Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀

Annonser

En dag för tidigt

En dag för

Idag för exakt två år sedan:
När vi skulle byta kust, flytta från västkusten till Ystad 2011, valde vi att anlita ett flyttbolag istället för att bråka med våra ryggar. Jag grävde på nätet. Fick fram ett antal firmor som verkade vara seriösa. Bad dem om kostnadsuppgifter. Fastnade till slut för en flyttfirma som hållit på sedan 1958. Bara namnet lät tryggt. Fredrik Åkare. För att det inte skulle bli fel följde jag upp med att dubbelkolla. (Inte så att jag ringde någon Cecilia Lind eller försökte hitta en anhörig till Cornelis Wreeswijk). Därför hade jag två mejl med pris och datum tryggt insatta i en pärm.

Dagen innan flyttbilen skulle komma var vi klara med det mesta. Det kändes skönt att ha full koll på läget. Solveig skulle ta bilen till sista arbetsdagen. Jag själv stod där som en trånande hemmapappa. Gav henne en avskedskram och passade på att byta munbaciller. Fick till en långtradare med släp som smakade mer. Till saken hör att vi bor på en återvändsgata. Väldigt få bilar har skäl att köra in på gatan. Jag hörde ljudet av ett tungt fordon bakom ryggen. På en nanosekund bytte ordet långtradare skepnad.
”Vad är det för bil?” hördes det från två klipska tungor.
Trots att jag inte hade glasögonen på mig gick det utmärkt att läsa texten på bilen. Fredrik Åkare. Ut hoppade två raska killar. En låg kvar i bilen och sov. Trion hade åkt en bra bit på motorvägen.
”Ni är tidiga”, sa jag.
Killen såg ut att ta mina ord som något surt för att klockan var kvart över sju på morgonen. En kvart försent i hans värld. En småsak. Han tyckte säkert att jag var en petig snubbe. Jag sög på nästa replik för att få till rätt sarkasm utan att darra på rösten.
”En dag för tidiga. Ni ska vara här imorgon.”
”Nä”, sa han och visade på sin handdator dagens datum.
Som tur var hade jag papperna tillgängliga i en väska som skulle följa med i vår personbil nästa dag. Därmed kunde jag överbevisa honom.
”Du kan sova vidare!”, ropade han mot bilen. ”Vi ska vara här imorgon.”
”Välkomna åter.”
Eftersom han ändå var på plats i god tid bjöd jag in chefen för att kolla in läget. Frågade om allt skulle få plats i deras största lastbil. Den utländska mannen såg väldigt tvekande ut. Nästa dag blev dramatisk. Det hände så mycket så det är värt minst ett eget kåseri. Jag har svårt att smälta att någon i flyttskaran stal flera CD från min samling, enbart med artister på M. Orsaken är att alla skivor låg i alfabetisk ordning. Det handlade minsann inte om musiksmak utan bara snabba, smutsiga fingrar som grävde sig rakt ner i den låda som var närmast. 😦

Önskar er en fin söndag.  Vi blev väckta i natt av ett knallande som låg rakt över oss ett tag.

Ps. Detta kåseri la jag in på Facebook i maj förra året. Innan jag hade någon blogg. Då i en förkortad version som ändå säkert kändes som låååång av läsarna. 😀

 

 

Ord som berör mig; 3

DSCN8008

Några unga tjejers ord om vänskap och vänner.

”En vän är någon som jag kan anförtro
mitt innersta till.”
Anna Hjemberg 15 år

”Vännen är Dagboken.”
Astrid Trotzig 16 år

”En vän är någon jag kan vara
naturlig med,
någon som jag speglar mig i.”
Sara Rönnås 16 år

”En vän är den som ställer upp
på en och tycker att det är OK
att man inte är världens charmigaste
klockan sex på morgonen.”
Johanna Aschenbrenner 14 år.”

”En vän är någon som inte lämnar en
bara för att hon råkar bli kompis
med någon annan.”
Ellinor Witalis 16 år

Fotot: På bilden tar Jennifer avsked av Rasmus på förskolan, innan vi ska flytta.
I nästa vecka kommer äntligen månadens boktips.
Jag ska berätta om mejlet som jag ännu inte vågat öppna och
erkänna vad jag hade för ovanligt intresse när jag var lite kortare till växten.
Det drar också ihop sig till att betala månadens fakturor.
Eventuellt ska jag visa upp en bild på två upplysta svampar.
Måste även skriva om när det inte gick så bra för oss att tvätta bilen sist. Det var inte vårt fel.
Ha en trivsam söndag!