Stenshuvud på senhösten

ADet var första gången jag var i Stenshuvuds nationalpark vid denna tid på året.

B

Antagligen hade det varit vackrare att kommit hit för ett par veckor sedan när fler träd var lövklädda.

C

En fördel var att vi såg glimtar av Hanöbukten längs med den kuperade rutten mot toppen.

D

Fotografen på utflykten. Sammanlagt hade vi med fem kameror (3 mobiler) men jag knäppte inte en enda bild. Den största orsaken var att jag var hänförd av tystnaden. Ibland drog jag in djupa andetag lungorna. Livet när det är som bäst – jag strävade efter att njuta av varje sekund.

E

Här är fotografens resesällskap. Inte lika gamla som träden – men näst intill. 😉

I

Måste varit jätten Sten som varit på uselt humör. Förr kallades han för Stenhogubben och det finns många sägner om honom.

F

G

H

Tittade man efter med nyfikna ögon fanns det färgklickar och blommor som vägrat att ge upp.

J

Enda missen med resan var att jag glömde köpa ett smaskigt wienerbröd. Den perfekta kostmedicinen för diabetes ett, om man ska göra något riktigt fysiskt under en längre tid. Därför vågade jag mig inte på Norra huvudet eftersom Libra berättade för mig att blodsockret var rejält på väg neråt. Snabbt kopplade jag ur Melissa (min insulinpump) för jag hade ingen lust att missa fikat på favoritplatsen. Stående supersnabbfika är inget för Bosse Lidén. 😦

K

Inte lika klart väder som andra gånger vi gjort besök här. Spelade ingen roll. Kaffet och det ätbara kunde inte smakat bättre. Synd att det är en tolvmilsresa. Här skulle jag kunna sitta ofta och föda skrividéer. ❤

L

En söt nyfiken, fikasugen krabat.

M

”Vi lever en sekund i taget och sekunden är just nu.”
Ack så sanna ord från Eyvind Johnson.

N

Nästa gång vi kommer hit är det vår och trångt på parkeringen. Trots allt mötte vi en del människor och hundar denna härliga senhöstdag. Stenshuvud är en pärla på Österlen. Missa inte det om ni har vägarna förbi. ❤

Salvation – Cover av Jennifer Lidén

Nu var det ett tag sedan Jennifer stod för bloggunderhållningen. Det passar extra bra idag då hennes älskade morfar skulle fyllt år. ❤
Jag önskar er en trevlig helg. Halva augusti har snart passerat revy. Sista sommarmånaden har varit riktigt behaglig. Imorgon är det sista dagen för våra Jojo sommarkort. Det tänkte vi som vanligt fira med en tågresa någonstans i Skåne. Då borde jag få guldmedalj av WalkLogger. 🙂 Det är ju det jag sagt hela tiden. Moderna mobiler är ett gift och beroendeframkallande medel. Mitt sabbatsår var lugnt och behagligt – även om det fanns de som störde sig på det.
Nästa inlägg kommer inte att handla om ”Sex mil hemifrån”. Istället rullade Volvon ungefär femtio mil och inne i bilen var det som förr i bilarna. Ingen AC under hela hemvägen. 😦 Vår räddning var att solen gick i moln och det blev svalare.
Kram till dig läsare, men helst lyssnare. 😉

Jag har gjort mina försök – del fyra

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Några hävdar att jag spelar dubbelspel. Att jag gjort mina försök att skiljas från min leksaksmobil. Att jag till och med slängt … 😉

Jag blev både överraskad och nyfiken när jag fick post från polisen. Har jag gjort något förbjudet utan att jag vet om det? Vi hade varit på polisstationen när Lizette tog kort till sitt pass. Men passet kunde väl inte vara klart redan. Med stor förväntan tog jag bilen till polishuset och hoppades att Kurt Wallander bjöd på kaffe och en ”mordig” pratstund.

Polisen0001

Någon vänlig själ hade hittat denna antikvitet och lämnat in den. Jag tackade den kvinnliga polisen och motsträvigt åkte vi hem i bilen. Inte jag och polisen. 🙂
Istället gömde jag tydligen laddaren till mobilen någonstans för jag har inte hittat den. Mobilen har också på nytt rymt iväg. Hoppas inte polisen hör av sig igen. Den här gången borde ingen hitta den nergrävda  … 😉

Om några dagar har det gått exakt ett år. Fortfarande har jag inte bestämt mig hur jag ska fira det. Fylla på med ett Bosse Flinta år till? Köpa en tuff modern smartvariant? Börja med Instagram i smyg? Jag tror jag frågar Esmalie som är yngst av tolv syskon och bor tillsammans med sin ensamstående mamma i Etiopien. Jag hoppas hon orkar svara på min viktiga I-fråga, trots att hon inte ätit någon mat på fyra dagar och inte druckit något friskt vatten på länge. Annars får jag höra med vårt fadderbarn. Allvarligt inre samtal med mig själv där jag ibland kan stanna till och bli djup och mörk när jag tänker på teknikberget, alla bilar, utsläpp och vår miljö som vi gemensamt borde ta hänsyn till. Någonstans finns en osynlig gräns där jorden inte fixar mer skräp och miljöonyttiga prylar. 😦

De gånger jag lånat tjejernas leksaker och de skrattat åt hur jag kört fast i kletandet med fingrar på skärmen, hamnat fel och låst funktioner, har fått konkurrens av den erfarenhet jag snabbt fått från oväntat håll. Sedan jag fick Libra förra månaden (FreeStyle Libre) och scannar mig själv sysslar jag med pekandet direkt på skärmen många gånger varje dygn. Jag trivs med att navigera mellan olika skärmbilder och diagram med mina små smidiga fingrar.
”Jag kan själv.” 😉
Fingertopparna är skönt mjuka och har inte varit så fina på tjugofem år. Tack Libra för att sex fingrar inte längre ser ut som nåldynor. Jag borde kanske lägga upp bilder på Insta … och visa hur fingrarna såg ut innan och nu. Asch! Det känns naket och en smula peka finger-aktigt. 😉

Det här var den avslutande ”appen” i en text som jag haft ett tag i ett Worddokument och som jag inte visste om jag skulle slänga eller lägga in. Solveig fick fatta beslut.
Imorgon blir det en språkfråga i ”Världen & Vardagstankar” och på fredag månadens tävling. Missa inte den. På lördag får jag inte glömma att bilen ska ha sommarskor inför utflykten på söndag. På måndag blir det säkert problem överallt när vi inte finns på Telia längre. Jag bävar inför detta som jag inte bett om.
Njut av våren. Går säkert att göra även med näsan i vilken smart fån som helst. 😉
Retkram från Bosse Flinta.

En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Utskrattad på hemmaplan – del ett

DSC_2275

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”