Jag ska vara med i OS

Året var nittonhundraåttiofyra. Platsen dejliga Köpenhamn. Min fritidspedagogklass och vår fröken Ulla var på resa i grannlandet i väster. Danskarnas Kindergarten var kända över hela världen och många länder försökte kopiera deras vägledande pedagogik och metodik.

Vi hade tillbringat natten på ett Vandrarhem och var lite trötta till mans. Värdinnan hade rusat rakt in på vårt grabbrum vid midnatt och krävt extrapengar för att hyra lakan. Hon slog till precis när vi äntligen somnat i våra sovsäckar, som inte var tillåtet enligt husets strikta regler. Inte ens att ligga och småsnacka i. Man fick alltså inte bädda med egen sovsäck.

Denna soliga vårförmiddag var vi på studiebesök. Jag var klädd i kortbyxor och en rymlig gul t-shirt med stora kaxiga blå bokstäver:
Jag tränar för OS i Los Angeles 1984.

Det var inte helt lätt för oss svenskar att hänga med i danskan. Själv stod jag i bakre delen av gruppen och gäspade i smyg fast den som pratade var en trevlig dansk attraktiv kvinna. Det var för många ord i varje mening som var svårtydliga så här tidigt på dagen. Därför var jag disträ och märkte inte att en liten lintott i sexårsåldern puttade på mig. Han hade visst ställt en fråga som han ville ha svar på nu.
”Stämmer det?”
”Vilket då?”
Grabben pekade med ett kladdigt syltfinger direkt på mitt bröst. Jag förstod att han syftade på texten på tröjan.
”Ja”, mumlade jag.
Hade jag anat konsekvenserna av det korta svaret borde jag valt ett längre ord på tre bokstäver. Eller åtminstone sluddrat svaret. Antagligen var jag fortfarande sur på vandrarhemskvinnan som stört både sömnen och min ansträngda studentekonomi. Dessutom var det bara en halv lögn. Det var minst tio veckor kvar tills de Olympiska lekarna skulle starta. Om jag tränade stenhårt så skulle säkert Olympiadkommittén ringa och be mig att packa trunken.
Lintotten sprang iväg och jag försökte än en gång att koncentrera mig på kvinnan framför oss som pratade på med all sin gröt i munnen. Varför åt hon inte klart frukosten innan hon började föreläsa, tänkte jag elakt. Till slut tröttnade jag totalt och började sladda lite bakom mina klasskamrater när vi ombads att följa med ut i korridoren för att gå in i ett nytt rum som hon ville visa oss. Min mun var torr trots att jag inte sagt mer än ett ord. Okej! Jag hade inte precis varit helt tyst kvällen innan. När jag vände mig om för att se om det fanns en trevlig bar med en blinkande ”Happy hour” skylt eller åtminstone en vattenkran såg jag grabben som ställt frågan komma springande emot mig och ropa högt:
”Där är han!!!”
Bakom honom kom en lång svans av kamrater. Barnen viftade med papper och pennor. Snart stod jag omringad av en hel drös av danska barn medan mina egna klasskamrater försvunnit in i det främmande rummet.
”Jag vill ha tio autografer och en direkt på armen”, flåsade en rödhårig kille.
Överallt sträcktes papper fram. Väluppfostrat satte jag dit min namnteckning som efter en stund blev rätt snitsig av allt praktiserande. När det sista barnet fått sin önskan uppfylld tyckte jag därför att situationen var trivsam, men en smula surrealistisk. Kunde bli ett hemligt minne för livet. Jag hade just nu full kontroll, ingen jag kände visste om vad som hänt.
Just i den sekunden var det sant men det var en mycket skör och falsk trygghet. Några sekunder senare såg jag panikartat i ögonvrån hur en ännu större grupp kids kom springande emot mig. Hur många avdelningar fanns det? Eller kunde den danska ledningen för Kindergarten även klona barn? Mina tankar fladdrade osorterat. Nu började det bli svettigt och jag började få ont i fingrarna. Det handlade inte heller om någon snygg kö utan alla verkade vilja ha sin autograf samtidigt. Min fantasi gled iväg åt att snart kommer hela Köpenhamns alla barn att dyka upp och det kommer att vara en kö ända upp till Ströget. Mitt i detta kaos kommer min egen klass ut från det angränsande rummet med fröken Ulla i spetsen. De hade säkert blivit störda av sorlet. Pelle var den som tog till ordet först. Nära kompisar slösar inte bort tiden på långa inlindade kommentarer:
”Vad sjutton sysslar du med Bobo?”
”Knip igen. Skriver autografer ser du väl. Låtsas som inget. Våga inte skratta.”
”Varför vill de ha din fula autograf?” Pelle gapade dumt med munnen hann en sida av mig se. Den mest kompisaktiga sidan. Sidan som tänker stryptankar.
Fröken Ulla fyllde på med sin breda skånska:
”Inte visste jag att du var så populär. Du kommer att bli en utmärkt fritidspedagog. Du får söka dig över sundet när du har fått ditt examensbevis.”
Själv ville jag navigera åt ett helt annat håll. Vilket håll som helst. En mörk tom skog i Småland. Helst dra något gammalt över mig. En fräknig kille med två luckor i övre gommen ställde nästa fråga.
”Lovar du att vinka till oss i TV?”
”Vilken gren ska du tävla i?” undrade en tjej i hästsvans.
”Hundra meter. Jag orkar inte springa längre. Jag måste sticka och träna nu.”
Min låtsasroll började stämma överens mer och mer med verkligheten. Utmattad, som om jag sprungit en mil vände jag mig matt mot fröken:
”Ska vi äta lunch eller bjuder de på pölse?”
Ulla log och ville inte släppa det andra ämnet.
”Kommer det här med i din studiebesöksrapport? Jag ser fram emot den.”
”Kan dröja till mina memoarer.”

Bara de inte rullade in en stor TV i det största rummet i augusti när de sände försöken på hundra meter. Tänk om alla förskolebarnen satt på golvet med egentillverkade flaggor och viftade. Någonstans känns det som jag strött salt på relationen mellan danskar och svenskar.