Den mannen kunde roa

Här kommer det muntliga svaret på min fjärde uppgift: Ljung (Martin) eller Viking som han kallade sig i detta scensammanhang.
Viking som bar på en tegelsten av orsaken, att han var för klen för att slänga bort den. Ta dig gärna tid att lyssna på monologen (ca 10 minuter). Härligt slut. En svensk humorklassiker som håller än.  🙂
Eller vad tycker du?
Martin Ljung hade en bakgrund inom gymnastiken och var vig långt upp i åldern.

Annonser

Vem är den skyldige?

Gissa På Stället. Heter det så när man läser ut förkortningen GPS på ren svenska? 😉 ”Det är lika bra att erkänna. Vi har ingen TV”, sa Lars Ekborg i en klassisk monolog.
Vår Volvo är inte utrustad med en GPS. Istället kör vi med en hederlig ”Vår vägkarta” som kompletteras med centrumkartor och andra dragspelskartor. Här är bildbeviset. Visst är den tjusig. Jag får i alla fall lust att sätta mig i den röda sportbilen och sakta glida iväg på den svängiga landsvägen.

DSC_18760007

Jag tycker om att bläddra i kartböcker. Fantisera. Drömma. Dra upp riktlinjer för kommande resor. Nostalgiskt tänka på resor jag gjort tidigare i livet. Ibland när jag inte vill följa med Solveig in i damaffärer kan jag sitta kvar i bilen och göra det sistnämnda. Dagdrömma. Låta resor och tiden flytta mig både fram och tillbaka. Då har jag aldrig tråkigt. Däremot tycker jag inte om när folk gör hundöron i böcker. Leker amatörkorrekturläsare. Ändrar fel med kulspetspennor och skriver dit med sin personliga handstil. Lämnar ketchupspår, fettfläckar och… jag vill helst inte prata om det. Ni får gissa och använda er egen fantasi. Barn som ritar med färgpennor gör mig också GALE… ”Vem har kladdat i MIN kartbok? Är det någon av er bloggläsare? Sooolveig!!!!

DSC_18730004

Skojar bara. Det är jag som lekt. Det rör sig om en gammal kartbok som jag använder enbart för att ”leka” med. Mitt mål är att allt ska vara färggrant på Österlen inom några år. Egentligen finns det redan många fler vägar färglagda. Bilden har blivit över. Jag skulle lagt in den på bloggen förra våren. Då hade vi bara bott här två somrar. Faktum är att jag aldrig tröttnar. Österlen är för mig en magisk plats med smultronställen runt nästan varje krök. Då glömmer jag lätt som en plätt dimmiga skånska novemberdagar. Från mars-oktober har jag inget behov av att lämna min hemstad. Det känns nästan som om jag ständigt befinner mig på en semesterplats. Mot Sandhammaren för en strandpromenad. 🙂
Atlasbilden

 

 

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.