Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤

Mer aktuell nu

När jag valde omslagsfoto till min tredje bok hade jag ingen aning om allt som skulle komma att hända mig och Solveig på bostadsfronten. Fortfarande är det overkligt på många sätt och vis.

Nu bor vi själva på Gotland och kan åka till omslagsfotots fiskeläge Herrvik på en dryg timme. Till våren skulle jag tro att vi strövar omkring på östkusten. Då vill jag ex. gärna uppleva en soluppgång. ❤

Ett år går snabbt. Jag har på dessa 365 dagar varit med om flera episoder som skulle kunnat platsa i en ny kåseribok.
Jag vill tacka för de blurb och favoritkåserier som kommit in under året på olika ”transportsätt”. 😀
(Ursäkta. Men jag har inte haft tid att fylla på de som kom under den intensiva varma flyttsommaren. Egentiden blev kortare och kortare.)

Här är namnet på de tre som kommer att få var sin Skrap-Kryss via posten. Hoppas någon vinner på sin lott.
Stort GRATTIS till:
Ethel Hedström ❤
Sten Johansson ❤
Charlotte Svensson ❤

Tills jag lägger in nästa blogginlägg sänker jag priset på ”Minnen som stannat kvar” för bloggläsare. 😊
Du betalar under denna tid 100 kr/bok + porto (55 kr).
Det går utmärkt att swisha.
Tänk på att portot är det samma om du köper två böcker/titlar. Orsaken är att det går två böcker i Postens vadderade påse.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Här ovan står hur du ska göra.
Bokkramar från Bosse/Bobo/Sebastian som har 386 sidor att gå igenom på en padda -om den nya kameran. Du milde tid. Dessutom har jag en störande i-pump att lära känna och börja använda. Helst innan jag hoppar in i flygplanet.

 

 

 

Dags att släppa en bomb – ett drama i många akter

Jag har länge förstått att dagen skulle komma. Tillfället då vi läste om ett ledigt arbete som förhoppningsvis passade utmärkt till min älskade hustru. ❤  En utmaning som hon inte fick missa att söka. Åtminstone för skojs skull. Annars skulle hon kanske ångra sig senare i livet.
Under väntetiden har jag ägnat mig åt att försöka minska vårt bohag. Den sysslan har jag inte haft tid med under mina manusperioder, under dessa sju Ystad-år. Då låg istället fokus på trevligare saker än att ”röja” i stora lådor och ”slakta” pärmar.

För några veckor sedan dök jobbet upp på Platsbanken.
I korthet:
A) Solveig ringde till kontaktpersonen för att få fler upplysningar.
B) Hon skickade några dagar senare in sin ansökan och meritförteckning med sina tre utbildningar m.m.
C) Rektorn ringde och ville träffa henne på en intervju.
D)  Hon satte bilen på stationen i Ystad och tog tåget till… 😉  Om du går längre ner i blogginlägget kommer du att se att jag fyller på text/fakta då och då.  
E) Tre dagar senare satt vi i soffan och såg en Netflixfilm när Solveigs mobil ringde. Efter hon tackat ja önskades hon ”välkommen ombord”.
F) Nu kändes allt overkligt när det plötsligt var på riktigt. Vad har vi gett oss in på? Vi som älskar både vår bostad, Ystad och Österlen. Det var inte lätt att hoppa tillbaks till filmen. Men det gjorde vi för att skingra tankarna en stund.
G) Du får gärna gissa på EN svensk stad. Ska bli kul att se vad som kommer in för alternativ. Längre ner kan du konstatera att jag fått in 50 stycken olika  och att Umeå leder stort. Kommer ”Björkarnas stad” att segra?
H) Här kommer sista ledtråden som en Göteborgsvits.
Du måste vara både smart och klipsk för att förstå att en by kan OCKSÅ vara en stad. 

Eftersom vi inte har någon bostad på gång vill jag inte bjuda på fler detaljer. Energin behöver jag till annat. Istället gäller det den närmaste tiden att få denna bostad att se inbjudande ut. Måste skriva att jag är säker på att vi och grannen intill har det bästa läget av de tjugo bostadsrätterna i vår förening. Från april till mitten av oktober tittar vi; från vardagsrummet, tre sovrum, balkong och altan in i en vacker grönska – istället för att titta in till grannar eller rakt in i en hög häck strax intill tomten. Vi inser att det kommer att bli tufft att flytta från denna bostad. Samtidigt har vi gjort det förr. Värst var att flytta ifrån idylliska Gamla Stan i Falkenberg. Det tog emot så mycket att vi ändrade oss och sov sista natten på golvet, i köket på sittdynorna till utomhusstolarna, istället för att åka ner till Skåne och det kalla megastora huset där vi hade att göra 24 timmar om dygnet, från dag ett och nästan åtta år framåt. Givetvis hann vi med mysiga stunder också. Men inte många i månaden maj.

