Det var länge sedan

Det var länge sedan

Det var väldigt tidigt i år. En gång i tiden kunde det bli flera matcher på ett år. Det var innan vi blev med barn och eget företag. 🙂

Jag är inte riktigt som andra. Lika bra att erkänna det med en gång. Visst skriver säkert alla som spelar Alfapet protokoll. Hur skulle de annars veta vem som vann. Men jag stannar inte vid det lilla futtiga. Jag tar oftast längre steg. Slänger inget gammalt. Därför ligger alla mina fult skrivna A4-papper (alltid jag som är sekreterare) kvar i lådan. Än så länge putar inte locket. Det är bara en tidsfråga. Senast 2025 kommer locket att ramla av. 😉

På varje ”fight-papper” finns en egen liten tabell över ställningen totalt och även årets ställning. Som jag nämnde blir det inte många matcher längre. Sedan flera år tillbaks blir det oftast bara en om året. Därför kan jag titulera mig årets mästare både 2009, 2011 och senast 2012. Ett noll vann jag med dessa år. Med andra ord är jag regerande mästare. Sug på den. Jag tänker inte det minsta på att jag 1993 fick stryk med 19-14 och premiäråret 1990 med hela 15-5. Sådant gammalt är mossigt. Då spelade vi på helt andra platser och underlag. 😉
Jag känner mig så smart. Tänk att jag vunnit hela 61 gånger. Jag är på väg mot de magiska hundra. 😀
Kanske inte idag. Det har inte börjat så bra. Den som lägger först får visst en massa extrapoäng när personen startar med att lägga ut alla sju brickorna. Nu hörde jag någon bloggtittare höja rösten. Var säkert en kvinna.
”Hur många gånger har din fru vunnit?”
”Vilken fru? Vi är konkurrenter och titulerar inte varandra hur som helst. 😉 Hm! Det har hänt ett par gånger att hon lyckats vinna. Jag har haft livsfarliga förkylningar och en menisk som råkade trilskas i visa trängda lägen. Helst i underlägen.”
”Det där var inget svar på min fråga?” (vilken envis bloggläsarkvinna)
”Okej! Solveig heter hon. Förresten. YESSSSS! Man får inte lägga egennamn. Det kom jag på just nu. Måste läsa det finstilta. Hoppas det står att man blir diskad och måste sköta städningen i minst en månad om man lägger sitt eget namn först. Var är mina läsglasögon?”
”Försöker du slingra dig? Du har ju själv lagt DITT namn. Svaret på min enkla fråga tack.” (Vad hon tjatar. Den här anonyma bloggkvinnan).
”Kan jag inte istället berätta att vi spelat 157 matcher. Jag är regerande mästare från förra året och bo kan också vara…”
”Hon har alltså vunnit 96. Det är alltså snarare HON som är på väg mot hundra.”
”Vad snabb du var. Är du mattefröken? På väg och på väg…”
”Jag är kvinna.”

Jag förstod inte Solveigs list de första femtio matcherna. Jag var jätteglad när jag kunde lägga ut fem bokstäver och därmed fick fem nya fräscha brickor att vända på. Spännande. Stolt räknade jag ihop och skrev in fjorton poäng. Hann inte skriva klart innan Solveig lagt två futtiga bokstäver. Stackars liten hann jag medkännande tänka innan…
”53 poäng”. kvittrade den söta varelsen mitt emot köksbordet.
”Femtiotre poäng för två bokstäver?”
”Tre gånger ordpoäng och jag blev äntligen av med mitt C. Dessutom blev det ett nytt ord både här och där.”
”Det är fult att peka”, sa jag lamt.

Till slut förstod jag. Man ska inte lägga ut långa ord om man samtidigt bjuder på de lila hörnen. Man måste vara superlistig i detta bokstavsspel. Tänka i flera steg. Inte bjuda på något. Absolut inte skapa öppningar för den andra. Jag trodde bara det var ett sällskapsspel med min flickvän. Var naivt glad när jag la långa ord som blev trevliga ordormar både lod- och vågrätt. Tydligen var jag helt ute och reste i det blå. Det här förklarade en och annan förlust i de första drabbningarna.

Min enda chans att vinna matcher är att skaffa mig ett rejält försprång. Helst över femtio poäng halvvägs in i fighten. För jag vet vad som väntar. På slutet när jag är rädd för att de lagda bokstäverna på spelplanen ska flytta iväg lite dumt om jag försöker lirka ner något mellan dem brukar jag få problem. Stora problem. Helst om jag sitter där med fem I och två D. Sådana problem har sällan Solveig. Hon sitter och klurar. Tar sedan sina långa pianofingrar och lirkar ner någon liten vit bricka och bildar en massa nya ord och käkar upp min ledning sakta men säkert. Så är det att vara gift med en fröken, lektör och läromedelsförfattare i samma kropp.
Tur att jag inte är en dålig förlorare. Det är riktigt skoj att spela Alfapet. Vi borde göra det oftare. Vi har en gammal ordlista till domare. Det är Svenska Akademins ordlista över svenska språket. Fast vi kallar den för Elsa. ”Nu ska jag minsann se efter i Elsa om det ordet finns och stavas så”. Elsa var en faster till mig. Jag fick ordlistan i examenspresent när jag tog studenten. Tänk om Elsa vetat om alla gånger som vi slagit ”i henne”.
Solveig har ofta föreslagit en annan variant. Att vi ska spela fuskalfapet istället. Om vi är på riktigt tramshumör kommer jag att gå med på det. Ibland har det blivit så ändå. När vi efter ett tag upptäcker ett helt galet stavat ord. Jag gissar på att det ALLTID är jag som är skurken. Lagt ord ligger har vi som grundregel. Samtidigt är det kul att retas för det där ordet flera dagar efteråt.

En fråga till er läsare. Mitt minne jobbar febrilt. Det retar mig. Kommer inte på filmens namn. En äldre film. Antagligen från åttiotalet. En amerikansk film. Tre-fyra äldre damer sitter och spelar Scrabble (Alfapet) i en lägenhet sent på kvällen. De fnissar. Dricker något starkt till. Lägger snuskiga ord. Kameran följer dem utifrån. Jag är nästan säker på att de inte tillhör huvudpersonerna i filmen. Jag har för mig att det är en man som är jagad och som befinner sig utanför lägenheten, som ligger högt upp och tittar in på damerna. Min första spontana tanke var att scenen är hämtad från ”Tjejen som visste för mycket” med Goldie Hawn. Är det någon som vet svaret på min fråga?  Snälla hjälp mig så att jag kan sova i natt.

Annonser