Ett par gånger om året …

… besöker vi Benestads backar. Naturreservatet som grundades 1961. Första gången brukar vara för att se blåsippor och få en första inblick i vad som är på gång i naturen.

Vid nästa besök är det betydligt grönare ner mot Fyledalen. Nere i dalen rinner Fyleån.

Vackra små aprilblommor. ❤

Det är värt att hoppa på tuvorna och riskera att bli blöt. Ibland fick vi fundera en stund vilken väg vi skulle ta i den kuperade miljön. Svårast var det att komma över rännilarna med den höga halten av kalk. Området är på grund av kalken mycket örtrikt och fjärilsfaunan ska vara artrik och innehålla flera utrotningshotade arter enligt Länsstyrelsens hemsida. Fjärilarna får vi studera vid nästa besök.

Skönt att ta siesta. Solen gjorde ett besök och det blev varmt och skönt på filten. Solveig slöt ögonen och njöt. Själv fick jag syn på två rovfåglar som jag tror är glador.

Jag fick lust att vara med i programmet ”Det stora fågeläventyret”. Tänk att få åka till Peru och se kondorer. För att få en bättre bild lämnade jag filten utan att säga något.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blev inte klok på om fåglarna bråkade om pinnen eller var kära i varandra.

Naturen är fiffig och fantastisk. Synd att inte alla människor är mer rädda om den.

Tur att Grästrollet klarat av vintern.
Kul när jag hittat tillbaka till Solveig och filten. Hon berättade att hon legat där och blundat. Ibland sagt något till mig. Undrade till slut varför jag aldrig svarade. Trodde att jag somnat. Så visade det sig att hennes gubbe var puts väck. Inte första gången. 😉

Det tog minst en minut innan jag hittade knappen så rulltrappan gick igång. 😉
Vi träffade ett trevligt Stockholmspar som satt och fikade längre upp. De trodde att det inte var tillåtet att vistas längre in på området. Hoppas de inte råkade illa ut efter vi lockat dem med upplysningar om blåsipporna och en jägare kom på oväntat besök.
Glad Påsk önskar jag alla bloggbesökare.

 

 

Skånes äldsta kaffestuga

Femte nedslaget gjorde vi på stället som tre år i rad kommit med på White Guides urval av Sveriges bästa caféer.

1

Vi tog väg 19 mot Kristianstad och svängde av mot Eljaröd. Sedan parkerade vi bilen i naturreservatet och lämnade kvar alla måsten där. Det var som att förflyttas hundra år tillbaka i tiden. Otroligt rofyllt. <3. Jag har tänkt flera gånger på denna oas, som vi besökte på vår första etapp av ”Sex mil hemifrån” 2015, och längtat efter att återvända till. Denna gång tog vi med oss våra döttrar.

2

Efter att ha tagit bron över Verkaån vek vi in mot Kaffestugan Alunbruket.

3

Denna korsvirkeslänga byggdes 1705 som arbetarbostad till Alunbruket, som var i drift mellan 1637-1912.

4

”De röda backarna” blev efter nedläggningen ett populärt utflyktsmål för många.

5

Hilda Nilsson som varit en uppskattad kalaskokerska i bygden började 1930 servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Tydligen gick det rätt skapligt för Hilda. 🙂
2016 drivs kaffestugan fortfarande av samma familj, nu i tredje och fjärde generation.

5b

Det är bordsservering som gäller. Vi fick denna trevliga tjej.

6

Givetvis kände vi igen denna kaffekoppsdekor som stod i ”Blå rummet” i Lidéns Samlingsmuseum. Gustavsbergs ”Blå blom” uppskattades av många besökare.

7
Jennifer valde chokladtårta med Äppelmust.

8

Den vackra sommarnaturen kan bjuda på spännande presenter. 🙂

9

Jag passade givetvis på att gå runt i omgivningen och ta kort på detaljer och insamla  trevliga intryck.

10

Det finns gott om platser att välja på. De flesta väljer framsidan. Annars går det förträffligt att sitta vid något av borden på baksidan.

11

För den som vill förlänga vistelsen och kanske ägna tid åt att vandra på lederna går det utmärkt att övernatta i Alunbrukets B & B. Googla på det, du som är nyfiken.

