Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

Annonser

Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.

Både bra och dåligt

Skogsstjärnan
Det är alltid spännande att inte veta vad som finns bakom kullen. Man får ett mål och motion på köpet. I det här fallet fanns mitt älskade hav bakom krönet. När jag nätvandrade för en stund sedan hittade jag detta…
» Sjöstjärnan *                 4 sep 2013 kl. 10:55
”Mina fotsteg i ditt hjärta”
Ljuvlig beskrivning av den allra första kärleken. Roliga episoder om en trettonårig pojkes och hans kompisars bus och påhitt, och en intressant inblick i hur en pojke tänker när det gäller kamrater, skola och mycket annat. Mycket nostalgi för den som var ung i Sverige på 70-talet! Se även bloggen Bokcirkel (bokcirkelflickorna) den 3 september 2013. Det är inte min recension, men den är mycket talande!

Av en slump hittade jag denna text på något som heter Boktipset. Trevlig läsning. Trist att det inte var ifyllt i rutan vilken genres som boken tillhör. Nu kan ingen annan se och söka titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av Bosse Lidén på denna sajt, som är fylld av trevliga böcker. Om jag fått EN stjärna och massor av ris hade det såklart varit bra. Det gäller att se livet positivt. 😉
Ser fram emot familjefilmen om en stund när familjen är samlad igen. Den här gången var det Solveigs tur att välja. Hon valde Life as we know it. Jag läser snabbt på baksidan: Det enda Holly och Messer hade gemensamt är att de ogillar varandra samt att de båda älskar sin gemensamma guddotter Sophie. Men när de helt oväntat och plötsligt blir de enda Sophie har i hela världen, måste Holly och Messer lägga sina olikheter åt sidan. Genre: Komedi.

Imorgon ska vi fira Jennifer på hemligt ställe, hon har namnsdag. Jag ska också lägga in ett kåseri som jag hoppas att ni tycker är roligt att läsa. När episoden hände skrattade jag inte alls. Antagligen har jag ingen hösthumor. 🙂
Ha en bra lördagskväll.