Om jag vore …

… ansvarig för en kurs för litteraturvetare på hög nivå – då skulle jag valt ut denna tegelsten på 555 sidor för genren kriminalböcker, med underavdelningen ”Psykologisk thriller”.

Här finns många diskussionsfrågor. Allt ifrån den enkla frågan; Vem är ”din favoritperson” i romanen, till djupgående analyser när det gäller berättarkonstens grundläggande principer och själva berättelsen i berättelsen. Mina tankar tränger på i den takt som författaren bjuder på information. Taktiken med dagboksanteckningar öppnar upp för ”Möjligheternas land”. Om det varit möjligt hade Gillian Flynn gärna fått komma på besök på kursen för att berätta om hur hon la upp de små detaljerna. Jag skulle ha bett henne avslöja hur hon kunde hålla reda på trådarna, för hon har vävt ihop det med fingertoppskänsla. Jag hyllar hur maktbalansen förändras fram och tillbaka.

Fast det gått en dryg vecka sedan jag läste ut boken blir jag ändå inte riktigt klok på vad jag tycker om slutintrycket. Vilket borde vara mest till bokens fördel. Skulle jag föreläsa hade jag naturligtvis läst om boken sakta en gång till och fört anteckningar. En stimulerande uppgift. För det är det jag uppskattar mest med romanen. Den öppnar upp för åsikter av alla de slag. En egen privat slutsats gick tidigt hem. Där hade jag rätt. Samtidigt skymtade jag svagheter som jag givetvis inte ska ta upp här. Jag skulle behöva fingranska manuset för att förankra mina tankegångar för att ha mer under fötterna. För två miljoner läsare kan ju inte ha fel. 😉
Det borde genera i en film. Eller inte. För det krävs en otroligt skicklig regissör för att ro det hela i hamn och bibehålla den gastkramande storyn. Om du läser boken förstår du antagligen vad jag syftar på.

Tegelstenen inhyser tre delar; POJKE MISTER FLICKA, POJKE MÖTER FLICKA och POJKE FÅR TILLBAKA FLICKA (ELLER TVÄRTOM).

Kapitelrubrikerna är antingen NICK DUNNE eller AMY ELLIOTT. Rakt igenom hela boken. Jag hade svårt för att sluta läsa. Det blev flera timmars läsning mitt i natten. Jag vägrar att göra som Solveig ägnat sig åt för att slippa vänta på smaken på karamellen. Läsa slutet i förtid.

På fliken står följande:
Nick och Amy Dunne är paret som har allt. De är charmiga, smarta och framgångsrika. Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra.
På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld och gör vad han kan för att få polis och media på andra spår. Amys dagbok ger dock en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men är han verkligen en mördare? Å andra sidan: Om han är oskyldig, var är Amy?

Ps. Tack Susie på Gotland för boktipset och styrketräningen i sängläge på sena kvällar och mörka nätter. Nästa gång får du berätta om en bok med färre sidor. Det räcker gott med 444.  😉

 

 

Annonser

Trean ligger och väntar på bibblan

November är en bra månad att kura och läsa bra böcker.

Jag har nämnt dessa pärlor tidigare. Då läste jag böckerna med över ett års mellanrum. Nu bestämde jag mig för att läsa om trilogin en andra gång, direkt efter varandra. Ett mycket klokt beslut. 😀

Som jag har njutit av att återuppleva naturen på denna karga ö-grupp långt utanför Skottland. ❤ .
Givetvis 5/5 i betyg för alla tre böckerna.
Precis som när det gäller de andra två böckerna jag läst av författaren. Njutbart att titta på klippen på ”tuben”. Peter May höll till väldigt länge på Yttre Hebriderna för att reka.

May är värd alla stora pris han fått för sina böcker. ❤

En trilogi av mästerlig klass

Lewismannen

Lyckost ni som inte har läst ”Svarthuset”, som är första delen i Lewis-trilogin av Peter May. Tänk att först läsa den och sedan omedelbart fortsätta med denna nya pärla och se hur sammanhang hänger ihop. Böckerna är otroligt välskrivna och miljöskildringarna skapar en närvaro av rang. Oj, vad jag längtar till avslutande delen.
Betyg: 5 av 5.