 

 

 

 

 

 

 

Många av strapatserna och andra gamla minnen kan du läsa om i de två kåseriböckerna. I den fiktiva romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” lånade jag ibland från verkligheten om den var bättre än min fantasi. Två av böckerna kostar exakt hälften av vad den tredje kostar. Enkel matematik. Jag säljer gärna fler böcker så det blir mindre att ta med sig till den nya STADEN.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
i länken under kan du läsa blurb/åsikter från läsare. Jag har ännu inte haft tid att fylla på de sista ”rosorna” jag läst och hört i mina öron.
https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/

Jag ser fram emot gissningar, men kommer bara att svara med en symbol. Först när det är klart med ny bostad lämnar jag mer information.
När det blir regndagar planerar jag att bloggvandra på mina lediga stunder hos de bloggar som ligger i min favoritkorg. De är många och trevliga att besöka. ❤ Nu är det solen och frisk vårluft som lockar när jag behöver pauser. På kvällarna ”stupar” vi i säng tidigt.
Du kan gissa på nytt efter du fått mer fakta:  
Hon satte därför förra måndagen bilen på stationen i Ystad och tog tåget till stationen Triangeln i Malmö.
Med än så länge på resan var vår yngsta dotter Lizette. Duon klev av Pågatåget och stegade iväg mot rulltrappan. Ute i friska luften på markplan var det inte långt till
rätt busshållplats. Efter en ”mammadotterkram” drog sig Lizette iväg till sin studentlägenhet. Solveig fortsatte sin påbörjade kommunikationsresa; Bil-tåg-buss. Efter att ha stannat flera gånger i Malmö tätort rullade bussen ut på
E 65:an. Några kilometer efter Svedala-avfarten rattade chauffören till vänster i en rondell. Nu var det inte lång bit kvar – till det jag fortfarande envisas med att kalla Sturups flygplats. Malmö airport har inte landat i min lilla hönshjärna. Namnet svävar omkring i luften mellan affärsmolnen.
Solveig gick in i flygplatslokalerna, som hon besökt några gånger sedan hon blev Skånebo. En rätt liten flygplats i jämförelse med betydligt större aerodromer, som hon varit på tidigare genom åren.
Hon noterade på ”tavlan” att det gick att ta plan till Göteborg, Bromma, Visby, Arlanda och Borlänge.
Från ex. Arlanda visste hennes man, som googlat i förväg, att det b.l.a. gick turer till Sundsvall, Luleå, Jönköping, Skellefteå Örnsköldsvik, Karlstad, Åre Östersund, Ängelholm, Kristianstad, Kalmar, Ronneby och hans största favoritstad i Sverige. 😀 Den där staden med en massa björkar. Det sistnämnda visste såklart också Solveig Med tanke på att hon flög dit en kall decemberdag och hoppade in i googlarens hjärta och har stannat kvar där. ❤
Tio minuter försenat lyfte planet. Vad snabbt det går att förflytta sig mellan två flygplatser inom landet. Tyvärr serverades inte varm dryck under denna turen. Inte heller hade Solveig tid att ta sig en kopp kaffe efter landning för hon hade bråttom iväg till en förbeställd taxi.
(Kommunikationskedjan fick därmed sin femte länk. Bil-tåg-buss-flygplan-taxi.)
Säkert rattade chauffören taxin medan han berättade ”skrönan” om kvinnan som tryckte in bilen på den smala vägen och tvingades ta sig ut via taket. (Vilken tur att hon hade den möjligheten).
Häftigt att befinna sig i en stad i en stad. Ungefär som de ryska dockorna, tänkte Solveig och klev av vid ett torg. Direkt tog hon sikte på hotellet. Skulle bli skönt att checka in och duscha av sig resdammet. Därefter väntade en skön promenad i omgivningarna. Kanske en tur ner till den berömda ”Botan” som anlades redan 1855.

Det är dags att bloggägaren går in och svarar på det som står precis härunder och berättar om ”Gubben och havet”  NEJ!!! Han skulle inte klara av att svika havet. De två ”elementen” hör ihop som ett osynligt band. Gubben måste känna tryggheten att han kan nå det på x minuter. Helst med en promenad eller en kort cykeltur. Här i Ystad ser jag havet, färjor efter 1-2 minuters förflyttning. Innan dess hade jag 900 meter till stranden i Skummeslövsstrand. Det var lite längre i distans i Ängalag, men upplevdes som närmre. För där såg jag solnedgångar, vita gäss och skepp från den inglasade altanen, två balkonger, kök, sovrummet, pigrummet och den stora underbara salen. I Falkenberg bodde vi på två ställen. Tog mindre än fem minuter att se vattnet/Skrea strand. I Hjo döpte jag Vättern till Havet. 😉 Jag önskar just nu att jag själv visste svaret/fortsättningen – och kunde skriva mer. Om några veckor kan jag förhoppningsvis det. Alla dessa pusselbitar som ska hamna på rätt plats och i rätt ordning. Istället fortsätter jag nästa gång att fylla på texten ovan om Solveigs resa. Frågan där är om det är mycket kvar eller lite kvar. 😉
Nästa pusselbit är att jag vill flytta till en stad med ett medelstort sjukhus som har ”alla” avdelningar. Närhet till hav, medelstort sjukhus. Tredje, fjärde och femte pusselbiten hör ihop. Som säkert många har förstått brinner jag för att skriva, fota och blogga. Jag har redan många planer om hur nästa blogg ska se ut.

