Innanför ruinerna

 

1

Ofta brukar vi välja att starta vid Österport när vi ska besöka den coola Innerstaden i Visby. Just den porten känns som hemma på något vis.

2

Den idylliska sagostaden är rejält kuperad på vissa ställen. Därför uppskattade jag att i uppförsbackarna rida på Fabian. 🙂

3

Men det klassiska affärsströget från Södertorg längs med Adelsgatan är relativt platt hela vägen.

4

När Solveig gick på klädesäventyr passade jag på att skaffa egna kontakter. Jag måste erkänna att guteborna är ganska fåordiga. Min charm gick inte hem. Har jag blivit för ringrostig? 🙂

5

Fårskalle stämmer kanske på mig.

6

Trist att jag inte hade med egen stol och några ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Sveriges manlige boksigneringskung från lilla Laholm är en gemytlig ”Nalle”.

7

8

Detta ska visst vara Visby innerstads mest fotograferade gata – Fiskargränd. Sorgligt att torkan varit tuff. Annars kunde bilden hamnat som en Header på min blogg eller Facebook om rosorna blommat för fullt.

9

Sankta Katarina vid Stora Torget. Leka gömme inne där en natt kunde varit en utmärkt blogglek. 😉

10

Efter några timmar berättade Libra för mig med hjälp av siffror och en pil rakt ner, att det var dags att tanka för diabetes ett grabben.

Som vanligt fixar ett wienerbröd att hålla ett jämnt och bra blodsocker i schack. Bra även efter utflykten. Vad igenkorkade blodkärl tycker om saken är en annan femma. Jag gör detta knep bara en handfull gånger på ett år.

11

Ändå kände jag mig iakttagen från ovan.
12

Och från marken. Vilka långa svansar katter har i innerstaden. För inte tala om hur låååånga ben befolkningen har.

16

Har det att göra med att ben blir starka av uppförsbackar och kullersten? 🙂

13

Jag kommer aldrig att glömma när vi just var på väg in i den välsorterade te/kaffebutiken och Jennifer ringde. Hon berättade att hon kommit in som reserv i Uppsala och skulle ägna kvällen åt att fundera på om hon skulle behålla sin plats på Lunds Universitet och läsa om miljö eller … Hon kom rätt snabbt fram till att hon skulle ångra sig resten av livet om hon inte tog chansen. Nästan femtonhundra sökande till 60 platser.

14

Jag hade gärna lyssnat och sett på Melissa Horn som skulle uppträda i S:t Nicolaus samma kväll. Det kunde blivit en magisk afton. ❤

15

Cirka 2000 personer bor året om i Visby Innerstad. I hela den idylliska småstaden bor 25 000 personer året runt. I detta huset skulle jag kunna tänka mig att bo.

17

18

Lysande idé. Någon måste dock laga punkan snart. Undra om fler kommuner i vårt land kommer eller har tagit efter?

19

Vi tog en skön ”siesta” vid S:t Hans ruin innan vi var redo för den tuffa Trappgränd. Jag vågade inte gå in på Lejongränd och Elefantgränd. Istället klappade och tackade jag fåret Fabian för hjälpen och sällskapet. 🙂

20

Det finns numera tjugosju torn (från början var det tjugonio). Detta är det mäktiga och fruktade Kajsartornet som fungerat som fängelse.
Tacka vet jag Kärleksporten. Gissa vad vi gjorde där? Undra hur många miljoner kyssar som bytts där? Hur många har varit hemliga? Farliga?

21

Vi tog Kajsarporten ut till nya äventyr utanför Visby 3,44 km långa ringmur.

Du ska vara glad att du slipper se alla bilder som jag/vi tog. 🙂 Jag älskar både Gotland och Visby innerstad. Det är kittlande med all historia som jag kan fundera på när jag flanerar på kullerstenen i trånga gränder. Betraktar kyrkoruiner. En skön mix av mysiga små butiker och café eller matställe runt varje hörn. Det är svårt att se sig mätt. Vill jag byta position är det bara att glida in i Botaniska trädgården eller besöka Almedalen utanför bibblan, som vi gjorde några gånger när vi tankade över bilder från kameran till externminnet.
Strandpromenaden från Kruttornet till Snäck, där vi såg solnedgången var mums. ❤
Jag rekommenderar Gotland och Österlen till alla som orkar lyssna. Nu dags för fika. Ska jag välja altanen eller balkongen?