Ovanstående text är ifrån blogginlägget den 8 april 2015, om den andra boken i Lewistrilogin. Två romaner som fått många fina priser och hyllats överallt. ”Svarthuset” (The Blackhouse) blev ex ”Årets bästa kriminalbok i USA”.
Peter May är född 1951. Han är en skotsk romanförfattare som bor i Frankrike sedan flera år.

Lewispjäserna

Detta är en mästerlig triologi med många bottnar och är så långt ifrån en renodlad kriminalroman man kan komma. Nästa år ska jag läsa om de tre böckerna direkt efter varandra. ❤ Hade jag haft de rätta förutsättningarna skulle jag omedelbart beställt en resa till platserna och utforskat denna miljö under några sommarveckor. Det känns sorgligt att skiljas från Fin Macleod och hans livsöden. Beviset för att författaren skapat en fiktiv miljö som känns ”mer” än äkta.  😀
Betyg: 5 av 5.

Här är ett Youtubeklipp från ”The Blackhouse” 2011. Tänk vilken makt havet har och alltid haft. Skrämmande och mäktigt.
Detta är Peter Mays Research video från ”Outer Hebrides of Scotland”.

Fyra sist lästa

För skojs skull har jag satt betyg mellan 1-5 på de fyra sist lästa romanerna. Alla har vi vår egen smak. Jag ger mig inte in i några djupare analyser av manusen. Den informationen får du söka på annat sätt/ställe. 🙂

Karin Fossum

Norska Karin Fossum som faktiskt debuterade med en diktsamling gör mig aldrig besviken. Hon hade mig fast redan med ”Evas öga”, den första kriminalboken som kom 1995. Jag tror att jag läst alla hennes psykologiska kriminalböcker. Min första tanke var att hon påminde mig om den brittiska författaren Ruth Rendell. Läsaren får ta del av tankarna hos de misstänkta. Berättartempot är som vanligt lågt, när vi lär känna personligheterna mer och mer i ”Helveteselden”. Boken är som en pusseldeckare.
Betyg: 4 av 5.

Sara Larsson

En spännande debutant. En gruppvåldtäkt i Visby på 90-talet där männen friades, kommer upp till ytan igen av många speciella och dolda skäl. Samtidigt som jag under läsningen är arg och äcklas försöker jag lista ut sanningar. Den enda personliga invändningen jag har är att boken till slut tenderar att gränsa till en fackbok istället för till den skönlitterära roman den är klassad som. Då går mina tankar till att det är just det som är basen i receptet och som lyser genom i avrundningen.
Betyg: 4 av 5.

Karin Brunk

Jag gillar att sticka mellan med att läsa ex. skrönor från Karin Brunk Holmqvist. En författare som fångade mig med böckerna ”Sirila gentlemen sökes” och ”Potensgivarna”. Givetvis är det extra kul för mig som bor i  trakterna som skildras i böckerna. Fokus har flyttats mellan olika orter på Österlen. Författaren har lyckats hitta en nisch hon kunnat rida framgångsrikt på. De lättlästa böckerna fyller en stor funktion hos framför allt äldre läsare och läs ovana personer. Även i denna bok blir jag road några timmar och som vanligt tycker jag omslaget är urtrist. Jag tänkte vidutveckla det i ett eget blogginlägg någon gång.
Betyg: 3 av 5.

Lewismannen

Jag spar det bästa till sist. Lyckost ni som inte har läst ”Svarthuset”, som är första delen i Lewis-trilogin av Peter May. Tänk att först läsa den och sedan omedelbart efter fortsätta med denna nya pärla och se hur sammanhang hänger ihop. Böckerna är otroligt välskrivna och miljöskildringarna skapar en närvaro av rang. Oj, vad jag längtar till avslutande delen.
Betyg: 5 av 5.