12
Efter det att vi njutit färdigt av stillheten, suset från träden, fågelsången och familjesamtalen tog vi med oss våra töser till samma ställe som vi besökte förra året. Skånes största vattenfall, Hallamölla. Mycket sevärt. Jag höll tummarna för att slippa möte även denna gång på den smala gropiga grusvägen mot parkeringen.
Chansen är mycket stor att vi återvänder till Kaffestugan Alunbruket även 2017. Då tar vi kanske med oss några nya vänner som aldrig varit där tidigare.
Betyg: 5/5.

 

 

Den blå promenaden

Vi tyckte igår det var dags att se efter om ”de blå” kommit på besök.

Efter vi parkerat på den lilla gropiga parkeringen utanför Benestad Naturreservat stack jag iväg i förväg.

Ett

Jag frös i mina vårkläder. För att få upp värmen bestämde jag mig för att flytta hela högen till ett annat ställe. På kuppen skulle mina biceps bli vårfagra att titta på.  😀

Två

Då kom fröken Solveig och berättade att så får man inte göra i ett naturreservat. Det tyckte jag inte var så stenkul att höra.  🙂

Tre

Efter jag lagt tillbaka stenarna och vi tagit oss igenom gärdet nådde vi mer spännande miljöer.

Fyra

Eftersom de har betande djur här ibland finns det en del bommar/grindar att trixa sig igenom. Det gällde på vissa ställen att hålla sig på de utlagda trägångarna. För det lockade inte att hamna i det farliga träsket. Jag såg en hungrig krokodil som jag inte ville träffa tänderna på.

Fem

Ibland var det trappor.

Sex

På den enda bänken som finns har vi suttit några gånger och fikat. Helst ska det vara senare på året då det finns en ljuvlig grön tavla framför ögonen. Då mår jag som bäst.

Sju

Det du inte ser på bilderna är att det lutar riktigt rejält och det var svårare att gå ner än upp. Kameran åkt ner i ryggsäcken som en säkerhetsåtgärd. Jag vågade inte ha den på halsen när vi vek vänster och kom till steniga ”stuppartier” där den smala stigen stundtals tog slut och ersattes av en mjuk massa som vårbäckarna porlande rann över. Ibland lät jag Solveig gå först som en testklättrare. Det sämsta var att jag såg för bra med mina nya glasögon. På nära håll var det tvärtom. När en taggig buske hälsade för intensivt på mig åkte brillorna av. Tur jag hade de gamla i ryggan.
Det var lika vackert som förra våren. Överallt fanns det blå buketter som var svåra att göra rättvisa utan ett proffsigt objektiv.

Åtta

Nio

Tio

Några vårlökar ville också vara med på bild. Såklart de fick.

Elva

Jag brukar ofta leva efter devisen att man ska bryta upp när livet är som bäst. Då stannar mina fina minnen kvar bäst. ❤

Det blev delvis en annan väg upp mot sista trappan. Vi tog oss en ”ofikapaus” (nytt ord) på bänken.

Tolv

Hjärtat är en konstig manick. Antagligen låg pulsen rätt högt när jag nådde den sista grinden. Ändå var det som om hjärtat slutade slå när jag såg … visst hade jag hört skrönor om Benestadskobran ”Berra” som ska vara mycket ogästvänlig, men jag trodde inget var sant om ryktet. Folk pratar så mycket strunt. Jösses. Den grå kobran sträckte på halsen, men verkade inte se oss köttbitar. Du ser väl kobran?  På vänster sida om stocken som ligger plant.

Tretton

Jag kutade över gärdet till bilen, men Solveig som hade nycklarna verkade inte ha bråttom. Vi stannade till i Stora Herrestad för att se den ”blå mattan” på nära håll. Tycker du också om pumpar?

Fjorton

Fick vårlöken vara med ville dessa gula blommor också vara med på min blogg. Är det dvärgpåskliljor tro?

Femton

Scillan ska ses på plats. Till hösten flyttar antagligen systemkameran jag hyr norr eller väster ut. Då måste jag bestämma mig. Inte skjuta upp besluten. Ofta har jag svårt för att välja. När jag väl gjort mina val brukar jag bli konsekvent och släppa andra tankar.

Sexton

Sjutton

Intressant att läsa om informationen om Stigsten.