 

Annonser

Åttonde segraren i år

8

Stort GRATTIS till Signhild Skrivmoster Hortberg. ❤
Häftigt! Åtta olika segrare under 2015.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015: Januari: Susie Bloom, Februari: Gunnar Carlstedt, Mars: Tove Olberg, April: Eva Rohlén, Maj: Bosse Lidén, Juni: Gunilla Wahlberg, Juli: Znogge, Augusti: Signhild Hortberg September: ?

Personligt:
Namntoppen 2014 i Sverige. Elsa-Alice-Maja-Agnes-Lilly-Olivia-Julia-Ebba-Linnea-Molly. Endast ett av dessa namn hade jag med på min kanske mossiga lista. Väldigt länge under gårdagens tävling hade jag inte fått in något rätt namn från A-E. Till slut fick jag rätt svar på D. Dessutom fick jag in två namn sju minuter efter jag stängt tävlingen (de är inte medräknade). Totalt fick jag INTE in sju av mina tjugotre namn. Hade en bloggvän som bor i Ystad lämnat svar kunde ett av namnet kommit med. 🙂 Hade någon tänkt på namnet på min insulinpump skulle ett svar till varit löst. Förr. Innan jag var gift sa jag ofta att om jag fick två barn skulle det vara en pojke och en flicka. De skulle heta Sanna & Sebastian. Saga och Sofia var starka kandidater till S. Egentligen tycker jag att det finns otroligt många fina flicknamn. Flera som jag fick av er hade jag som ”andranamn” på bokstaven. Jag räknade med att ni som följer min blogg skulle ha större möjlighet att få två poäng. Våra döttrars namn var givna. Däremot skulle ni falla i fällan och skriva Solveig. Hon har jag inte varit med och ”döpt”, men jag tycker det är ett väldigt vackert norskt namn. Nu till facit: Angelica-Bodil (mitt smeknamn när mamma tyckte jag var för långhårig)-Celine-Denise-Evelina-Felicia-Gunilla-Hanna-Inez-Jennifer-Katarina-Lizette-Melissa (min pump uppkallad efter Melissa Horn)-Natalie-Olivia-(ni som läst min kåseribok vet vem)-Petronella-Rebecka-Sanna-Theresé-Ulla-Viktoria-Ylva-Åse. De grönfärgade fick ingen röst av er.
Jag tackar för visat intresse. Gårdagens inlägg fick en riktigt hög visningssiffra. Nu ska jag försöka få ordning på bilder och text till vår sista tripp med Jojo sommarkort och putsa mer på Månadens kåseri. Hoppas ni får en fin sensommarhelg.
Kram Bosse/Bobo/Sebastian/Bodil. 😀
Ps. Hoppas du vinner något stort Signhild.

Du ska inte prova pump, Bosse?

Det hade varit på tapeten några gånger. Första gången var det mitt förslag, som doktorn direkt avslog. Han ansåg inte att det var något att ha. Dessutom var de dyra och skulle snart försvinna från marknaden, spådde han. Sedan gick det flera år. Insulinsorterna byttes ut. Det direktverkande insulinet var en klar förbättring. Skönt att slippa ta sprutan en halvtimme innan mat.
När jag sprang för fort i livet och körde näsan in i den berömda väggen, föll många bitar i kras. Min diabetes började leva sitt eget liv. Mitt HbA1C som är ett långtidsprov och ett mått på hur blodsockerinställningen varit de sista 2-3 månaderna, sköt i höjden. Samtidigt kunde mina aktuella värden sjunka rekordsnabbt på alltför kort tid. Jag var inte världens lyckligaste kille, men tyckte ändå inte synd om mig själv. ”Synd om” var för mig min älskade mamma som krigade med en cancer som var elakartad och sakta men säkert förstörde hennes späda kropp.
Eftersom jag sagt vid några tillfällen till min diabetessköterska att jag inte passade för pump blev hon säkert förvånad av mitt snabba och oväntade svar på frågan som är rubrik till detta kåseri.
”Om du har en tuff blå kan jag tänka mig en pump.”
Hon var van vid att jag alltid hade plats för ett skämt hur dålig jag än var vid besöken. Snabbt trollade hon fram en blå.

Pump Bianca
”Här har du en snygg blå.”
Både hon och min fru Solveig blev överraskade av min kovändning i ämnet pump. Det de inte visste var att jag bestämt mig några veckor tidigare. Mitt beslut handlade mer om kolera eller pest, än om blå eller grå insulinpump.

