Bild S


Kanske har någon gammal bloggbesökare sett detta foto tidigare. Förra gången deltog det som en extrabild. Helt utan tävlan. Eftersom fokus ligger på lillasyster Lizette denna tredje gång, passade det bättre att bilden är med och tävlar denna gång.

Det blev del hotellnätter med detta scenario. Barnen somnade först. Men inte i de två sämre extrasängarna. Ofta tillsammans med en nätt samling mjukisdjur och dockor.
Vi vuxna ändrade på positionerna när det var dags för oss att sova.  😉

Nästa blogginlägg handlar om tävlingsbiten. Din insats krävs. Då hoppas jag många vill vara med och rösta.  😀
18 personer röstade 2013.
35 stycken röstade 2014.
2017 tror jag det blir någonstans mellan 13- 36 personer som röstar. Gärna det sistnämnda. Fick jag drömma hade det varit häftigt med 50 personer. Då skulle jag kunna tänka mig en fjärde säsong, med ett hemligt recept. Inte annars.  🙂
Jag och Solveig ska göra debut som röstlämnare. Undra hur hon ska rösta? Jag har redan bestämt mig. Det gjorde jag för några dagar sedan.
Trevlig avslutning på helgen

Tävlingsregler:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen. 

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.
Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant.
Domaren är bara intresserad av hela poäng.  😀

Två timmar i Sjöbo

Bild ett

Vi lämnade av Jennifer som skulle öva med kantorn inför bröllopet. Niffe kände sig inte alls nervös, som hon ibland gjort de sista åren, timmarna innan offentliga framträdanden.

Kyrkan

Vilken stor kyrka. Vi hade gärna gått in och tjuvlyssnat. Istället promenerade vi en kort tur på kyrkogården, innan vi körde iväg mot Sjöbo centrum.

Tre

”Här vattnas det. Har ni haft hemska torrtider i vinter?”

Treohalv

”Vilken fin båt! Har du gjort den helt själv? Fryser du inte om … ?”

Fyra

Stängt. Där rök chansen att besöka bibblan och konsthallen. Vi var där faktiskt i samband med vi fick den galna idén om att röra oss söder ut i landet.

Fem

Sjöbo Gästgifvaregård ska vi lägga på minnet. Det kunde vara kul att variera matstoppen, när vi gör våra rundor längs med väg 13. Oj vad många resor det blivit de sista sex åren mellan Ystad-Ängelholm. Vackrast är vägsträckan när rapsen och bokarna visar sin bästa sida. Den gula och den ljusgröna. Snart är vi där igen. ❤

Sex

Tufft med en väderkvarn mitt mellan hyreshusen. Maler de mjöl till frukostbrödet? Eller står den bara där vackert för syns skull. 🙂

Sju Här hade vi garanterat gått in och köpt ett mjukisdjur om det varit öppet. Solveig fick en favorit här under.

Åtta

Nio

Enda affären som vi besökte blev denna.

Tio

Först då, strax innan vi gick in, upptäckte Solveig ett SMS från Jennifer där hon hade varnat oss från att lämna bilen ”ensam” på parkeringen vid kyrkan. Kantorn hade berättat att det varit inbrott under de två dopen under dagen.
Den nya tekniken är här. Det behövs inte slåss sönder fönsterrutor och stöka till det i bilen. Istället har de elektronisk utrustning som slår ut tjuvlarmet. Det syns inga skador. Bara lite tomt när ex. de nya barnstolarna är borta. 😦

Jag lämnade Solveig i kön på Dollar Store och skulle gå ut när någon uppifrån tilltalade just mig.

Elva

”Hej Bosse. Hade du en bra födelsedag igår. Grattis i efterskott.”
”Jo men visst. Den var trevlig. Helst när …”
”Bosse du står väl inte och pratar med dig själv. Har du tomtar på loftet.”

Under bilfärden hem sjöng Jennifer de två låtarna som hon precis hade sjungit på bröllopet. Allt hade gått bra för henne. Om våra tjejer gifter sig tror vi att de kommer att sjunga på varandras bröllop. ❤

Jag tittade på andra delfinalen i Mello. Hög lägstanivå på de sju bidragen. Ingen var urkass. Min favorit var Wiktoria. Sedan höll jag tummarna för de tre gamla rävarna – som kom sist.

Perrellis parodi var lysande. 😀 Det är även Sarah Brightman som sjunger bara för mig just nu. Jag önskar dig läsare en trevlig söndag.

 

Stort GRATTIS till Ezter Nilsson!

Vad roligt att det var så många som tyckte till på olika sätt. Kul att ni bjöd på egna härliga minnen. Om ni tyckte det var svårt att välja en av tio ska ni veta att det var jättesvårt för mig att välja ut bara tio tävlingsbidrag. Så man vet aldrig…

Både jag och Solveig hade en annan favorit som hamnade på fjärde plats när Ni hade röstat klart. Bild 9 när Jennifer står och sover mot fotpallen. Ena strumpan är av. Katten ligger på golvet.
Nu ska ni få storyn i korthet innan sömnen: Popmusik från en CD ljöd på rätt hög volym. Jennifer och katten dansade varv efter varv runt pallen. Jennifer sjöng glatt med i låtarna. Ibland sa Solveig till henne att byta håll så att ”de” inte blev för yra. Vi räknade inte varven men de var åtskilliga. Själva höll vi på med något annat i det stora vardagsrummet som vi hade på den tiden. Plötsligt ser vi synen som ni ser på kortet. Jag smyger iväg för att hämta kameran och håller tummarna för att inget ska vara förändrat när jag kommer tillbaka. Var rädd för att katten skulle vakna och… 😉

Jag måste passa på att lägga in en annan bild, som ni som åkt iväg och bott på hotell och liknande med era små barn kanske känner igen.
Var ska mamma och pappa sova? Vem ska sova i den sämre extrasängen? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så mycket plats på natten? Det är tur att jag inte förde statistik på hur många smällar jag fick genom nätterna på hemmaplan och bortaplan, som kunde påverkat framtida veckopeng. Varför ska ALLA mjukisdjur med på resor? Ja, ja. Jag vet. De kan inte vara helt ensamma kvar hemma. Vad dum jag var som inte förstod det.  😀

Ha en trevlig måndag. På fredag är det vår enligt almanackan. Mars, april och maj.

Var ska mamma och pappa sova

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS