74 p.
17. Sussie, Gunnel Moberg, 48 p.
19. Kicki Olsson, 47 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. GunToresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Susan Johansson, 11 p.
25. Ezter, Mickan, 10 p.
27. Anne, 5 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.

Färg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg: 😀
– Det är alltid de som står för underhållningen.

http://tittelina.blogspot.se/2016/04/bosses-bloggtavling-om-tvillingar.html?showComment=1461849466054#c3526842832236394126
https://znogge.wordpress.com/2016/04/29/dags-for-sjuttonde-uppgiften/#comment-193271
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekomgang-17/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/04/29/lekuppgift-nr-17/comment-page-1/#comment-905
http://egopyret.blogspot.se/2016/04/bosses-sjuttonde-uppgift-jag-har-valt.html?showComment=1462006736104#c1892265722839359982
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/04/30/11306426-simfotade-vanner/
http://akker.blogg.se/2016/april/lika-2.html#comment
https://lma7.wordpress.com/2016/05/01/uppgift-17/comment-page-1/#comment-12912
http://ankistankar.blogspot.se/2016/05/sa-ar-det-dags.html?showComment=1462210645308#c2674247896981490143
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/bosses-17de-uppgift.html
http://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/bosses-uppgift-lika-som-bar.html?showComment=1462217113548#c3051698651686326142
http://gunwah.bloggo.nu/Heminredning/#comments
http://dammsamlare.blogg.se/2016/may/bosses-lek-2.html
http://minsoltrappa.se/2016/05/04/tvillingar-trillingar-och-manglingar/#comment-209
http://eva49.bloggo.nu/Mitt-Balltorp/#comments

En klockren tia

Ni som såg fjärde avsnittet av Solsidan såg en nertonad Ove Sundberg berätta för Alex att Freddie stöter på hans fru Anette.
En liten stund tidigare hade vi sett sekvensen hur Anette kommer och stör Freddie och Alex i deras privata grabbrelation. Hon tror tydligen att hon blivit Freddies bästa kompis eller hemliga älskarinna sedan hon själv tiggt till sig att samåka till jobbet i city varje morgon.
”Samåker ni fortfarande”? frågade Alex.
”Jag blir inte av med henne. Jag börjar nästan tycka att hon är fascinerande. Man börjar undra hur hon fungerar. Hon tar inte ett nej. Det är som att prata omkull en bulldozer.”
Detta tänkte antagligen Alex på när Ove fortsätter vid köksbordet.
”Ser du inte vad som händer? Han stöter på min fru.”
”Nämen. Så är det ju inte. Jag tror inte att hon är Freddies typ”, försöker Alex säga.
”Hon är väl allas typ. Mickan (Freddies fru) är väl en åtta-nia men Anette är full pott. Hon är en tia. Hon är behaglig, resonabel, måttlig och lydig. Queen of Saltis. Det är Anette. Det är inte så konstigt att Freddie räfsar i en annan mans trädgård.” 

Jag vet inte vad Ove Sundberg har för referensramar när det gäller att få en tia i betyg av en grabb eller man. För mig är Nettan mer än klockren tvåa. Jag vill hemskt gärna behålla ettan fri och intakt med vetskapen om att det alltid kan finnas någon värre.

Håller alla grabbar på med sifferleken? Gjorde ni tjejer likadant? Jag började tidigt. Redan i trean på lågstadiet hade vi våra hemliga omröstningar bakom både stängda och låsta pojkrum. Jag och en klasskompis. En gång hittade vi inget papper. Vi tog var sin tavla på väggen och vände på dem. Skrev en lista över klassens tjejer. Den snyggaste överst. En poäng till det namnet som stod längst ner på listan. Vi tog god tid på oss. Sedan tog vi ner en tredje tavla och summerade på baksidan. Tänk på det nästa gång du köper en begagnad tavla. Vänd på den. Ser du en tjusig tabell. Maila till mig och påminn mig vem som låg överst. Skojar bara. Klart jag minns. I alla fall de tre översta. Även från mellanstadiet. Tror bara att vi gjorde det i fyran. Klassen hade delats efter trean. Vi hamnade på två olika skolor. En cykelväg utgjorde en ”osynlig” gräns. Alla från ”TOPP-TRE” fanns kvar i klassen. Men nu hade de fått konkurrens av minst fyra nya söta tjejer.

Man växer från barnsliga saker. Jag tror inte att jag höll på med sådant på högstadiet. Däremot minns jag, att jag och en annan killkompis valde ut den snyggaste tjejen från varje klass på gymnasiet när vi bläddrade i skolkatalogen. Minns även att vi nästan aldrig hade samma smak. Den var totalt olika. I smyg funderade jag på elaka saker, som att han inte hade någon smak alls. Vad han funderade på vill jag helst inte veta. 😉

Jag växte lite till. Började på högskolan. Fick massor av trevliga nya kompisar. Bestämde mig några veckor innan skolstarten i januari. Jag ska aldrig bli kär i en tjej i klassen. Inte trassla till saker. Började också få ovanor och trivdes alltför bra med ungkarlslivet. Utan pardon byggde jag upp en hög bastant mur. Sommaren efter första terminen misslyckades jag och en klasskompis med konsten att flygluffa. Istället för att komma till Medelhavet hamnade vi i Stockholm. En dag gick vi i Gamla Stan när vi kom på att vi var hungriga. Närmare bestämt vrålhungriga. Vi hittade en mysig restaurang bland de smala gränderna. Såg inga andra gäster. Vi beställde mat. Väntade och väntade. Blodsockret var lågt och vi blev extra tramsiga. Då föddes idén. Vi gör en lista på alla tjejerna i klassen. En penna trollades fram. Ingen av oss gick omkring med kollegieblock i fickan på sommarlovet. Jag hade ingen lust att gå in på ett galleri och fråga om de hade någon billig tavla att sälja. Det fick bli servetter från stället. Nu hade vi kommit så långt i utvecklingen att vi insett att utsidan inte är allt hos en kvinna. Istället bestämde vi oss för att göra två listor och sedan lägga ihop våra poäng. Först började vi dock med utsidan. Vi skrev upp namnet på våra klasskompisar med lätt hand. Inte helt enkelt att skriva på servett. Inte trycka för hårt på pennan. Höll sedan våra händer under bordsnivån. Räknade ett-två-tre och slängde upp ett till tio fingrar i luften. Ni som läst tidigare kåseri av mig förstår att det inte var Tobias som var med mig på Stockholmsäventyret. Det hade varit tjaskigt mot pärlorna i klassen och även riskabelt om Tobias kompletterat med två tår. Vi kunde blivit utslängda. Nu var det istället Glenn från Göteborg som var mitt bordsällskap.
Vi skrev upp tjejens siffra och gick vidare med nästa. När alla fjorton tjejerna fått sina utsidespoäng blev vi djupt seriösa. I nästa fas gick vi efter den insida vi upplevt efter en termin på lätt avstånd. 😉
Vi hade nästan identiska poäng både på insidan och utsidan. Inga jättestora skillnader. En vinnare korades. Vi skålade högtidligt. Samtidigt tog vi en extraskål för alla de andra som vi kallade för goda tvåor allihop. För det var faktiskt så. Alla tjejerna och kvinnorna var underbara. Var och en på sitt sätt fast de var så otroligt olika alla fjorton. Åldern varierade från arton till upp emot fyrtio. När jag röjde i förrådet i minneslådor med namnet Bosse på, hittade jag servetterna och hemmabion gick igång.
Solveig såg mig inte. Hon höll på med sitt i den stora klädgarderoben. Hon lokaliserade mitt skratt som hon hörde från det tända förrådet.
”Vad skrattar du åt? Är det så kul att städa? Du borde göra det oftare?”
”Titta här! Fyra glasslådor ska jag slänga. Inte illa va?
”Och var är innehållet som låg i dem om jag får fråga?”
”Visst får du fråga. Det tryckte jag ner på andra ställen.”
”Du är hopplös. Det är meningen att det ska minska när man röjer. Titta här i stället. Du fick tre nya vintertröjor i förra veckan. Vilka tre ska vi slänga?”
”Ingen. Jag visste det. Det var därför jag inte ville ha någon ny tröja. Nästa gång går jag inte på det.”
”Det har du glömt till då min älskade bananfluga. Det är föresten tur att du är gift med mig. Mina väninnor skulle aldrig kommit på idén att fråga ens.”
”Gör du något dumt får du bara en tvåa av mig och Glenn.”
”Vilken Glenn? Du ska nog ta rast. Fixa kaffe till mig istället. Varför berättade du inte sådant här innan vi gifte oss.”
”Om att jag inte vill skiljas från gamla kära tröjor eller om Glenn?”
”Låtsas du känna den där Hysén eller har du tomtar på loftet?”
”Jag svimmar. Kan du fotbollskillar från förr? Varför sa du inte det när vi var klasskompisar. Du hade fått en urstark tia. Nu fick du den på helt andra grunder.”
”Rättvisa eller orättvisa?”
”Får vi något gott till middag?”

Det är inte långt till jul på tal om hemliga listor. Jag hittade en massa andra trevligt skrivit på toalettpapper och hushållspapper. Dikter, snälla saker om mig. Namn. Adresser. Hoppas att tjejerna inte rört på sig de senaste trettio åren. Inte bytt efternamn. Åldrats fort. Vänta. Vem sjutton är Helena af Sandeberg? Klingar bekant. Är det inte Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö? Hon är en klockren elva. 😉

Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.