Startskottet för mig

Det varnades för betydligt sämre väder så det var bäst att passa på redan under lördagen. Mellan två besök där vi köpte med oss halva handelsträdgårdarna hem och där vi tittade (njöt) och andades in bensinångor från bilar som hade minst trettio år på nacken blev det en biltur runt omkring orten Svarte. Vi passade också på att gå längs havet vid Svarte och Mossbystrand. Det var vi väldigt ensamma om och det var jag tacksam för, eftersom jag var i behov av tomma vyer för mina Kurt Wallanderfoto. Ingen mördare gömmer lik i folksamlingar. Eller kom jag på något oväntat?  🙂

Det är något visst med dessa gula hav som berör mig varje säsong, sedan vi flyttade till Ystad. Tack vare kylan som kommit tillbaka, kommer njutningen av rapsfälten att förlängas. Den gula synen. För mig är det, det definitiva startskottet för den bästa tiden på året vid dessa trakter. En period ska kan hålla på till slutet av oktober om det vill sig väl. Svårt att se sig mätt på. Alltid vackrast att se naturellt. ❤

Veckan på bloggen kommer förmodligen att bestå av bilder från när vrålåken rullade genom Ystads centrum, rapsfält på Österlen, mellomedley från Jennifer, lekmoment nummer tjugo där domaren lämnar över ansvaret till sina lekkompisar, en ny kategori som kommer att handla om våra favoritfik på Österlen. Det finns en risk att jag kommer att tramsa till något också om utrymme ges. Den största tiden framför tangentbordet kommer dock att ägnas åt min seriösa hyllning till Henning Mankells Kurt Wallander. Något som jag brinner för under 2016 års bloggande.

Vilken uppfriskande promenad som jag just kommit hem från. Den tjocka vårjackan var på. Jag frös om händerna, men ögonen och näsan njöt till fullo. Utom när en svart katt oväntat flög ut från ett buskage och en stor okopplad okänd ”kohundras” dök upp runt ett hörn och där matte verkade vara orolig för något. Hon stressade ifatt och fumlade med kopplandet. Var den så farlig? Berodde det på att jag visade mina vassa huggtänder som en motåtgärd? Jag viftade definitivt inte på svansen.  🙂
Ha det så gott. Vi hörs.

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fem

 

Idag för exakt ett år sedan var det Påskdagen. Det var den stora dagen då omslaget mot alla odds kunde produceras.

Jag var så trött på den skånska vintern 2013 som inte ville släppa sitt grepp och hade inga som helst förhoppningar med tanke på all snö som fanns kvar. Ändå lastade jag in Solveig, Jennifer, systemkamera, handduk, en termos med varm dryck, varma sockor o.s.v. i bilen och åkte iväg mot Österlen i det soliga och vackra vintervädret. Vi började med att försöka ta oss ner på slingrande vägar i Hagestad naturreservat. Det var stora snödrivor, fullt av bilar och inga parkeringsplatser. Jag satt dystert kvar i bilen som gick på tomgång, medan Solveig och Jennifer försvann ner till stranden.
Onödigt att ens titta efter. Jag ville att framsidan skulle ha en bild där betraktaren skulle associera till september, inte sjutton en vinterbild, tänkte jag mörkt. Då kommer min fru tillbaka och vinkar ett okejtecken. Nere vid strandkanten fanns en smal remsa med sand där massor av soltörstande påskfirare flanerade och njöt.
Det rörde sig om en ganska smal remsa. Bakom våra ryggar var det flera lager av is med snö på. Solveig provade att göra hjärtan med en pinne som havet snabbt slickade i sig. Jag hade lust att leka trafikpolis och förhindra att någon gick i dem. Jennifer klippte bilder för glatta livet.
Sedan var det dags för etapp två. Fotspår i hjärtat. Jennifer tyckte inte det var så kallt att gå barfota. Vi åkte till Löderups strandbad en stund senare, där vi fick klättra över stora stenhögar. För säkerhets skull garderade vi oss med Mossby strand nästa dag. Flera hundra bilder. Ändå hade vi redan bestämt oss unisont för vilken bild vi ville ha till huvudbild redan när vi kom hem på Påskdagen. En konstnärligt lagd kvinna med blick för spelet noterade att vi inte hade samma hjärta på baksidan av boken, som på framsidan. Spelade ingen roll för oss. Vi valde den som var finast och var så nöjda.

Om boken skulle getts ut på ett etablerat bokförlag och de skulle ha stått för illustratören, hade jag haft bestämda önskemål. Plats: Galgberget i Halmstad, nära det gamla utsiktstornet. Sebastian och Lena tätt intill varandra på en bänk. En gammal fin antik gatulampa som var tänd, där ljuskäglan lyste upp mot det förälskade paret. En tänd stad framför dem o.s.v.
Detta var inte genomförbart med systemkameran. Jag ville ha ut boken i slutet av maj. Scenen i boken är från september. Höstfärger.