Arton

Nitton

När vi kom hem såg vi att vår förgätmigej blommade vackert blå. Ovanligt tidigt i år.

Gillar du att läsa om promenader? Gå då gärna in på TantGlads blogg där hon samlar ihop andra bloggares äventyr på sina promenader. Här är senaste länken dit: http://tantglad.bloggo.nu/-En-sondagspromenad-vid-kajen/
Jag önskar dig läsare en trevlig avslutning på söndagen och en bra start på den nya veckan.

 

Stenshuvud på senhösten

ADet var första gången jag var i Stenshuvuds nationalpark vid denna tid på året.

B

Antagligen hade det varit vackrare att kommit hit för ett par veckor sedan när fler träd var lövklädda.

C

En fördel var att vi såg glimtar av Hanöbukten längs med den kuperade rutten mot toppen.

D

Fotografen på utflykten. Sammanlagt hade vi med fem kameror (3 mobiler) men jag knäppte inte en enda bild. Den största orsaken var att jag var hänförd av tystnaden. Ibland drog jag in djupa andetag lungorna. Livet när det är som bäst – jag strävade efter att njuta av varje sekund.

E

Här är fotografens resesällskap. Inte lika gamla som träden – men näst intill. 😉

I

Måste varit jätten Sten som varit på uselt humör. Förr kallades han för Stenhogubben och det finns många sägner om honom.

F

G

H

Tittade man efter med nyfikna ögon fanns det färgklickar och blommor som vägrat att ge upp.

J

Enda missen med resan var att jag glömde köpa ett smaskigt wienerbröd. Den perfekta kostmedicinen för diabetes ett, om man ska göra något riktigt fysiskt under en längre tid. Därför vågade jag mig inte på Norra huvudet eftersom Libra berättade för mig att blodsockret var rejält på väg neråt. Snabbt kopplade jag ur Melissa (min insulinpump) för jag hade ingen lust att missa fikat på favoritplatsen. Stående supersnabbfika är inget för Bosse Lidén. 😦

K

Inte lika klart väder som andra gånger vi gjort besök här. Spelade ingen roll. Kaffet och det ätbara kunde inte smakat bättre. Synd att det är en tolvmilsresa. Här skulle jag kunna sitta ofta och föda skrividéer. ❤

L

En söt nyfiken, fikasugen krabat.

M

”Vi lever en sekund i taget och sekunden är just nu.”
Ack så sanna ord från Eyvind Johnson.

N

Nästa gång vi kommer hit är det vår och trångt på parkeringen. Trots allt mötte vi en del människor och hundar denna härliga senhöstdag. Stenshuvud är en pärla på Österlen. Missa inte det om ni har vägarna förbi. ❤

Sveriges största flygsandsfält

 

I söndags fick vi med oss våra döttrar på en familjeutflykt. Önskemålet var ett besök vid en av Sveriges finaste stränder. Här var vi på semester 2007. En aning overkligt att det sju och ett halvt år senare var tjejen på bilden som körde bilen till Sandhammaren.

Tvåochenhalv

Jennifer tycks vara en populär bilchaufför. Jag såg okända personer tacka henne i trafiken. Själv fick jag hålla till goda med en plåthälsning på parkeringen.
Sju

Vad mysko. Det fanns många bilar på parkeringen. Det var soligt och fint. Konstigt nog mötte vi mest människor som var på väg tillbaka på den trånga strandvägen. Endast ett par med hund gick framför oss. När vi kom fram till slutet på stråket såg vi orsaken. Det saknades nästan helt strand. Strandremsan var uppslukad av vatten.
Ett

När Solveig noterade att paret med hund vågat sig ner bestämde vi oss för att haka på. Våra tjejer hade försvunnit iväg bland dynerna och lekte snöbollskrig. Om vattnet bestämt sig för att attackera snabbt skulle vi fått jobba för att ta oss uppför till säker mark.
Två

Visst är det vackert. Det är svårt att tänka sig att sjörövare hade sitt näste här. De vilseledde sjöfararna med falska ljussken, som var menat att likna fyrljus, vilket bidrog till att skeppen gick på grund. Fartygen plundrades och de överlevande gick hemska öden tillmötes, då de slogs ihjäl av sjörövarna. Det var tur att kung Karl XI lät hugga ner ekskogen på området där rövarna hade sitt näste.

