Nittonhundratalets sista utestund

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”

Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?

Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.

Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.

Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att …  Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.

”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.

Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤

 

Annonser

Även trevliga stunder tar slut

DSC_29180001

För inte alltför länge sedan var det populärt i vår familj att åka till den härliga hembygdsparken i Ängelholm och titta på alla nyfödda små ”djurbarn” i burarna och hagarna. Både våra tjejer och vi vuxna uppskattade utflykterna till den välskötta parken. Barnen lekte på den stora lekplatsen. Vi hade med picknickkorg eller åt på restaurangen. Tjejerna sprang Kalvinloppet flera gånger. Några gånger var vi på konsert där. När Mora Träsk uppträdde var det inte mycket utrymme kvar framför utomhusscenen.
Geten som står längre upp på bilden skulle säkert ha tvillingar.
I onsdags var jag och Solveig ensamma i parken. Vi frös under aprils första dag, men våra minnen var varma.  ❤

DSC_29190002

Solveig var lite dumt vuxen och tyckte inte vi skulle ta med oss min nya kompis trots att jag påtalade att vi hade plats i baksätet. 🙂

Ethel

Huvudmålet för västkustresan var att jag skulle träffa min favoritosteopat som jag haft blogginlägg om för två år sedan.
https://bosseliden.wordpress.com/2013/01/30/ethels-magiska-hander/ i Halmstad.

Denna gång höll Ethel till nära Nissan och Slottet. Som vanligt lämnade jag kvar en trött och sliten Bosse Lidén på britsen och en yngre variant av Bosse Lidén klev vigt i kläderna igen efter behandlingen. Ryggen hade skrikit i flera veckor.
”Ta mig till Ethel! Annars ska jag se till att du inte får sova en blund på nätterna!”

Varje gång förundras jag av att effekten kommer så snabbt. Det gjorde kallduschen av ord också. Denna duktiga och härliga kvinna påstod att hon fyllt 65 år och skulle sluta jobba till midsommar. Berättade att hon varvat ner och bara jobbade två dagar i veckan. Eftersom jag själv är tjugosex plus tänkte jag att vi var ungefär jämngamla. Kan man bara göra så? Lämna mig i sticket. Aha! Det var första april. Ett aprilskämt såklart. :)Såväl var det inte. Jag kastade ut egoistiska Bosse Lidén genom fönstret, som sedan kvickt flöt med strömmen ut i Kattegatt (obs inte fönstret). Istället tackade jag för alla tillfällen som hon gjort min vardag ljusare och önskade henne ett trevligt sommarlovsliv. Lite i smyg hoppas jag hon har vägarna förbi Ystad tre gånger om året de närmaste tjugo åren. 😉
Tusen tack Ethel för allt du gjort för mig och för alla trevliga pratstunder. ❤

Vi hade köpt en bukett tulpaner som jag tänkte överraska en bloggvän med på hemvägen. I min ficka hade jag med en personligt skriven och ritad lapp som skulle föra oss till hennes dörr. Jag hade tagit hjälp av Eniro. Vem ska jag skylla på? Knappast Hitta.se. 🙂 Vi lyckades köra vilse och fick till slut ge upp eftersom vi hade en tid att passa på hemmaplan som vanligt. Det blev inga tulpaner eller en bloggkram denna gång. Namnet är givetvis hemligt. 😉

DSC_29740057

Det blev trevligt ändå när vi kom hem. Tänk att flugsvampen växt upp igen trots hagelskuren – eller var det tack vare den? Är det första april så är det. 😉
På tal om rubriken på detta inlägg. Varför tar påsklov slut så fort? Solveig berättade alldeles nyss, att hon skulle skämma bort mig med tio goda middagar och hon var så glad för sitt lov och skulle hålla hårt i det. Det måste ha varit halt. Nu sitter jag här i min ensamhet och en Herr Findus ska gästspela som kock om några timmar. Han är … hoppas han inte är en bloggläsare … en rätt trist typ och saknar variation och fingertoppskänsla. 😦
Du får ha en fin efterpåskvecka. 🙂