Det bestämdes en tid då bytet skulle bli av. Kvällen innan tog jag min sista spruta i rumpan. Jag fick räkna med ungefär fyra timmars besök på sjukhuset för att lära mig tekniken och vänta in lunchen. Det började inte så bra. Jag gjorde alla sorters fel och skvätte insulin på skrivbordet. Blundade när jag skulle skjuta in kanylen i min mage. Även min diabetessköterska hade problem med just min pump. Hon trodde att det var ett måndagsexemplar. Därför var hon övertygad om att min pumpbärartid skulle bli kort och räknas i dagar, eller till och med timmar. Det berättade hon för mig senare. På kvällen ringde hon från sin privatbostad till mig. En gullig gest jag aldrig glömmer. Eftersom vi precis köpt en ny tvättmaskin som markerade med en signal när den var klar, bestämde vi oss för att tvättmaskinen skulle heta Bernhard och insulinpumpen Bianca. Man har inte roligare än man gör sig. 🙂
För några dagar sedan var det sju år sedan jag blev med pump. Bianca gick i pension efter fyra år och ersattes av Melissa, som är lila till färgen. Jag måste erkänna att min vänskap till Melissa är betydligt stabilare än till Bianca. Mina barn och Solveig hörde mig ofta muttra eller skrika till när busiga Bianca flydde från fodralet och det gjorde ont i magen när det ryckte till i kanylen som ständigt sitter in i magen, innanför ett plåster.
”Är det Bianca pappa? Du måste vara snällare mot henne.” hördes det från mina pigga döttrar.
Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i skärbrädans kant i köket, eller lagt Bianca i bildörren och glömt bort det när jag gått ur bilen. Det har varit nära att hon nyfiket följt med ut i havet vid bad. Melissa är inte lika busig. För det handlar väl inte om något annat? 🙂
Jag lät Melissa bli en bokkändis när jag planterade henne hos Lena Sanders i min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag hoppas att Bok-Melissa blir en kändis likt personen som är orsak till namnvalet.
Artisten Melissa Horn var en av mina stora favoriter när min lila pump kom med ett postbud.

0050002

Framför allt barn och ungdomar har förebilder. Personer som de av olika skäl ser upp till. När vi i tonåren kämpar med den krokiga vägen till vuxenvärlden är det extra tufft om man dessutom har en diabetes ett att släpa på. Insulinpump har många fördelar, men den är inte osynlig om man är kvinna och vill gå i bikini på sommaren. Därför blir jag så glad när ex. skönhetsdrottningen Miss Idaho, Sierra Sandison, träder fram som en förebild för många unga med pump.
Efter det här scenframträdandet välde det in positiva tillrop. Hon skapade samtidigt en så kallad hashtag på Twitter, där andra kan lägga upp sina egna bilder när de bär pump, vilket snabbt blev populärt. Numera har Sierra Sandison blivit en utmärkt ambassadör för att sprida kunskaper, krossa fördomar och övervinna svårigheter.

Dags att fira sju år. Jag tycker om Budapestbakelse. ”Vad tycker du Melissa?” 😉

En pigg 120-åring

För två veckor sedan var jag och Solveig på 120-årskalas. Ystads Teater är en ståtlig byggnad men jag saknar min sommarbild. Den är så mycket vackrare.

Bild ett

1894 invigdes Ystads Teater och först ut var komedin ”Lilla professorskan” med Malmö stående teatersällskap.
Jag skulle vilja säga att byggnaden har åldrats med stil, trots att det välde in cirkuselefanter för TV-inspelning med Cirkus Trolle genom dessa dörrar 1982.
Nu gäller det att inte gå vilse. Ser ut som en hästsko.
Hitta platsStarten

Var är våra platser? Bosse Lidén på guldskylt. Varför ska han sitta där? Jag är väl ingen dansk busschaufför? Hur stavar de egentligen till trafik. 😉

Känd man Bussis

Teatern har ett intakt maskineri med falluckor och kulisser, signerade Carl Ludwig Grabow (1847-1922). Nu gäller det att hålla fingrarna i styr och inte karva med täljkniven. 😉

Med

Jag blir impad. Nästa gång får det bli platser längst upp. Då behöver vi ha med en liten nätt kikare.