Tre

Just Sandhammarens stora sanddynsområden utgör Sveriges största flygsandsfält. Flygsand är sand som förflyttats av vinden och ofta bildar sanddyner. Flygsand förekommer främst i ökenområden och i strandområden.

Fyra

Så här såg det ut när vi vände oss om. Vi beslutade oss för att gå tillbaka innan det var försent. Vinterbad lockade inte.

 

Sex

Gustav von Heidenstam var en duktig fyrkonstruktör. Jag och Solveig bestämde oss för att besöka den kända fyren. Vi sa det till våra tjejer när de sprang förbi oss.
”Pappa. Kan du ge oss bilnycklarna. Vi fryser. Vi sätter oss i bilen så länge.”
Några bilnycklar kunde jag inte trolla fram. Jag upplyste om att jag inte varit chaufför.
Vilken tur vi hade. Den olåsta bilen var kvar. Nycklarna satt kvar i bilen. Den turen hade inte paret som enligt YA parkerade sin bil på samma parkering i helgen, för en promenad på tjugo minuter. De blev av med en väska med diverse kort, 1000 kr i kontanter och två telefoner. 😦

DSC_30120081

Det suger i magen när man varit ute och promenerat i den friska luften. Vi avrundade med en fikapaus på Olof Viktors. Personbilderna fick inte vara med på bloggen. Däremot frågade jag aldrig hallonet om lov. 😉

 

Åtta

Sedan var det så att vi delade på oss. Damtrion uppskattade inte att jag gjorde precis som det stod på tavlan på gästoaletten. Eftersom ingen hörde mitt skrik var jag tvungen att öppna dörren och skrika högt.
”Papperet är SLU! Hjälp mig! 😉

Tio
Därefter var det ingen som ville sitta bredvid mig. Vad skönt det var med eget bord. Inte så dumt med en varm Kaffe Latte, för det var lite kyligt i baken. Eller så hittar jag bara på. 😉

Nio

Nästan alltid har Olof Viktors en konstutställning. Denna tavla blev jag förtjust i.
Jag tänker mig det som är bakom hörnet som det som 2015 har att erbjuda. Jag önskar alla mina bloggbesökare ett riktigt Gott Nytt År.
Elva

Fotnot: Vad konstigt att det inte finns en enda bloggvän bland favoriterna. Skönt att allt annat viktigt kommit överst på listan och som jag använder varje dag. Nu ska det bli spännande att se vilka bloggar som blir de tio första. Vem kommer att bli nummer ett? Den som kommenterar först på detta inlägg är svaret. 😀
Ps. Du måste vara blå för att jag ska kunna komma in på din blogg. (om du har någon) 😉 Dessutom ska den leda in till din blogg. 🙂

 

Välkommen hem Bosse

Hitta hem

Fortfarande är det mörkt på kvällarna, även om ljuset håller på att knapra in på försprånget.
Vad det är skönt att de nya Vattentornen leder mig hem när jag varit ute på vift. Bäst är det annars när vi går på kvällspromenader. Alltid lika spännande att se vilken färg ”konstnären” valt på tornen just denna kväll. Ett mysigt och uppskattat inslag i stadsbebyggelsen. Från där jag sitter just nu behöver jag bara gå tjugo meter för att se tornen. Om jag går åt rätt håll. 🙂

På tal om att gå. För många år sedan gick jag just detta datum ut till Tylön utanför Tylösand. Ön är södra Hallands enda ö i havet och ligger ungefär 500 m från Tyludden. Det året var 7 mars en solig söndag. Flera personer befann sig ute på isen. Annars hade inte jag och min dåvarande flickvän vågat. Ovanligt att isen sträckte sig långt ut på havet. Minns att det knakade flera gånger under isen och det var med en skräckblandad förtjusning vi nådde ön.
Detta är än så länge mitt enda besök på Tylön som hade en verksam fyr fram till 1968. Jag känner till att fyren konstruerades av kända Gustav von Heidenstam och kom i drift 1870. Annars är det tillträdesförbud till stora delar av ön under vissa tider på året. Den fågelrika ön är även naturreservat.

Ps. I fredagskåseriet kommer del ett i mina närkontakter med polisen. En ungdomssynd… Ds