Undra vilken svensk stad som får flest poäng och om ni tror att jag sviker havet. 
SLUTTABELL:EFTER 18 DAGAR: Tack till alla som gissat. 😀

Umeå, 17 poäng. (Min favoritstad i Sverige.)
Visby, 11 p. (En dröm som jag haft i många år är att få bo på en ö under alla årstider.) 
Gränna, 5 p.
Göteborg, 5 p.
Helsingborg, 5 p.

Kalmar, 3 p.
Uppsala, 3 p.
Karlskrona, 3 p.
Lund, 3 p.
Halmstad, 3 p.

Norrköping, 2 p.
Västervik, 2 p.
Huskvarna, 2 p.
Trosa, 2 p.
Hjo, 2 p.
Falkenberg, 2 p.
Varberg, 2 p.
Söderköping, 2 p.

Vaxholm, 1 p.
Sundsvall, 1 p.
Jönköping, 1 p.
Mörbylånga, 1 p.
Eskilstuna, 1 p.
Askersund, 1 p.
Vadstena, 1 p.
Mariefred, 1 p.
Örebro, 1 p.
Alingsås, 1 p.
Sigtuna, 1 p.
Nyköping, 1 p.
Laholm, 1 p.
Örnsköldsvik, 1 p.
Strömstad, 1 p.
Mora, 1 p.
Stockholm, 1 p.
Piteå, 1 p.
Nynäshamn, 1 p.
Oxelösund, 1 p.
Lysekil, 1 p.
Borgholm, 1 p.
Härnösand, 1 p.
Höganäs, 1 p.
Norrtälje, 1 p.
Skellefteå, 1 p.
Öregrund, 1 p.
Gävle, 1 p.
Skanör, 1 p.
Valdemarsvik, 1 p.
Stenungsund, 1 p.
Ronneby, 1 p.

50 st olika förslag blev det till slut.
Jag har under lediga stunder ringt gamla vänner/kompisar som fått gissa innan jag berättat sanningen för dem.
Nu kommer det att bli några riktigt intensiva veckor. Eller så  går det fort. Eller så kommer det att stå still. Spännande och ovisst med inslag av läbbigt. 🙂

 

 

 

Ett halvår kan gå både fort och långsamt

Det har för mig personligen varit ett mycket speciellt halvår sedan ”Minnen som stannat kvar” kom till min trappa. Jag skulle ha kunnat skriva ett manus till en ny kåseribok, bara genom att använda detta tidsintervall i mitt liv. Skämten hade lyst med sin frånvaro. Tillkortakommanden, bakslag och ironi skulle fått hedersplatsen. Sårbarheten hade också fått glänsa. Tester av skilda slag skulle offentliggjorts. Tankar om undersökningar som borde gjorts. En orolig väntan på vaddå? Alla sovande timmar för att smita ifrån den tuffa verkligheten en stund och för att energipilen visade på rött. Det absurda med att ha oturen att vara född fel datum o.s.v. Det är stödet från min klippa i livet som hållit mig över vattenytan – även denna gång.  ❤
Vi små människor har bara ett enda liv. Det gäller att fylla det med de möjligheter som står till hands och med de redskap som finns till förfogande. Vårda tiden vi har till låns. Ta chanser. Undvika fallgropar så gott det går. Vara tacksam för det lilla. Bara vara och ge plats för eftertanke. Inte stressa genom vardagen. Njuta av kaksmulorna.

I kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” delar jag med mig av sjuttiotre texter med skilda ingredienser. Jag hoppas nå ut till den publik som uppskattar mitt sätt att skriva. En blandning av smått som stort. Allvar och humor. Jag vill att läsaren ska trivas bland mina personliga ord. Le. Skratta. Bli tårögd. Nicka igenkännande. Lära sig något nytt. Minnas något gammalt från sitt eget liv.

Grusvägen på omslaget är inte jämn och rak. Husen är inte supermoderna och trendiga. Byggnaderna har sina skavanker. Framför allt bär de på flera års upplevelser av skilda slag. Om väggarna kunde talat skulle jag satt mig på en bänk och lutat huvudet bakåt, blundat och lyssnat intresserat som ett nyfiket barn på väggens knarriga stämma: En kvinna från Herrvik på Gotland kunde trolla med knäna. En mörk stjärnfri höstnatt smög hon ut och bestämde sig för att äntligen …

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/
Några tankar/blurb/åsikter från läsare av ”Minnen som stannat kvar”. Tusen tack till er alla. 😀

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/11375-2/
Aktuella listan med poäng som delats ut till de tre favoritkåserierna och till det sämsta kåseriet. Du läsare som inte lämnat får gärna skriva en kommentar under detta blogginlägg. 25 september, på ettårsdagen, drar jag tre namn som vinner en lott.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du köpa en bok går det bra här. Swisha är snabbaste sättet. Följ instruktionerna. Glöm inte porto.

Alla tre länkarna finns under min header (fotot längst upp på bloggen). Jag lägger in ny information med jämna mellanrum.

Fotnot:
Detta är inlägg nummer ettusen tvåhundranittioåtta.
Jag svarar med en symbol. 😉  🙂  😀  ❤  😦
Sedan några veckor tillbaka ”döstädar” jag bland gömmorna. Roligt, intressant, sorgligt, nödvändigt och mycket mer. Många känslor tittar fram. En del lämnar salta spår på mina kinder. Andra gör mina skrattrynkor djupare.

Det drar ihop sig till en veckas påsk-tävling när jag lägger in inlägg nummer 1 300. Leken kommer att bestå av frågor kring sex stycken foton. Bland annat ska du berätta vem som är jag på bilderna. För att inte göra det för enkelt vill jag veta vem som är min pappa och vem som är min fotbollsspelande morbror på lagfotot. Slutligen handlar det om tre tjejer från förr. 😉
Släkt, syskon och de som kände mig IRL på den tiden får självklart inte deltaga eller lämna några ledtrådar. Flest rätt först kommer att vinna en lott. Undra om någon kommer att fixa full pott. (10 poäng/10 ägg) 😉

 

 

Var har vi trivts bäst?

Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Små och stora grodor

Oftast brukar jag bli ”yrkesskadad” i samband med att jag anser att jag är klar med ett bokmanus och börjar sysslan med att leta efter egna fel. Små som stora. De kan handla om väldigt många olika saker. Stavfel. Fel storlek på bokstäverna. Typsnitt. Teckenfel. Fel datum. Namnfel. Komiska syftningsfel. Personlighetsdrag som hamnat hos fel person och mycket mera.
Jag måste erkänna att när det gäller stavfel och större grodor är jag mycket duktigare på att hitta fel i andras böcker. Det handlar inte om självgodhet. Utan orsaken är att jag blir blind av min egen text, om jag inte lusläser stavelse för stavelse och lägger bort själva handlingen. För min egen manustext sitter klistrad innanför hjärnskalet. Hjärnan läser det jag vill ska stå i texten. En handling som jag kan utantill.
När jag läser en text för första gången är det stor skillnad. När jag befinner mig i dessa lusläsarperioder kan jag inte låta bli att nästan räkna fel i andras böcker. Även i romaner som kommer från de stora förlagen. Från början var jag förvånad över att det fanns grodor hos de stora elefanterna. Det är jag inte längre. Efter att jag sänt iväg mina texter till Scandinavian Book i Danmark brukar mitt intresse för att leta fel hos andra dessbättre avta. Men ibland poppar det upp:

Här är tre exempel. Två från en deckare som jag precis läst och ett som Solveig visade från sin sista bok. Syftningsfelet tror jag många läshjärnor missar. Själv skrattar jag gott. För jag har själv gjort liknande fel x gånger. Vilket av dessa tre fel stör dig mest? Eller är det roliga inte ens fel? För mig är det mest charmigt. Mina tankar går direkt till ett avsnitt i danska Lycke. ❤

1. Det är nu ser hon kuvertet.
2. Han släpper katten som hoppar ner med en mjuk duns och sätter sig framför datorn och öppnar mailet.
3. Text i prologen
   ”Farmor?”
   Hon rycktes upp ur sina dagdrömmar ”Ja, gumman.”
   ”Hur träffades du och farfar?”
   Hon rätade på sig och tog flickans hand medan hon strök undan en gyllene lock från hennes lilla ansikte. ”Ja du. Det är en lång historia…”

Efter över trehundra sidor.
Text i epilogen
”Vilken sorglig historia, mormor.”

 

Visst det kunde såklart varit värre. 😉
∃∀∃

Du som läst ”Minnen som stannat kvar”. Jag vill gärna ha reda på om du upptäckt något fel. Bloggaren Esther upptäckte en liten ord-miss i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

 

Själv visste jag att det fanns ett inbakat faktafel i samma roman. Ett fel som jag lät vara kvar för det hade förändrat andra saker till det sämre om jag ”lagat” felet strax innan deadline. Chansen att någon skulle notera den ringa fadäsen var liten. Krävs att personen är mycket insatt i ämnet. 😉

 

Ingen har sagt något till mig om några fel i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Så i min värld är det följande som gäller i feltabellen. Tills någon Besserwisser, lik mig, förändrar tabellen. 😀
”Mina fotsteg i ditt hjärta” – 2 fel
”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” – 0 fel
”Minnen som stannat kvar” – ? fel.

Tack ännu en gång till Kerstin & Solveig för era insatser. ❤  Hade jag kört solo dessa tre gånger, skulle några syftningsfel kunnat bli klassiker på föreläsningar på skrivarläger. 😉
Jag ska under våren läsa om alla mina tre böcker direkt efter varandra. Detta gör jag av olika hemliga anledningar. 😉
Men först ska jag fortsätta i ”Intrigo” av Håkan Nesser. Nyskrivna kortromanen ”Tom” gillade jag skarpt. Jag har alltid gillat Nessers sätt att berätta en story. ”Kära Agnes” har jag läst tidigare. Men har totalt glömt bort slutet. Däremot gissade jag ganska snabbt en viktig detalj i balansvågen mellan brevskrivarna.

