När skapades intresset?

ett

Bosse minns

Ibland har jag roat mig för att försöka analysera starten för mitt intresse av statistik och tabeller. Varje gång kommer jag fram till vem som först tände lågan. Min mormor såklart. Vi två som hade långa nattliga samtal fast hon då och då försökte få mig att sova eller gå och lägga mig. Var hon på besök hemma hos oss höll hon till i köket på natten när kärlkrampen och andra besvärliga krämpor slog till.

Hanna Elisabeth visade mig hur det gick till att tippa stryktips. På den tiden var det tolv matcher som gällde på varje kupong. Det var spännande när hon lärde mig uttala de engelska fotbollslagen. Jag bjöds in till en ny värld.

Några år gick. Mormor for till himlen och lämnade mig ensam kvar i köket. Jag blev en expert på att sysselsätta mig med sololekar som inte störde sovande familje-medlemmar.

tva

Sex stenkulor i två färger och ränder på en plastmatta i köket. (Jag uppskattade inte när mamma la dit en trasmatta. Plastmatta var tusen gånger bättre.) Mer behövdes inte för att jag skulle ha att göra under åtskilliga timmar. Papper och penna var såklart nödvändigt att ha till hands. Sedan var det en liten detalj till.  🙂
För att skapa en fotbollsserie som liknade verkligheten fick jag leka detektiv och ta på mig genimattehatten.

Måste få skryta på bloggen. Hur lyckades den lilla grabben som inte fyllt tio år att få de tjugo engelska fotbollslagen att mötas så att varje omgång blev tio matcher (komplett så serien inte haltade) och samtidigt undvika att ingen av lagen hade möts förut?
Jag fick ihop spelprogrammet. Kom på det smarta att börja med att dela in lagen i två grupper om tio lag. Oj vilket pusslande det blev därefter. Det var en utmanande matematikövning som konkurrerade ut talen i skolan som inte utvecklade min hjärna speciellt mycket på lågstadiet. Det stadiet hade jag passerat innan skolstarten. Ett av flera skäl till att fröken hotade med att direkt flytta upp mig ifrån ettan till trean. Dessutom läste jag flytande utan att hon visste om det och mycket annat. Så mycket skäll min mamma fick vid det telefonsamtalet, som jag skrivit ett sannkåseri om på bloggen, när bubblan sprack. 😦
Vilken tur fröken inte kände till och fick se mitt spelprogram. Då hade hon exploderat av vrede. Ha! Undra sa flundra om hon fixat ihop fotbollsschemat fortare än jag gjorde. Hon hade säkert skrämt bokstäverna och siffrorna på plats och en sådan taktik tycker jag är fuskig. 🙂

tre

Jag lät alltid favoritlaget ha de blå kulorna. Sedan rullade jag iväg de sex kulorna och startade därmed första halvlek. Noterade målen och skrev in halvleksresultatet.
Stoke-Liverpool x-x (0-1) i tabellen.
Du undrar såklart hur lagen fick mål. Svårt att visa på Solveigs vävda trasmatta. Betydligt lättare att tydliggöra på mammas plastmatta med smala fält så det inte blev handbollssiffror. Hamnade kulan på ett sådant blått fält räknades det nämligen som ett mål.

Därefter var det dags för andra halvlek. Vilken vändning och sensation. Lilla Stoke slog de rödklädda lirarna i storlaget Liverpool i min låtsasmatch på bloggen. 🙂
Stoke-Liverpool 2-1 (0-1)
Aldrig sprang det in några störiga huliganer från läktaren med järnrör och små hjärnor. Det skulle vara mamma som kom och störde klockan 04.35 och tyckte att jag skulle sova. 🙂 Det var också en jobbig replik att leva upp till. När jag hörde att hon sov igen så smög jag försiktigt på tå eller kröp på alla fyra förbi deras sovrum.  🙂

Givetvis möttes lagen en andra gång då bortalaget blev ett hemmalag nästa gång. Ordning och reda. Sammanlagt blev det Trehundraåttio matcher. Givetvis hade jag riktigt KULigt under dessa stunder.
Takterna sitter i. Fortfarande har jag inga större problem med att roa mig själv. Gråa dagar kan få färg. Igår lyste det till och med extra om dem när min nyfikenhet fick mig att göra ett experiment som tog nästan sex timmar av min uppmärksamhet.

På tal om annan statistik. 😀

dsc_39800001

Jag har inte glömt bort teburken med sina lappar. Där de trettio bloggare som besökt mig flest gånger har namnet på två lappar. Övriga ca 120 bloggare har sitt namn på en lapp. Den 30 november får den bloggare vars namn som jag dragit flest gånger (jag både lämnar och lämnar inte spår efter mig på era bloggar. Ibland läser och tittar jag bara in. ) en lott i present.

Här är sex-i-topp-just-nu:
1. Badtanten/Annika, 19
2. Primrose och Skrivmoster/Signhild, 18
4. Tant Glad, 16
5. Gunnar och Gunilla J, 15

 

 

 

Annonser

Tävling – Bild TVÅ

Två

Bild TVÅ – Tryggt att sova en stund hos sin älskade morfar i Västergötland. Synd att det är så långt till honom och mormor.

Text för er som inte läste inlägget 14/2. Jag kommer från och med fredagen den 15 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 24 februari är tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna. Är fullt sysselsatt med annat, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin dag.

Min mormor och jag

Vad orättvist livet kan vara. När jag föddes fanns det bara en av de fyra kvar. Morfar, farfar och farmor hade redan gått bort. En stor orsak var att jag var ett så kallat sladdbarn. En eftersläntrare. Ändå var inte min mamma lastgammal, bara trettiotre år. Själv tyckte hon kanske att hon kommit till åren, med tanke på att min syster kommit till världen när min mamma Sofia endast var arton år.

Min mormor var jag stolt över. Vi hade mycket gemensamt hon och jag. Hade mormor fått leva längre hade listan blivit lång. I efterhand har jag förstått att vi var lika när det gällde mycket. Vi gillade båda att läsa, skriva berättelser, dikter, tävlingar, korsord, tippa olika sorters tips, sport, naturen och att fundera över olika saker. Jag minns hur vi brukade sitta i vårt kök när hon sov över hos oss. Ingen av oss sov speciellt många timmar på nätterna. Hon hade säkert ont någonstans. Kanske var det kärlkrampen som trilskades. Jag har inte glömt den stora plastpåsen med olika burkar som hon alltid hade med sig. Som barn var jag fascinerad av de olika färgerna på tabletterna som påminde om godis.
Konversationen var svårare på nätterna. Då hade mormor tagit ur sina löständer och orden sluddrade. Jag kunde sitta tyst länge och stirra på tänderna i vattenglaset. Mer spännande än om det simmat omkring en guldfisk. Vi hade det trivsamt även när vi var tysta. Annars viskade vi för att inte väcka de sovande i huset. Då fanns det en stor risk att jag åkte i säng.

Hanna Elisabeth Lidén var hennes fullständiga namn. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland. Hade gift sig med urmakaren och guldsmeden Axel Lidén. Hanna var utbildad småskolelärarinna och hade gått på seminariet i Borås. Det blev bara några års tjänstgöring som fröken. Sedan kom fyra barn inom en ganska snabb tidsperiod och Hanna blev hemmafru. Denna syssla började hon snart kombinera med sitt nya jobb som skedde inom hemmets väggar. Televerket beslutade att den lokala stationen var lämplig att inhysa på andra våningen i Axel och Hannas stora hus. Hanna blev telegraf-föreståndarinna. Denna långa titel bar hon tjugofyra timmar om dygnet. De åren när det var som mest att göra hade hon ett tiotal anställda samtidigt. De flesta unga kvinnor. Antagligen var det arbetstiderna som gjorde att Hanna sov så dåligt på äldre dagar som pensionär. Hon var van vid att vara tillgänglig alla dygnets timmar. Hanna var även aktiv både inom Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Där fick hon nytta av frökentakterna när hon ansvarade för söndagskolorna.

En eftermiddag hade jag varit hemma hos en lite äldre kompis som hette Paul. På hans pojkväggar satt lättklädda damer upptejpade. Det var posters från Fibban. (FIB-Aktuellt) Jag vet inte vad jag tänkte om det. Det var ännu så länge en främmande värld för mig. Denna eftermiddag uppstod en tävling mellan Paul och mig när han började skryta om sin mormor. Hur snäll och givmild hon var. Min medfödda tävlingsinstinkt väcktes till liv. Jag kontrade med min mormors förträffligheter. Antagligen tog jag i för mycket och lämnade sanningens land ibland. Jag minns inte. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma var den korta cykelfärden hem. Mina känslor för min mormor växte för varje pedaltag. Det var som hon satt på min pakethållare. Som om vi var ett. Det måste ha handlat om den finaste och renaste kärlek som kan nås mellan två människor, två generationer från varandra. Mina åttaåriga känslor var rena och ännu opåverkade av tidens tand.
När jag kom in i vårt radhus var jag kvar i detta lyckliga tillstånd. Jag såg att mamma satt i gungstolen i vardagsrummet när jag dansade på moln fram till henne.
”Mamma får jag ringa till mormor? Jag måste berätta en viktig sak.”
”Bosse kom hit.”
Mamma öppnade famnen för mig. Ovant för åldern kröp jag upp med framsidan vänd mot henne.
Det var inte orden som kom först. Det var blicken i mammas ögon som var som en öppen bok. Jag såg att hon gråtit. Det fanns våta spår på kinderna och ögonen var röda. I efterhand förstår jag att mamma kämpade med att hitta de rätta orden medan min kropp spände sig. Så kom orden som jag redan gissat mig till.
”Mormor har farit till himlen. Hon dog i natt.”
”Nej. Det går inte. Mormor slog Pauls mormor med hästlängder”, svarade jag helt osammanhängande.
Något brast inom mig. I min besvikelse önskade jag det fulaste jag kom på. Det borde ha varit Pauls mormor…