Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo

Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…