Lantisar på återbesök på tippen – del två

Människor lär av sina misstag. Sägs det i allvarskulisserna. Så finns det de som gör nya. Till och med på samma plats. Tänk att det kan vara så illa.

Jag och Solveig åkte iväg tidigt på lördagsmorgonen. Det hade varit en kall natt. Jag fick skrapa rutorna för första gången denna säsong. Nu såg vi ett rött klot som började stiga upp på himlen och det var sådär underbart härlig frisk och klar luft. Det fina höstvädret bidrog till att vi tyckte att det var riktigt trevligt att åka iväg med bilen full av gamla sopsaker. Solen som höll på att stiga upp, höll våra mörka tankar i schack på vad som gick galet förra gången vi besökte återvinningscentralen. Då var det vår premiärtur som nyinflyttade. Nu spikade vi avtagsvägen från stora vägen. Allt kändes mer hemtamt. Endast en bil låg framför oss. Jag höll ett bra avstånd. Från ungefär hundra meter bakom såg jag att en gallergrind gick upp när bilen närmade sig anläggningen. Behövs kanske en säkerhet så här tidigt på morgonen. Mina tankar gick till koppartjuvar. När vi kom in på området såg jag aldrig vart bilen tog vägen. Gissade på att den svängde av direkt till vänster vid en byggnad. Vi körde vidare i de 10 km som det stod på skylten. Vi hade ändå ingen brådska och vägbulorna var många.
En fin återvinningsanläggning. Belägen högt på en kulle. Tydliga anvisningsskyltar. Ändå hade vi gjort vi fel förra gången när vi slängde trädgårdsavfall lite tokigt. 🙂 Nu var vi hemtama. Varma i kläderna.
Min träningscykel som kollapsat åkte ner bland metallavfall. Vi lät bilen stå när vi gick mellan containerns. Flera gånger stannade jag upp och njöt av utsikten. Milsvida kändes det som. Trots det klara vädret fanns det ett lätt dis och dagg som låg kvar längs fälten. På avstånd såg jag en hjort vända sig mot mig. Jag log åt det bisarra, när jag konstaterade att detta måste vara första gången i mitt liv som jag tänkt på att vara tacksam för livet på en soptipp. Vi sa inte många fraser till varandra. Ord kändes oviktiga. Som ett buller och slöseri med tiden. Det var som om vi båda hade ett tidigt magiskt möte med naturen. Som om vi inte ville lämna just denna plats på jorden. Sakta körde vi tillbaks.
”Är folk så morgontrötta tro?” frågade Solveig.
När vi kom fram till utgången var grinden stängd. Det stod på en skylt att man skulle köra ända fram så öppnades grinden. Jag gjorde så. Inget hände. Backade och försökte igen. Ingen framgång denna gång heller. Ett moln drog förbi och skymde solen. Mina tankar gick till en grabb som blivit instängd på en soptipp någon gång i våras vid stängningsdags. Han hade tur som hade en mobil, men det tog en timme innan någon kunde komma och hjälpa honom ut.
Molnet mörknade till färgen. En låtsasvind drog genom bilen. En natt bland råttor lockade inte. Inte efter att jag sett en dokumentär med gömda kameror på en tipp. Vilken aktivitet. Hundratals äckliga råttor på samma kvadratmeter.
Solveig gick ur bilen och promenerade tillbaks till huvudbyggnaden. Hon fann dörren öppen och gick in. En man i overall visade sig med en mugg rykande kaffe och viftade med ett visitkort i handen.
”Tänkte att du skulle behöva våra öppettider.”
En annan man dök upp med två frågor i morgonhumöret.
”Var det ni som körde bakom mig för en stund sedan? Såg ni inte den stängda grinden?”
”Nä. Jag såg inte ens en grind”, svarade Solveig ärligt och drog diskret in kaffedoften.
Jag gissar på att det var en stor fördel att skicka in en trevlig, uppriktig kvinna istället för om jag gjort visiten. Inte så att de bjöd henne på frukost och kaffe, men ingen blev sur. De hade mest glimten i ögat. Det visade sig att på lördagar öppnade de inte förrän klockan nio. Annars redan klockan sju.
Nästa gång ska vi klara allt. Man måste ha tålamod med två lantisar.
Tredje gången gillt. 😉

Annonser

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS