Måste se vad det blev

Ögonblicksbilder, fyra

Några sekunder senare får Solveig sin ryggmärgsbedövning. Därefter läggs hon ner och kirurgen ska skära upp sju lager i hennes mage. Inne i mörkret väntar vår första skatt. Det enda Solveigs make behöver göra är att befinna sig på rätt sida ”planket”. De varnade mig för att resa mig och berättade om blivande pappor som svimmat på det hårda golvet. Det var något om att de inte hade personal för de åkommorna. Jag vågade inte föreslå gratis hjälmuthyrning. 😉

Jag är fortfarande impad varje gång som jag ser fotot. Att Solveig i just det ögonblicket kunde bjuda på ett leende. Hon har berättat att hon inte kände sig rädd, mest förväntansfull.
Själv tittade jag oroligt på blodtrycksmätaren som sjönk rejält under ingreppet. Vårt skämt om att vi måste ha en dotter, med tanke på att vi inte hade ett enda gemensamt namn till en son, var inte det minsta viktigt när det väl var skarpt läge. Istället räknade jag tår och fingrar. Det var först en stund senare när de undrade om pappan ville klippa navelsträngen som jag spontant sa:
”Gärna. Måste se vad det blev för kön.”

I dagboken står det:
Vilken upplevelse. Allt känns så overkligt. Det var fullbelagt på BB på familjerummen. Jag fick åka hem till Falkenberg. Hemma gick telefonen varm. Jag ringde allt och alla. 😉 (Men den jag ville prata helst med nådde jag inte. Två år innan min första mobil)

Klockan 12.34, lördagen den 3 februari 2018, har det gått tjugotvå år. Otroligt. Snart är Jennifer Hanna Matilda äldre än sin pappa. 😉

Annonser