I februari 2013 kom jag på hur jag ville ha det. Tanken slog mig när jag lyssnade på en grupp som hette Runrig och som en bloggvän lagt in (tack Pisan). En av bilderna i musikvideon visade ett hjärta i sanden vid strandkanten. Då föddes min idé om att visualisera min fina boktitel ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, som Lena Sanders nämner under Rundans gatuskylt efter en magisk kväll.
Fortfarande var det gott om tid. Minst sex veckor kvar. Jag tog för givet att det skulle vara vår senast till påsklovet så att vi kunde ta in på hotell några nätter i närheten av en strand i Halmstad. Jag hoppades på soligt väder någon av dagarna. Jag kunde ju inte veta att det var en vargavinter som inte ville ge med sig…

En viktig detalj. En viktig hake. Det fanns inget kapitel om något hjärta i sanden i manuset. Otroligt smidigt tillverkade jag snabbt ett kapitel 24 som smälte in i handlingen och som utspelade sig i natursköna Steninge norr om Halmstad. Det var nästan så jag fick lust att tillverka ännu fler kapitel lite överallt i boken. 😉 Jag tyckte det var underbart att få skriva igen, då kände jag mig trygg med att vistas på hemmaplan, ensam med mina tankar, långt från tekniska beslut.

Vi var glada att vi betalade extra för ett provtryck. Lova att ni alltid gör det. Vi var inte nöjda alls med den mörka och dystra bild som mötte oss när vi packade upp provtrycket. Med en annan teknik lovade tryckeriet i Danmark att lösa detta problem. Ändå var jag spänd när jag tog emot alla dessa stora kartonger, öppnade en … och andades ut när jag hade första boken i handen.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

 

Ännu ett lov har passerat revy

Ännu ett lov har passerat revy. Ett ovanligt sådant. Inte ofta som jag varit ute och skottat snö ett påsklov. Dessutom har snön legat kvar hela tiden. Vi som flyttade längre söderut för att njuta av bättre väderlek. Samtidigt är det bara att acceptera läget och träna på tålamodet. Dumt att lägga ner energi på att klaga. Vi har haft det mysigt i vår familj. Umgåtts på olika sätt. Men även detta lov har gått i Mina fotsteg i ditt hjärta´s tecken. Vilken känsla det är att läsa längre texter från ett prasslande papper. Fast jag är en van skärmläsare sedan 1987 kommer aldrig denna teknik att vinna över gårdagens för mig. Jag har bestämt mig för att vara en bokälskare av gamla stammen till min sista ”läsardag”. Möjligheten att slänga mig ner var som helst. Inne eller ute. Vända blad med fingrarna. Gå tillbaka i handlingen. Låta boken vila en stund på mitt bröst i soffan. Sitta i skuggan under ett äppleträd. Eller med fikakorgen bredvid mig – lägga ifrån mig boken och betrakta mitt älskade hav från en favoritbänk, samtidigt som jag i mitt inre befinner mig någon helt annanstans i världen. D.v.s. om boken är fängslande och har fångat mig i sitt grepp.

Vi drog ut hela manuset. Inlagan som det kallas med ett finare ord. Tillsammans låg vi i sängen på morgonen och läste igenom ett antal kapitel. Sedan gick jag upp och gjorde ändringar på skärmen. Det är alltid med en blandad känsla som jag funderar på om det är bra eller dåligt att vi fortfarande kunde hitta små fel eller komma på några nya vändningar på några ställen. Givetvis är det bra. Samtidigt ger det mig en osäker känsla. Visst handlade det mest om petitesser. Ett enda mellanslag för mycket mellan ” och första bokstaven. Glömt ett frågetecken. In med några fler kommatecken. Ta bort någon mening m.m. Fast vi hittade även ett par stycken åt grövre hållet.

Chanserna minskar för varje gång att hitta allt. Provtrycket är vår sista chans. Det är tur att jag även ska låta en riktig expert granska det. Om vi skulle missa ett fel på första sidan skulle det reta mig för alltid.

Baksidestexten som jag kämpat med länge fick ett snabbt slut. Jag tyckte jag var ganska nöjd när jag för ett tag sedan kom på vilken teknik jag skulle tillämpa. Insåg att det inte var superbra, men klart bättre än mina stapplande tidigare försök med detta svåra projekt. Man ska locka men inte avslöja för mycket. Solveig tyckte inte det var bra. Jag ställde henne mot väggen. ”Det är lätt att klaga på andras. Om du nu vet hur det ska vara. Gör det då. Du får fria händer.” Själv gick jag ner en våning för att cykla på motionscykeln en halvtimme. Efter en kvart hörde jag steg i trappan. Sedan var det högläsning under cykelutflykten som inte förde mig en enda mm framåt avståndsmässigt men… Jag tog upp en spontan applåd. SolBo Förlags förlagschef fixade det galant. Jag köpte det rakt av. Hon har trots allt läst manuset några gånger. 🙂 Detta är ju i normala fall en uppgift som experterna, de anställda på förlagen, skriver. Inte författaren.

