Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?
En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes. 🙂 Vilken tur att jag bättrade mig…
Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.
Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.
Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 