Snart väntar OS. Då gör det inget om det är ruskväder utomhus. När de olympiska lekarna är slut är det bara ett par dagar kvar tills våren börjar enligt almanackan. För en stund sedan var jag ute och letade efter vårtecken. Vet inte om jag lyckades. Du får bilda dig en egen uppfattning i nästa inlägg. 😉

Kåserilistan fylls på

Foto: Bosse Lidén. Motiv: Herrvik/Gotland

Det har idag gått fyra månader sedan min tredje bok hittade till Ystad.

https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

I blogginlägget berättade jag om kåseriboken och lockade med att tre personer skulle vinna en Skrapkryss om de nämnde sina tre favoriter och det kåseri de tyckte minst om.

Jag kommer att lotta tre namn inför årsdagen, 25 september 2018. Någon lycklig kan bli miljonär till hösten. Vem vet. Det kanske blir just du. 😉

Innan dess hoppas jag fler personer vill bidraga med sina ”redovisningar”. Än så länge har 44 läsare lämnat in sina favoriter. Endast 21 personer har lämnat in ”sämsta kåseriet” och där leder rejält det kåseri som jag hela tiden varit tvärsäker på skulle vinna den del-tävlingen. Själv valde jag ett annat kåseri. Smaken är som baken…
Du får lämna ditt bidrag i en kommentar ”under” detta blogginlägg. Jag har noterat att det snart finns 200 kommentarer och börjar bli trångt på inlägget 25/9-17. Ändå har de flesta lämnat på FB, SMS, mail och muntligt till mig.

Det finns 73 kåserier totalt i boken. Femtio av dem har fått minst en röst i kategorin ”Mina tre favoriter”.
Leder just nu gör: ”Bridge Over Troubled Water”. Den skuggas av tre konkurrenter. Mycket kan fortfarande hända. Hela listan har du på länken ovan. Åtta månader kvar av ”läxan”. Först vill jag ha en underbar vår och en fin svensk sommar. Bättre än förra.

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/

Här kan du läsa blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Tack för alla era lämnade ord. Intressant och stimulerande att få feedback på mina texter/alster. Jag har mitt favoritblurb – men det är naturligtvis hemligt. 😉
(Sidan finns numera alltid lättåtkomlig under min header)

Är du sugen på att köpa någon av de tre titlarna finns alla uppgifter här – och även som en egen sida under fotot från Baskemölla hamn, på vackra Österlen. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nästa blogginlägg har rubriken ”Bättre än bra”. Det är inte helt reklamfritt – men äkta Bosse-sanningar. 😉
Ps 2. Nu har jag fixat en ny sida med en aktuell kåseritabell. Markera försiktigt Blurb/åsikt om ”Minnen som stannat kvar” under min header – då ser du undersidan med texten Dessa kåserier tyckte läsarna mest om. Flytta ner markören och tryck.
45 st personer har lämnat röster och det finns numera två kåserier i täten. 🙂

 

 

 

Avgörandet närmar sig

Min lista över vad jag ska köpa i den närmaste framtiden växer och växer. För att inte slarva bort en papperslapp skriver jag direkt i mobilen. Jag har gott om tid eftersom produkterna presenteras flera gånger under vinterdagarna som passerar revy.

De senaste femton åren har jag varit en stor vän av sporten skidskytte. Jag gillar samtliga distanser och damer & herrar lika mycket. Sprint, jaktstart, distans, masstart och stafett har alla sin charm. Kombinationen av skidåkning och liggande och stående skytte gör att allt kan förändras på tjugofem intensiva sekunder. Den ledande Denise Herrmann kan skida ifrån de andra på snön, komma in ensam på skjutbanan och lägga sig på mattan för att skjuta fem liggande skott. Hon bommar tre skott och befinner sig efter sina tre straffrundor på plats arton. Någon sen startande på distans kan smyga under radarn och skjuta träff på alla tjugo skotten och nå en framskjuten placering, fast kommentatorn hunnit redovisa slutställningen. Sedan har vi en av mina personliga idoler, Darya Domracheva, som har hunnit med att på samma arena lyckats skjuta stående istället för liggande och året tidigare skjuta på fel tavla. Snacka om att göra ”en tavla”.
Mina favoriter har växlat under de säsonger som rullat på. Det måste inte vara en svensk deltagare som vinner. Många tävlande är mina soffkompisar. Stjärnor kommer och går. Fighters kämpar på år efter år. Ingen går att räkna ut på grund av prästbetyg. Ungdom och erfarenhet väger lika tungt. Nyblivna mammor kan bli bättre än de var tidigare.
Under flera år var det Magdalena Forsberg, Helena Jonsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry som stod för de svenska hoppen. Då var det de två statliga kanalerna som betalade för kalasen. Säkert var de icke sportintresserade trötta på detta schema. Eftersom Sverige stod sig bra i konkurrensen växte sporten när det gällde Tv-publik. Därför tog TV4 fram sin feta plånbok.

Måste erkänna att jag sviker reklamen när det är ett långt inslag precis innan den spännande tävlingen ska börja. Då brukar jag hämta fikat för att komma in i den rätta stämningen. Tagga igång min gamla ”tävlingstarm”.
Är det masstart startar trettio åkare samtidigt. Lika många som det finns mattor vid skjutvallen. Till start kommer de tjugofem bästa poängsamlarna under året och de fem som varit bäst på sista tiden. Startraketerna sticker iväg snabbt i första backen. De längre bak trängs och får ta det försiktigt så att stavar, skidor och bössor inte får sig en törn. Plötsligt ser jag att någon ramlar. Vem var det som stöp? Kom det snö i pipan? Då brukar det vara kört. Jag behöver inte oroa mig. Reklamen tar vid och jag kan lugnt fortsätta skriva upp saker som jag ska handla. Tabletter mot ditt och datt, bindor till alla kvinnor jag känner, världens bästa tandkräm till dem med tandställning och tjugo saker till. Jag blir så sugen på morotskakan som Solveig bakat. Precis när jag tar ett bett missar jag någon viktig produkt. Istället blir det oväntat skidskytte igen. De som ligger främst har skjutit färdigt under reklamen och syns inte till. Eller för att vara exakt. Tjugoåtta tävlande har skjutit färdigt första liggande de senaste tre minuterna. Jag följer med spänning Mette Stavsen från Danmark som ligger bredvid en tjej från Bolivia. Ingen av kvinnorna träffar tavlorna. Mette drog iväg sin salva in i skogen som väckte en nattuggla. Duon tvingas därför in i straffrundorna. (Ugglan slapp) Sorgligt nog krockar kvinnorna med varandra och far in i en reklampelare.
Kameran letar sig fram i skogen och når de som gör upp om dagens medaljer. Vilken fight? Sju damer ligger tätt och allt är möjligt. Först en rejäl backe innan nerförsbacken in emot målet. Jag försöker lokalisera vilka sju som har segerchans. Från ingenstans noterar jag en norska som jagar dem i täten. Ska hon hinna ikapp?
”Avgörandet närmar sig”, säger reportern med andan i halsen.
Då blir det reklam igen. Min puls går ner med flera slag. Vilken tur jag har. Fru Fortuna ler mot mig. De visar den där saken som jag missade förra gången. En otrolig produkt som kan dammsuga själv. Som inte behöver sällskap. Den suger …

Ibland funderar jag på viktiga saker. Tänk om jag skulle köpa reklamplats under Skidskyttesäsongen? Undra hur mycket det kostar för att visa upp ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” och ”Minnen som stannat kvar”? Kommer beställningarna att drösa in? Kommer alla tittare som är riktigt idrottsintresserade att sugas till böckerna när de sitter där i soffan och får ta en vilopaus från skjutandet och skidåkandet? För det kan väl inte vara precis tvärtom? Publiken som ser reklaminslagen önskar sig en älgstudsare så de fick …

Den första gången det hände var jag så dum att jag trodde att deltagarna stannade till i spåret eller väntade att skjuta tills reklampausen var slut. Bjöds på varm choklad av arrangörerna på tävlingsorten. På tal om dum eller smart. Min hönshjärna får inte ihop ekvationen. Först betalas det miljoner till TV4 för att idrottsidioterna ska se säljarnas viktiga och lockande produkter mitt i sportdramatiken. Samtidigt görs det reklam för något som heter ”se mer sport” där Tv-publiken betalar pengar för att slippa se reklam. Är inte det bedrägeri att ta betalt två gånger? Jag ska ringa Peps Persson så han får sjunga ut. Han bor i norra Skåne och är en baddare på ”Falsk matematik”.
”Ska det vara så svårt att fatta…”

”Måste berätta om vad jag ska göra snart och som kommer att få stor betydelse för denna bloggs framtid. Det är så att… på readmore fortsätter texten. Du som betalt in 499 kr i månaden till Bosse Lidén kan läsa vidare. Vi gör en kort reklampaus på en treochenkvart sådär.”

”Pling Plong! Gillar du kåserier som är skrivna med hjärta och känsla för det lilla i det stora? Seriösa kåserier som följs av ett ironiskt inslag eller samhällskritik? Vill du känna igen dig och nicka igenkännande? Skratta och få något vått i ögat? Här är två boktips. På tal om matte. En av böckerna kostar hälften av vad den andra kåseriboken gör.”

 

 

 

 

 

Gillar du inte kåserier och vet att ingen av dina vänner inte heller gör det?  Föredrar du att läsa en roman? Här är en Västkustroman där handlingen utspelar sig mellan 1974 och drygt trettio år framåt. ”En nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. En bok fylld av värme och humor men också med en stor portion eftertänksamhet.”

 

 

 

 

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nu ska jag ta en SMP för att skriva helt andra texter. Jag gillar spännande och oväntade utmaningar. En helt ny genre som jag inte ”fuskat” i tidigare. Dags att lägga locket över ”det hemliga”. Jag önskar dig läsare en fin fortsättning på januari. Kanske återkommer jag med någon ”Ögonblicksbild” när du minst anar det. Om det dimper ner drivor av snö kunde det vara läge att damma av systemkameran. Den har inte haft många uppdrag på senaste tiden och surar säkert i mörkret på sin hylla.
Ps2. Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. Undra om det är någon smarting som vet vad SMP betyder?

 

 

 

Måste ringa vaktmästaren

Jag satt och njöt en stund i soffan och tittade på ett fint foto/julkort som jag fått av en bloggvän. (Fotograf: Christina Karlsson) Funderade på att jag kände igen ena boktiteln. Tyvärr kunde jag inte placera titeln. Minnet hade åkt en sväng på semester. Blir säkert klarare när jag hamnat på andra sidan sextioårsgränsen. Usch! Nu kom jag att tänka på den där läbbiga ålderstrappan som jag sett på en tavla/affisch. Då tyckte jag den var rolig. Vilken trist humor jag måste haft vid den tiden.

Plötsligt hörde jag tusentals tassande steg på golvet. När jag lyfte blicken såg jag …

Barfota tog jag tre steg mot ljudet. Aj! Hemskt mycket AJJJJ! Vad är detta? Gröna barrmyror som bestämt sig för att fira januarisemester hos just lilla mig? Bäst att ringa Riksbyggens vaktmästare. Ser att det finns ett journummer.

Det var en hon och hon lät mycket trevlig på rösten. Vad bra att hon kommer om en kvart och kollar. Hon nämnde att det kunde bli Anticimex som tog över ärendet.

Ps. Detta blogginlägg har jag av någon speciell anledning placerat i kategorin ”Litet galet”.

Fotnot: Jag har gjort en sida för blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Finns under min header. Häftigt att jag fått/läst en del som SMS. Tekniken går ständigt framåt.

Vi väljer inte våra duster

Del ett

Svårt att klä sig när det är behaglig sensommarvärme i solen, men en smak av det som väntas, när solen försvinner bakom molnen.
Tufft att börja en cykelfärd hemifrån med tre kilometer slingrande uppförsbacke mot Hov. Kyrkan såg majestätisk ut på höjden, när den kraftiga vinden puttade bort molntäcket och solskenet fick glänsa.
Trots att den intensiva sommartrafiken ebbat ut valde jag att vika av från stora vägen mellan Båstad och Torekov. Stora lastbilar vars chaufförer som trodde de ägde vägen, kunde allt för ofta lotsa sina åk så nära cyklister att det bara av vinddraget kunde hända olyckor.
Vi bodde själva på Bjärehalvön i en beryktad farlig korsning och hade fått uppleva några incidenter varje gång blixthalkan slagit till. När jag tänkte på det som jag fått höra om att en motorcyklist, innan vi bodde där, hade hamnat på åkern med huvudet på ett ställe och resten av kroppen på ett annat fick jag rysningar som ersattes av en annan variant av skräck när det slingrande ut något, från det höga rapsfältet, över den smala vägen.
Snoken som inte tycktes ha något trafikvett, trots att jag kom från höger, försvann in i det andra rapsfältet.
När jag nådde Hov stannade jag till vid den gula postlådan och la ner dagens skörd av trevligheter. Ett kort till min sjuka mamma, en hälsning till en gammal flickvän som fyllde jämnt och ett till en kompis som precis blivit lämnad ensam av en otrogen flickvän.
Skönt att belönas med en nerförsbacke mot Hallavara. Innan jag tittade ut över havet tänkte jag på att det aldrig blivit av att jag bytt tjänster med Gösta Ekmans bror, som drev ett galleri vid kyrkan. Självklart borde vi bytt broschyrer med varandra.
Jag släppte jobbtankarna och njöt istället av gratisvyn. Havet såg nästan levande ut där det skimrade och glittrade. Mörka moln låg över Hallands Väderö, den vackra ön som hade lika många huggormar som björnbär, enligt påhittad statistik. Tänk vad många minnen jag har av den lilla ön som borde hetat Skånes Väderö.
Efter en stund kom jag ner i en dal med en dunge träd. Där låg ett av mina favorithus med en ljuvlig blommande trädgård som jag gärna gått in genom grinden till. Det tog lång tid innan vi såg en levande själ i trädgården. Innan dess hade vi fantiserat om människor med gröna fingrar. Nu såg jag baken på kvinnan som låg på alla fyra och pysslade framför en rabatt. Hade jag varit lite djärvare skulle jag plingat med ringklockan och delat med mig av ordrosor om alla gånger jag njutit av deras trädgård.
Jag kände mig så septemberlycklig att jag fortsatte ner till Hovs Hallar utan att ägna en tanke åt att hemvägen skulle smaka ånger a la tre kilometers mördarbacke. För att skapa distans till det som väntade hoppade jag av cykeln och gick till fots in på området med den fantastiska utsikten. Eftersom låset krånglade vågade jag inte släppa cykeln helt ur sikte. Därför avstod jag min längtan efter att gå upp på mitt favoritställe. Istället drog en kall vind in mig till vardagen som väntade. Det var hög tid att planera årets julutställning. Ironiskt tänkte jag på paret som kommit dit förra året och varit besvikna för att vi plockat bort just de sakerna de ville återse. Allt för att få plats med tomtar, ljusstakar och skärmar med julkort. Glatt hade de kommit tillbaks i somras när allt var nästan som vanligt igen.
Jag log när jag cyklade sista biten hem. Började skratta för mig själv, när jag mindes hur tjejerna bakom mig i barnstolen brukade skrika av en blandning av förtjusning och skräck, när jag cyklade genom det kalla vattnet som bonden spred ut lika mycket på åkern som på vägen.
Livet när det var som bäst. Det lilla i det stora.