Snön har ställt till det med omslagets framsida. Jag ville ha ett foto från en scen en bit in i handlingen. I det läget finns ingen snö eller is vid havet. Jag och Solveig var nere en kylig eftermiddag och spanade. En liten bild skulle gå att ordna men det skulle bli kallt för Jennifer att gå med uppkavlade byxor i sanden. Längst nere vid strandkanten i den lutande sanden var det snöfritt. Vi har provat några gånger tidigare i vintras när det varit snöfritt på någon strand. Skrattat när en större våg stulit vårt hjärta. Fördröjningen från när en färja kört sin rutt ställer till det i våra trakter. Helst med den nya katamaranen till Bornholm, som är direkt livsfarlig för badande. Den kommer att stjäla ett barnliv förr eller senare trots ändrade rutter. Det skrämmer mig. Allt handlar om money, money i första hand.

Så kom Påskdagen. Solen lyste starkt in på oss vinterbleka varelser. Vi bestämde oss för ett försök efter ännu en underbar Solveigmiddag. Oj vad hon skämmer bort mig på loven. Jag hade inga stora förhoppningar med resan. Jennifer, systemkameran, handduk och varma sockar var nerpackade. Jennifer var inte nerpackad. Hon satt i baksätet. 🙂 Ju längre österut vi kom desto mer snö fanns det runt vägarna. När vi svängde av mot Hagestads Naturreservat smalnade vägen. Högarna med snö kröp närmre bilen. Ändå hade folk letat sig hit. Vi fick flera möten där vi fick stanna bilen. Det var fullt med bilar längst ner mot havet. Jag ställde bilen dumt med framhjulen i en stor snödriva. Solveig och Jennifer gick ut. Jag såg all snön och tyckte det var onödigt. Blev därför överraskad av att Solveig nickade efter en stund. Betydde att jag skulle gå ur bilen. En lagom sträng av sand fanns längst ner. Vattnet hade gjort is av snön en bit upp mot land precis bakom våra ryggar. Solveig ritade hjärtan i takt med att havet suddade bort dem. Det kom hela tiden folk som ville göra fula skoavtryck i sanden. 🙂 Jag hade lust att transportera dem på ryggen förbi filmplatsen. Givetvis blev det många blickar från åskådare som undrade vad som var på gång när Jennnifer tog av sig skor och strumpor. Många bilder togs. Vi bytte även strand. Nästa dag körde vi andra hållet och svängde av på en liten väg som jag velat köra ner på flera gånger tidigare vid Mossby strand. I havet stod en fiskare med våtdräkt. Detta var mer överkurs. Jag hade redan bestämt mig för en huvudbild och en liten bild från förra dagens resa. Min inre bild stämde överens. Så där kunde det ha gått till. Den romantiska stunden på stranden. Dagen innan solen gick i moln för Sebastian.

Tack och eftersnack sidan, vänster och höger flik. Små korta texter som kan hjälpa eller stjälpa stora lass. Allt ska vägas på en våg. Jag valde att låta tre personer från min bloggvärld bidra med några rosor om mitt skrivande på vänster flik efter en sekvens från ett spännande parti i boken.

Författarporträttet. Jennifer tog 85 bilder. Jag fick snabbt ner det till tjugo aktuella. Sedan var det tretton kvar en stund innan de reducerades till åtta. Kvinnorna i huset hade sin speciella favorit. Själv hade jag klarat mig utan alla. Under en lång tid vandrade jag mellan bilderna. Kolera eller pest. I nuläget har jag två kort som jag kan tänka mig. Lägger troligen upp tre som tillgängliga pressbilder om någon tidning får för sig att skriva en rad. Skriver de ris får gubben på bilden skulden. Själv är jag 26 år och oskyldig som vanligt. 🙂 Festligt att jag valde mellan två koppfavoriter. Blå Amanita eller Zebra. Många av er kommer att tycka att jag valde fel om vi går efter kopptävlingen på bloggen. Men någon i Finland borde gilla mitt val. 🙂 Ännu mer komiskt är att kaffet som jag hällt i koppen syns på nästan alla bilder. Men inte på den bilden som jag antagligen kommer att välja som förstabild. Typiskt när jag skickligt balanserat i fåtölj, i soffan och på balkongen.

Solveig la ner flera timmar med att jobba på framsidan under Annandag Påsk. Hon lyssnade på en man på nätet som instruerade henne hur man gör. Jag blev supernöjd. Nu är det bara att hoppas att de som inte har en aning om vem Bosse Lidén är blir sugna att bläddra i boken om de ser den lockande bilden. Titeln har jag alltid varit nöjd med. Adekvat med handlingen.

Imorgon ska jag vara privat och prata om ett oväntat möte jag råkade ut för en dag när jag egentligen borde varit i skolan. Istället reste jag iväg på livets skola på räls.