BalkongerFin

Någonstans

Tänk vad många stjärnor som stått på denna scen. Karl Gerhard, Nils Poppe, Gösta Ekman den äldre och självaste Birgit Nilsson, är några välkända namn. Repertoaren är numera bred med allt från jazz, popkonserter, föredrag, teater, filmvisningar till balett. När kommer Melissa Horn hit och min nya favorit Nina Nesbitt?

Scenen

Undra om Ingmar Bergman hade blivit sur på mig om jag skött alla knappar? Fanns såklart inte dessa när han använde teatern i min stad under inspelningen av filmerna ”Gycklarnas afton” och ”Sommarnattens leende”. För i så fall hade säkert hans leende stelnat och jag hade fått bråttom upp på en balkong.
Den blir det

Den fina takkronan är inköpt i slutet av 1800-talet från Berns salonger i Stockholm. De fixade till så att gasdriften ersattes med elström efter en tid. DSC_22200015Närbild Bernskronan

Vad fikasugen jag blev. Sitta fint eller i teatercaféet?

Fika ett

Fika två

Fika tre

Tänk vilka samtal som förts här vid sminkbordet. Inte speciellt lyxigt. Vem är den knasige mannen där borta?
Gubben i spegeln

Nu börjar jag bli riktigt varm i kläderna. Det blev säkert också herrarna som drack punsch i foajén i pauserna då det spelades mellanaktsmusik. Vad gjorde kvinnorna?
Hej kompis? Läget? Snygg mustasch.

DSC_22290024

Är du kvar? Jag är säker på att du undrar varifrån jag fått all information. Helst den om hur det gick till när de byggde huset 1894. Nu kära läsare ska jag berätta hemligheten. Jag hade en sådan tur att jag på Teatergränd träffade två skånska töser som varit med om hela äventyret. Jag vågar inte berätta om alla hemligheter de viskade om, men redan 1897 mitt på natten så hördes ett rejält… 🙂

Tack för hjälpen töser

Hon har gjort det igen…

”Idag måste vara en av höstens bästa dagar. Stockholm var fantastiskt fint att vakna upp till efter en natt med väldigt lite sömn. Nu finns skivan där ute och inte bara här inne. På ett sätt är jag skräckslagen men samtidigt lättad och glad att äntligen få visa er vad jag åstadkommit” Detta skrev Melissa Horn på sin hemsida idag.

Åsa Carlsson på Ystad Allehanda var hård och gav bara två vakthorn av fem till fjärde skivan ”Om du vill vara med mig” fast hon började med FÖRST: Melissa Horn har en skönt närvarande röst, en egenhet och närhet. Och arrangemangen bakom den rösten är bättre än någonsin osv. Sedan kom MEN: i Tony Irwing-stil.
Lars Landström på Allehanda.se är snällare och ger fyra stjärnor och menar att Melissa fortsätter att övertyga efter varje album trots att texterna och även låtarna påminner så mycket om varandra.

Hos mig har Melissa haft en egen plats i mitt vemodshjärta sedan jag hörde ”Lät du henne komma närmre” för fyra år sedan. Jag minns hur jag och Solveig åkte i riktigt dåligt väglag flera sena fredagar i rad under en kall vinter och hämtade hem våra två älsklingar. Vi lät skivan sitta kvar i CD-spelaren i bilen. Det är tio låtar på den och de varade precis lagom för att ta oss fram och tillbaka till Laholm. Därefter köpte jag debutskivan och längtade till den tredje som kom förra hösten. Jag har aldrig haft problem med att gräva i sorgliga melodier, varken om jag befunnit mig i någon mörk källare eller inte. Tvärtom. Precis som med dikter har de nakna, intima melodislingorna och texterna lättare för att fånga mig. Jag har alltid föredragit äkthet. Där tog jag i lite för mycket. När jag var längst ner i min utbrändhet lyssnade jag bara på klassisk musik utan sång. Måste man alltid hålla sig till sanningen. 😉
Att lyssna igenom nio låtar med Melissa och direkt ha åsikter är en alltför svår uppgift. Det handlar inte om att vaska fram en hitlåt, dagslända. Vissa saker ska växa sakta fram. Det är då rötterna får fäste och upplevelsen får ett eget liv som kan bestå under en lång tid.
Ps. Du behöver inte vara skräckslagen Melissa. I Ystad finns det en som sträcker upp en glad tumme och väntar på en konsert på Ystad Teater. Ds