Återblick & Ögonblick

Det är lätt hänt att det blir en massa lösa trådar när man skriver blogginlägg. Här tänkte jag snabbt, relativt snabbt täppa till två och berätta om ett magiskt ögonblick som gjorde mig lika rörd som vanligt.
25 oktober berättade jag om en aktivitet som jag och Jennifer ägnade oss åt under ett par veckor. Tillsammans och var och en för sig, när vi ville ha en paus i vardagens sysslor.

https://bosseliden.wordpress.com/2015/10/25/den-sista-biten/

Vi hade kul, men lite trist att bara 999 bitar kunde läggas på plats. Därför var det inte så trevligt att skänka det till Röda Korset.
På jullovet gjorde Solveig upptäckten. I ett modemagasin i ett tidningsställ i köket, låg det förlorade fåret. Pusselbiten som saknades. Jag gillar sådana upplösningar och är säker på till 100 % att det inte var jag som …   😉
Det har gått drygt en månad sedan jag la in blogginlägget JAG KAN INTE BESTÄMMA MIG.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/03/08/jag-kan-inte-bestamma-mig/

Sedan dess har jag och min stora bambukudde blivit mycket bättre vänner. Om det tidigare var 50-50 skulle jag procentmässigt vilja korrigera det till 77-23. Orsaken var att jag ställde kudden på högkant. Vilken häftig upplevelse det var den första gången, att snabbt slänga ner huvudet och sjunka ner i en grop där det blev behagligt instängt och bildades ett utmärkt stöd runt huvudet och nacken. Även ljud blev mer diskreta. Problemet är att kudden ramlar ner om jag reser på huvudet.
Samma positiva resa har inte Solveig gjort. Hon sökte sig mer och mer till sin gamla kudde. I flera dagar såg jag när jag skulle börja bädda, hennes stora bambukudde ligga ensam och frysa på golvet. Efter x antal pikar om detta har den antagligen hamnat i en klädesgarderob. Eller så har den rymt till en snällare granne.

Ögonblick. Våren är uppfylld av ögonblick som jag inte kan se mig mätt på. Det är ljuset, dofterna, fågelkvitter, solens varma strålar, vårblommor och grönskan som kommer överallt i takt med att dygnstemperaturen höjs. Varje dag ser jag nya saker.
Jag ska vara privat och visa ett nytaget foto från igår om det största miraklet och ögonblicket hitintills. Jag blev så rörd att jag började gråta på vår lilla täppa. Mamman har återkommit varje vår vid denna tid på året. Jag förstår inte att hon kan hitta hit. Allra mest impad var jag när vi flyttade hit från Skummeslövsstrand i Halland. Har hon en inbyggd GPS i eller under skalet? Precis som förra året har hon precis fått en dotter. Underbart söt tjej. Jag blir så varm i hjärtat att till och med fingrarna på tangentbordet skakar när jag ser bilden.  ❤

DSC_42250003

Fotnot: Nästa gång ska jag berätta om ”Bometoden” som sysselsätter mig just nu. 😉

Annonser

Jag missade min stora chans…

När jag var allvarlig i tisdagens Funderingar i den här veckan, kom ämnet upp att en del olyckliga människor inte är på rätt plats. Det kan vara tillfälligt, men det kan även vara så illa att de valt helt fel yrke. Jag själv går inte ofta och grubblar över mina misstag och tabbar bakåt i tiden. Alltför mycket energi går då åt till fel saker. Så här på rak arm är det kanske bara en utbildning som jag tackade nej till som jag i efterhand har funderat på om jag borde ha tackat ja till. Men då hade inte andra trevliga saker hänt i mitt liv. Jag försöker att se det som att allt har en mening.
Jag ljög för er. Gled på sanningen låter mycket mer behagligt att skriva. Eller så kom jag på det just nu? Nä! Jag har faktiskt gått och grunnat i flera veckor. Ända sedan jag såg bilden. Varför? Hur kunde jag vara så korkad att jag inte gick vidare… när jag visade sådan supertalang? Det hade räckt om någon klok person gett mig en fingervisning. Visat på vägen som låg öppen mot…
”Bosse! Du måste utnyttja dina möjligheter. En sådan chans kommer aldrig tillbaka. Leta upp rätt kontakter och skaffa dig en agent. Annars kommer du att ångra dig hela livet.”
Modell. Klädesmodell. Ett modelejon som går på Catwalk. Synts i modemagasin. På reklampelare. Bussar. Bioreklam. Överallt. Där hade jag platsat och blivit den lysande stjärnan. Är helt övertygad om det, eller vad tycker ni? 🙂 Låter jag skrytig?

DSCN7756

Ingen. Ingen retade mig. Ingen sa något negativt. Vad tjejerna sa bakom ryggen vet jag inte. Eller gick alla killar omkring så? Vilken klass? Nian? Min älsklingskusin gick säkert inte i skolan ännu. Hon är tio år yngre än jag. Vilken härlig färgkombination. Tänk nu kan hela världen se denna bild. Äntligen har jag fått min stora chans. Eller har jag blivit helknäpp som bjuder på detta? Tyst. Nu hörde jag Solveig börja nynna på ledmotivet till Rosa Panternfilmerna. Precis som hon gjorde i kåseriet ”Nu ska vi ha möte”. Då gällde det min ursnygga skjorta. Snart tar hon säkert en paus och säger något trevligt.
”Och dig är jag gift med.”
Jag måste suga på den kommentaren en stund. Smakar den surt, sött eller beskt? Jag har precis läst en pedagogisk bok. Vet hur man bemöter sådant.
”Jag älskar dig precis som du är, gammal, f…”
i vilken ordning var det nu Solveig sa de laddade orden i onsdags? 😀
(ni som läste inlägget vet bättre än jag)