Det var när jag nådde skolbusskuren och endast hade en meter in på min egen tomt som ovädret slog till. En blandning av ångest svepte över mig som en solkig illaluktande filt. I en gammal tioårig reflex som hängt i sedan jag fick diabetes ett i ”Alla hjärtans present” förstod jag att bråttom var endast förnamnet. Fanns inte ens tid för att ta mig in i huset mot den vita kodrycken i kylskåpet. Givetvis hade uppförsbackarna krävt sitt hårda pris. För att inte ta fel beslut fick jag darrande upp min smidiga mätare.
Helt säker på att det skulle stå LO, för ett blodsocker lägre än 2.3, hajade jag till när skärmen visade ett perfekt värde. Kunde såklart bero på att jag hade något sött på pekfingret.
Jag släpade mig igenom den stora trädgården. Lät cykeln landa på gräset. Inne på toaletten tvättade jag händerna. Återigen ett utmärkt värde. Ändå samma ångest i kroppen. Något var fel. Ingen feber. Inga fysiska krämpor som gick att ta på. Ringa sjukvården stod inte på min personliga karta. Inget för en man med fasa för blodprov av alla slag och som hunnit bli allergisk mot vitrockar med luckor i sin utbildning.

De närmaste veckorna försvann mina krafter helt. Trappan blev tuff. Jag blev ledsen helt utan orsaker. Kunde börja gråta mitt i ingenting. Jag frös inombords. Förstod mig inte på mig själv. Bodde i en främmande kropp. Sega tankar flöt omkring utan något mål.
En ensam grå novemberdag satt jag handlingsförlamad och tittade på regnet som rann nerför altanfönstret likt tårar. Dystra tankar kom och gick som pendeltåg. Vad fattades mig denna gång? Räckte det inte med alla överraskande insulinkänningar som kom på besök, ibland mitt i natten som en objuden falsk gäst. Så trött på prövningar. Det räckte och blev över med ryggsäcken av osynliga stenar som jag bar på tjugofyra timmar om dygnet, året om. Varför kan inte sorger och sjukdomar fördelas rättvist?
Trots alla dessa sorgmodiga veckor slog aldrig sanningen till en enda gång. Den höll sig avvaktande, i sitt eget mörker. Med några fler aktiva hjärnceller borde jag räknat ut vilken ny kronisk sjukdom som jag drabbats av. Jag hade inte behövt gå långt i mina funderingar och borde sett det uppenbara…

Personliga rader:
Texten ovan skrev jag i ett svep. Den är inte tvättad. Varken av mig eller mina två proffs som sett till att mina tre böcker flyter på.

Här har du tre hårda julklappstips/boktips. Det går både att swisha och betala via bankkonto. Två av böckerna är nersatta till halva priset. Porto tillkommer alltid. Men två böcker ryms för samma porto. 🙂

Information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter: Ex skriva vilka 3 kåserier du gillade bäst och vilket du tyckte var sämst. På bokens ettårsdag ska jag lotta ut 3 st Skrapkryss Här är länken:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Det går lika bra att lämna dina uppgifter på meddelande på Facebook som flera personer på sista tiden gjort. Nära vänner och kompisar har berättat det personligen till mig.
Det finns ett kåseri som tagit täten. Undra vilka kåserier som hamnar på topp tre listan när boken fyller 1 år och vilket kåseri som kommer att döpas till det sämsta – enligt dig läsare. Det finns även här ett kåseri som tagit täten. Sådant kan ändra sig om några månader. Vem vet? Tänk om detta kåseri också får flest favoritröster? Då vinner kåseriet dubbelt. 🙂

Slutord:
Vill tacka alla som besökt min blogg 2017. Både de som skrivit kommentarer och alla andra okända personer. Jag började arbeta med manuset som blev ”Minnen som stannat kvar” redan i början av januari och har av naturliga skäl inte varit så aktiv, varken på bloggen eller andra sociala medier under detta intensiva bokprojektår.

Vad som händer 2018 står skrivet i stjärnorna. Jag önskar dig läsare en fin avslutning på året och ett Gott Nytt År. Var rädd om och tacksam för den tid du har fått här på jorden. Gör i möjligaste mån så gott du kan med de förutsättningar du har. Det går att flytta på berg när det behövs som bäst. En annan taktik är att gå runt problemberget.
Var mån om din käresta och dina medmänniskor som är som en spegelbild av ditt eget agerande. Ler du mot spegeln ska du upptäcka att du får ett likadant leende tillbaks. Eller upplever du det som ett större. Det finns både magi och mirakel i vardagen. ❤

Ps. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. ❤
December är en vit vilande månad för mig. Även i ett grönt Skåne.
Varje morgon kommer jag att göra som jag gjort de senaste åren. Besöka denna härliga blogg för att se vad som finns bakom luckorna. Gissa vilket tema Gunnel valt i år? Gissar du på orange har du tokfel. 😉
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2017/12/lucka-1.html