Längtan

Längtan. Det är ett otroligt vackert ord med många inre bottnar. Fast jag åldras synligt på utsidan har jag kvar förmågan att kunna längta. Jag gör det numera med en ärrad touch. Låter aldrig saker skena iväg. Håller i en osynlig handbroms. Vetskapen om att saker kan gå fel finns ständigt i min närhet. På gott och ont.
Idag fick SolBo Förlag äntligen reda på att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska vara på väg. Om jag ska vara ärlig hade jag tröttnat på att gå in i aktuell mejlbox. Så många oräkneliga tittar i över en vecka utan resultat. Igår fick det vara nog. Resignerat gjorde jag bara ett par obligatoriska besök. I förmiddags satt jag och läste Ystad Allehanda under förmiddagsfikat. Då ringde den fasta telefonen. Jag tog med mig min rykande kopp, resten av fikat och gick ner och svarade. Det var min älskade moster Majsan. Hon undrade hur det hade gått, liksom många andra gjort i ett par veckors tid. Samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord lät jag fingrarna nästan av sig självt söka sig till Förlagets inkorg. Därför fick min gudmor reda på nyheten först av alla.
Handbromstänket. Kan ge ett bra exempel som jag tvingas förkorta rejält. Vi hade i sju månader längtat efter att få bo i ett visst hus. Vårt hopp hade pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Lurade. Priset som hela tiden höjdes. Väntan. Tystnad. Vi letade andra objekt. Lämnade bud. Förlorade. Tvingades bo kvar i vårt redan sålda hus. Betalade dyr hyra. Så ringer mäklaren och undrar om vi fortfarande är intresserade. Vi låter generöst andra parten bestämma priset. Flyttdatum. Precis allt. Vi är så lyckliga. All den långa längtan efter en bra bostadslösning är över. Vi seglar fram på moln. Inför affärsuppgörelsen på fredagen får vi reda på att andra parten ska komma ett par timmar senare och skriva på. Skönt att slippa mötas öga mot öga. Vi köper en tårta med texten ÄNTLIGEN garnerat prydligt på grädden och tar med oss den till mäklaren. Skriver på alla papper. Betalar in ”startavgiften”. Åker direkt upp till Hotell Falkenberg Strandbad och firar en framgång som vi verkligen är värda efter allt slit, sjukdomar, cancer och död. Har en underbar weekend. På måndagen tar jag itu med brådskande ärenden. Flyttar barnens skolgång. Beställer besiktningsman m.m. Vår mäklare har börjat sin semester. På onsdagen ringer han hemifrån. Låter beklämd på rösten. En Bosse berättar för en annan Bosse om vad som INTE hänt. Namnteckningarna är inte på plats. Skulle först kommit dit på fredagen, ändrat till lördagen, måndagen, tisdagen. Nu hade säljaren tagit tillbaka allt utan en bra förklaring. Min namne är ytterst förvånad trots sin långa erfarenhet inom yrket.
Det där var en riktigt förkortad variant. En snäll variant. 😦
Kopplingen. Jag vill först se att böckerna hittar till rätt adress. Att det är rätt böcker. Att färgen på omslaget är 100 % likadan som på bilden som Jennifer tog och som vi är utlovade efter att ha betalt ett extra provtryck. Att det står på svenska och inte på danska. 🙂 Först då kan jag sätta dit ett ÄNTLIGEN på rätta stället. Då är min längtan efter att få ge ut en roman i hamn… för denna gång. 😀

Omslag äntligen

Bild

Annonser

Väntans tider

Lite fortsättning på inlägget igår som jag la in på Lite galet och därefter mer allvar i texten som hamnar i kategorin Diabetes.

Visst. Solveig hade rätt. ”Dina bokstäver” gälldes inte på lotten. Strunt samma. Jag är så förtjust i att höra någon från Gotland prata så det gjorde inget alls. Kvinnan förklarade för mig i telefonen så gulligt att jag knappt lyssnade utan mest satt och smälte. Därför frågade jag ett par extra gånger. Tre…eller fyra om sanningen ska fram på bordet. Ska erkännas att hennes röst inte var riktigt lika len och tilldragande sista gången. Hon fick också hemskt bråttom av någon orsak. Nästa gång får det bli en Trisslott. 🙂

Igår höll regnandet på igen. Det blir så mörkt på nedre botten. Därför klev jag upp en våning för att likt Jack Nicholson se ”Livet från den ljusa sidan”. Orsaken var även att fixa till en lunch. Eftersom jag var ensam tog jag med något att läsa. Denna gång Diabetes, en tidskrift som jag själv gästspelade i några år som kolumnist en gång i tiden. Vad glad jag blev av rubriken ”Hopp om en framtid utan diabetes”. Vet inte om jag var så upprymd när jag kommit en bit in i texten. Det regnade ute men blev även rätt mörkt inne i den kropp jag bor i. ”Skillnaden mellan typ 1 och typ 2 i världen är att hälften av alla med typ 2 inte är diagnostiserade. Alla med typ 1 är diagnostiserade – eller döda. Sju personer i sekunden dör i världen av diabetes och förra året kunde 4.8 miljoner dödsfall knytas till sjukdomen.”
Jag följde sekundvisaren på köksväggen och kände ingen större livsglädje trots att jag insåg att jag tillhörde överlevarna. Just nu. I denna sekunden. För att inte missa något i livet unnade jag mig en god efterrätt. 😉
Jag bläddrade vidare och läste om sju myter om fetma. Fördomar sprids som sanningar. ”Du har säkert läst att långsam viktnedgång är bättre än snabb, att amning förebygger övervikt i framtiden, att jojo-bantning är farligt och att det bästa är att ha låga realistiska mål för din viktnedgång.”
”Fel, fel, fel”, säger nu danska och även amerikanska forskare och avslöjar ett antal myter och fördomar kring övervikt och fetma. Myter som utan vetenskapligt stöd sprids som sanningar.

Möss och råttor har fått konkurrens i forskningsrummen av en fisk. Ett alternativ som prövas på KI, Karolinska Institutet, i Solna är zebrafisk. Fisken har tre stora fördelar jämfört med möss och råttor. En av dem är att den är genomskinlig och lämpar sig väl för analys med mikroskop. Mycket intressant tycker jag som följer med i all forskning jag kommer över. Tänker tillbaks på när jag kom hem från sjukhuset med diagnosen typ ett diabetes och mamma ringde till mig och var jätteglad. Hon hade läst på en trottoarpratare från bussen att de kunde bota diabetes. Matt tog jag ut cykeln och tog mig till närmsta kiosk. Köpte tidningen och lärde mig bryskt en lärdom som sitter i fortfarande. Lita ALDRIG på en fet stor tidningsrubrik.

Jag måste erkänna att jag igår tittade in väldigt många gånger i mejlboxen på Solbo07. Igår var det arbetsdag nio på tryckeriet, som ska trycka upp x antal ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Informationen 8-10 arbetsdagar och 1-3 leveransdagar har jag lärt mig utantill. Hellre en dags extra väntan än att fel bok dyker upp. Jag är lättlurad även om jag själv står för trösten. 🙂

Idag har jag beställt sol. 😀 Vad beställde du för väder?

Sött eller smulande bus?

Sitter du där ensam och tycker synd om dig själv? Anser att du har patent på att ha den värsta november-depressionen av alla mänskliga varelser? Håller du och din sambo/make/maka/partner på och småtjafsar i höstrusket? Jag har botemedlet. Se till att du har en rulle Ballerinakex hemma och stolar så det räcker till antalet deltagare. Detta kan du göra själv eller som en tävlan mot någon annan leksugen i närheten.

Lägg kexet på pannan. Försök med endast grimaser att få kexet att ta sig ner till din öppna mun på en minut. Ställ en timer. Fuska inte med några händer eller fötter. 🙂 Är du inte ensam kan du be någon att ta ett kort på dig när du kämpar med uppgiften. Gick det bra för dig får du gärna lämna en kommentar. Allra helst skicka en bild till min mejlbox i en bifogad fil. Adressen är: bosse.liden@telia.com.

Grenen var en av tjugo grenar när Lizettes ”Team Lizzy” mötte Jennifers ”Five Girls” i en mångkamp under avslutningsfesten, innan vi lämnade Halland för denna gång. Jag var tävlingsledare och Solveig ansvarig i köket. Just denna gren hade jag lånat från programmet ”På minuten”. Annars är jag skaplig på att hitta på egna tävlingar. Det har blivit en och annan genom åren. Jag lämnar inga referenser men… 😉