Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…

Annonser

Mitt korttidsminne har lagt av

Vad var det nu jag skulle berätta? Jo, en gång… Nä… Otroligt alltså… För två sekunder sedan…

Har du också drabbats av att närminnet har åkt på semester? Det har något med åldern att göra. Jag skrattade åt mammas alla lappar som låg lite överallt i hennes lägenhet. Samtal hon skulle ringa. Viktiga ärenden. Födelsedagsdatum. Inköpslistor som ofta brukade glömmas kvar på köksbordet.
”Skratta du. Vänta bara. Så ska du få se.”
Jag är äldre nu. Hur ska det gå när jag är lika gammal som mamma var? Det smittas också. Vi stod vid första hyllan på Maxi.
”Kan du titta på listan”, sa Solveig.
”Va? Den trodde jag att du tog. Jag tog drickabacken.”

Två gånger den senaste veckan har det osat i köket när jag fixat frukost. Lizette kom springande som en antilop. Hon vädrande ett tillfälle att leka sladderposten.
”Vad är det som luktar så hemskt? Vad har du gjort denna gången pappa?”
”Inget. Absolut inget. Lagat frukost. Du har kanske vädrat dig?”
Diskret öppnade jag mikroluckan och den brända lukten blev värre. Muggarna med kallt vatten stod tjusigt parkerade utanför mikron.

I förra veckan skulle jag byta batteri på köksklockan. Tekniken satt där. Batteriet hamnade på rätt ställe och sekundvisaren fick ny fart. Belåtet tittade jag mot den TOMMA PLATSEN på väggen för att ställa in rätt tid. Då var definitivt inte alla flingorna i paketet. Jag höll på att tappa klockan när det började bubbla i magen av skratt. Snart kommer det hit vitrockade och släpar iväg mig.

Det finns en fördel. Den extra motion jag får när jag springer tillbaks för att kolla spisplattor och låsningen av ytterdörren. Fast ibland känner jag mig som en miljöbov.
Vi bor så ocentralt. När tjejerna ska iväg behövs alltid bil. I höstas skulle jag köra en dotter till ett födelsekalas. Förnuftigt hade jag tittat efter på kartan var födelsedagsbarnet bodde. Jag satte fast Lizette i baksätet och la in ettan. Det var fint höstväder. Jag lekte med tanken att göra en kort promenad vid hamnen innan jag körde tillbaks hem. Solveig höll på med dammråttorna därhemma och jag ville inte störa. Jag såg ut över havet och återvände samtidigt till verkligheten.
”Ska det bli kul att gå på kalas?”
”Vet inte.”
”Vet du inte? Du får kanske en godispåse? Spar de bästa bitarna till pappa.”
”Nä. Jag är inte bjuden.”
Jag gjorde en förbjuden u-sväng och åkte kvickt hem. Nu var det bråttom. Jennifer var stressad av att både chauffören och bilen var försvunna. Inte hade hon hittat sin busiga lillasyster heller. Jag hann i tid. Utanför dörren såg jag att Magda stod och tog emot gästernas paket. På min rygg började en kall kåre klättra innan jag ställde frågan:
”Jennifer! Du tog väl med presenten?”
”Tog inte du den?”
”Jag är ju inte bjuden”, svarade jag med en matt röst.
Jennifer släpptes av. Ett rött paket med rosett gjorde mig sällskap under den femte etappen. Jag tittade rakt fram genom vindrutan. Solen hade gått i moln. Under den sjätte resan började det regna.
”Nästa gång städar du”, tyckte Solveig.
”Gärna det. Jag kan behöva vila upp mig.”

Skrivet 2007