Månadens boktips – ”ETT CP-BRA LIV” av Jonas Helgesson

Februariboktips

Jag skrattar inte åt Jonas Helgesson. Jag skrattar med Jonas. En sann fighter som med självironi skildrar många olika situationer som han upplevt i sitt liv. Jonas berättar om sin träning inför att bestiga Kebnekaise, om varför han vill arbeta med människor, om att inte följa alla välvilliga råd, om hur det är att starta eget och varför han inte tror att man måste vara Ernst Kirchsteiger för att bli en lycklig människa.

Jonas mixar sina tankar med en blandning av självupplevda situationer han hamnat i.
Det lockar både till skratt och eftertanke. Han har åsikter om mycket. Vrider på intressanta hypoteser, fördomar och myter. Drar paralleller och gör kopplingar som intresserar mig. Enligt honom själv är denna bok framsprungen ur hans föreläsningar. Han har satt på pränt de tankar om liknelser, bilder och slutsatser som han delgett sin publik. Målet är att smitta andra med det han tror på: Att människan och livet är det vackraste som finns.

I boken beskriver han sig som en tacksam 31-åring. Han med de haltande benen och de skakiga armarna. Han som just lärt sig att ta på sig strumporna på mindre än 20 sekunder – han är faktiskt just grymt tacksam.
För Jonas har en historia precis som alla hans medmänniskor. Fast mer dramatisk.
Jonas mamma är lika pratglad som Jonas. När hon blev inlagd på förlossningsavdelningen la de henne på ett eget rum för alla de andra rummen var fulla. Hon ville inte ligga ensam och tjatade envist tills de baxnade in en extra säng i ett rum. Mamman blev glad och började prata med de andra blivande mammorna. Några timmar senare gick allt snabbt. Mamman började störtblöda. Svimmade. Ramlade pladask ner på det hårda golvet. Moderkakan hade lossnat. Två och en halv liter blod hann forsa ut innan de fick stopp på det. Hade mamman legat ensam i ett rum hade varken hon eller Jonas levt idag. Slump eller livets mening? Jonas fick navelsträngen fyra varv runt halsen och var utan syre i fyrtio minuter. Läkarna trodde att han skulle dö. Sedan var prognosen att han skulle sitta i rullstol hela livet och att han aldrig skulle kunna tala.
Idag arbetar han som föreläsare och ståuppare på heltid, åker landet runt för att hålla föreläsningar och spelar golf m.m. Därför är det inte alls svårt att tro att hans planer på att bestiga Kebnekaise kommer att bli verklighet en dag.

Det finns många underbara partier i boken. Beskrivningen av hans möte med kvinnan i 60-årsålderna på Skatteverket är bara en av många. Han avslutar den med ett tack:
Tack, kära Skatteverket-kvinna. Du är med på alla de föreläsningar som jag arbetar med på heltid numera. Förläsningar som gör att jag träffar nya härliga människor vecka efter vecka och som betalar min mat och mina kläder och min lägenhet. Inte för att jag tycker jättemycket eller illa om dig som person, utan för att du så tydligt stakade ut samhällets förväntningar på en CP-skadad kille i hans bästa år. 5000 skattekronor om året!

Det finns böcker som man snabbt läser och som man sedan lika snabbt glömmer att man läst. Det finns andra böcker som gör att man stannar till, funderar, läser vidare och stannar till igen – Böcker som berör och som gör att man får något med sig på vägen. ”Ett CP-bra liv” hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Det är nyttigt att ta del av en annan människas liv. Att för en stund få se in i en annan människas verklighet. Jonas Helgesson har kämpat från sitt första andetag. Han är ett typexempel på att positivt tänkande behövs om man ska orka vidare.
Det enda jag önskar är att avsnittet med fakta om olika typer av CP hade placerats i slutet av boken istället för mitt i. Det är viktiga fakta som visst ska finnas med, men som kommer in i ett läge av boken där man just då bara vill veta mer om Jonas.

Jag har själv träffat på många härliga ungdomar med diagnosen CP när jag jobbat på handikappläger. Deras vilja och speciella humor tilltalade mig mycket. Humorn låg mycket nära åt mitt eget håll. Kanske var det jag som lärde mig mest av dessa läger? Fast det egentligen var jag som var där som medhjälpare. Låt mig sluta med två citat från boken, väl värda att fundera vidare på:
Ingen kan allt, men alla kan något. Det gäller bara att komma på vad. Ingen föds utan potential. Det är min största övertygelse.
I livet behöver det inte vara en nackdel att vara lite annorlunda. Det gäller bara att veta hur man ska handskas med det.

http://www.jonashelgesson.se/OM-MIG.html

Jonas Helgesson Ett CP-bra liv. Libris Förlag 2010. Debuterade med boken ”Grabben i kuvösen bredvid”. Lz Helgesson. Biografi.

Annonser

Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

DSCN8059

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀

En vanlig tisdag på gymnasiet

Jennifer har det inte dumt i skolan på tisdagar och torsdagar. Då åker de femton klasskamraterna buss från Österportskolan ut till Ystad djurpark som ligger en mil nv om Ystad. Jennifer har redan blivit en baddare på att köra slalom med traktor och även med släp efter bara en månad. Bäst trivs hon inne hos de fjorton lemurerna. Den här killen på axeln är en av de minsta i gänget, en av tre ungar. Lemurerna älskar frukter som vindruvor och bananer.

Bilden ljuger rätt bra. Jennifer upplevs bara som en rörlig vandrande leksak. Lite roligare och en skön omväxling mot att klättra på grenar.
En av lemurerna är som Pelle Svanslös. Den har bara en stump till svans. Hade den levt ute i det fria hade den inte klarat sig länge eftersom svansen är mycket viktig för en lemur. Svansen styr balansen. Orsaken till den korta längden är att mamman tog fel. Hon bet av svansen istället för navelsträngen. 😦  Så illa kan det gå om inte haspen är på…

Här bjuder jag på lite bloggskola:

Djuret på Jennifers axel är egentligen en Ringsvanslemur och tillhör familjen lemurer. Den arten finns endast i vilt tillstånd på Madagaskar. Lemurer är halvapor. De lever i grupper med mellan 5-30 djur. Honor har högre rang än hanar och stannar i gruppen hela livet medan hanar kan flytta runt flera gånger.
Lemurer slåss mycket sällan. När två grupper möts utkämpar de istället ett slags ”doftkrig”. De yviga svansarna gnids mot doftkörtlar på bröstet och sedan viftas doften iväg mot motståndarna. Den som luktar mest vinner. Det låter som en härlig tävling. Kanske något för nästa OS. 🙂