Jag känner en oro sprida sig i kroppen

Först tyckte jag bara det var kul när jag upptäckte fyndet i en nostalgilåda i förrådet.
Allt arbete avstannade för en lång stund, när jag försjönk ner i en labyrint av minnen. Ingenstans hittade jag ett minnesnapp. Gåtan blev olöst. Vem sjutton av de 333 st flickvännerna satt detta fast på? Varför har jag sparat det? Eller den viktigare frågan; Varför kan jag inte slänga saker? Borde jag söka hjälp för problemet? Nä, detta är häftigt kom jag fram till och fortsatte att göra nytta istället. Slängde minst fem saker. Småsaker.

harett

Några dagar senare hade jag glömt bort det främmande håret. Novembersolen lyste enbart för mig, när jag gick mot vår stora svarta låda längs med vägen. Livet var riktigt superokej. Så långt ifrån grått och farligt det kunde bli.
Då stannade min blick på ett vitt kuvert och ett orosmoln dök upp i pannan. Trängde sig ner mellan genirynkan och erfarenhetsrynkan.

framsidan

Någon som inte hade råd med frimärke? En tiggare? En skojare? En bokstavsblandare? En Hollywoodfru?
Jag vände nyfiket på kuvertet innan jag gick in med posten.

baksidan

En fegis som inte vågar stå för vem han/hon är?
När jag kom in sprätte jag upp kuvertet och ut trillade …

hartva

Nu skrattade jag inte längre. Istället slogs mina tankar om uppmärksamhet. Då är det lätt hänt att det blir osorterat på kontoret och alla mina bestick var inte hemma i lådan. Getterna sprang åt olika håll. Hissen stannade mellan sjunde och åttonde våningen.
Handlar det om utpressning?
                                                                                             Eller har jag varit gift förut?

För jättelänge sedan?

Kommer det att komma fler brev och krav om Euro eller danska pengar?

Hjälp!!! Vissa minnesfragment som jag låst in i ett mörkt rum på sjunde hjärnvåningen börjar dyka upp. Visst var det någon som försvann lite konstigt när vi var på en resa i ett farligt land. Jag trodde hon tröttnat på mig och ville ha andningspaus. Var vi gifta eller var vi inte gifta? Har björnar fyra ben? Tänk om hon kidnappades av medelålders män med svarta skägg. Och dessa medelålders män fått vitt skägg som växt med kidnappningsåren, så de till slut snubblade på dem kollektivt. Kanske trasslade skäggen in sig i varandra? De kan också ha drabbats av kollektivt senilåkomma och äntligen såg hon sin chans.

Första försiktighetsåtgärd: Jag har stängt av vår ringsignal på dörren. Vill inte att det jag dagdrömde nyss ska bli verklighet.
”Hej Bobo! Vad gammal du ser ut? Var kan jag sätta väskan? Jag är vrålhungrig. Har du längtat efter mig? Jag ska bara damma av mig först.”
”Visst. Jag måste göra en viktig grej.”  😀

Efterord till nya bloggläsare: Detta inlägg har jag lagt in på kategorin ”Lite galet”. Står under denna text. Vänta lite. Milda tider. Här ligger ytterligare  en … hoppas jag nattdrömmer eller dagdrömmer. Det måste finnas en app som …

Ord som berör mig; 14

skrea strand

”Varje människa har
sina hemliga sorger
som världen
inte känner till”
Henry Wadsworth Longfellow

Bloggägarens egna ord:
Över sjutton månader har gått sedan jag senast la in ett blogginlägg i denna kategori. En kategori som jag var säker på skulle dominera bland mina valda. Den låg i rätt nivå med mina tankar och intressen i livet. När jag ser på datumet från förra inlägget ser jag förklaringen. En mörk tid på det året på alla sätt och vis.
De tänkvärda orden är inte mina, men Henry Wadsworth Longfellow delar frikostigt dem med resten av världen. Tänk om alla kunde lämna sådana fina avtryck efter sig.
Fotot är jag däremot ”pappa” till. En enkel digitalkamera stod för tekniken.
Det är premiär för mig. Jag fick ta till hjälp vid debuten när Jennifer visade mig hur jag kunde ”signera”.
Jag råkade hitta det i ett album i förra veckan i samband med letandet efter fotot på den blå dörren, där Jennifer är med. De är från samma Västkustresa.
Skrea Strand vid Falkenberg. En av många stränder som jag utforskat otaliga gånger under årets alla årstider och skiftningar.
I eftermiddag lär det bli en annan strand vid en annan kust. ❤

Fotnot:
Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Dock inga blå hjärtan för jag vet inte hur man gör.  😉
Jag önskar alla bloggläsare en solig och skön söndag.

Carpe Diem!

Vad viktigt det är att följa sin första tanke. Helst om alla besticken inte ligger i lådan.  Man måste fånga dagen. Bara för att man har stora, långa öron behöver det inte betyda att hjärnan är lika stor. Hos mig är det precis tvärtom. Solveig säger att jag har små söta öron och alltså måste det betyda att jag har… en liten söt hjärna. 😉
Jag hittade detta urklippet i en minneslåda.

CCI201401180001