En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Drama & Filmhundar

Jag skulle återkomma med de utländska filmer som vi såg på jullovet. Tre av dem var drama.
Ett

Jag har i många år varit svag för Nicholas Sparks noveller & böcker. Oftast har jag uppskattat filmerna som är baserade på det skrivna.
The Best of Me (2014) är inte den bästa, men klart godkänd. Det som är gemensamt för Sparks filmer är att ”näsdukar” behöver finnas till hands. Hans slut har sällan en skylt med texten ”Happy End”. Något som skulle kunna stört mig som ung. Nu får det mig istället att aldrig helt glömma filmen och bjuder även in till diskussion och trovärdheten höjs ett snäpp. När han mot alla odds hänger upp skylten ”Happy End” skiner solen som i Karlstad. Hur det är här avslöjar jag inte. 🙂
De två handlingarna är då och nu:
en ungdomsförälskelse mellan Dawson och Amanda med yttre komplikationer. Han har en livsfarlig, våldsam pappa. Hon har en pappa som tror att alla problem kan lösas med hans pengar.
NU träffas de 20 år senare av ett speciellt skäl. Deras stora förebild från ungdomen har avlidit och de återvänder till sin lilla hemstad för att ta farväl. Spännande, otäckt, sentimentalt. Det finns sekvenser som jag inte köper som trovärdiga. De sväljer jag eftersom min romantiska sida får syre av den här typen av berättelser som underhållning. Sedan fyller jag själv igen luckor med min egen fantasi. Men det får aldrig bli för sockersött. Här klarar det sig med råge eftersom jag inser att en fara lurar bakom kyssen.
Två

En mycket välgjord brittisk film som flyter fram på ett långsamt och behagligt sätt. Filmen bygger på en sann, grym historia om hur det kunde vara för unga irländska kvinnor på 1940-talet och fram till mitten av 1970-talet, om de blev gravida.
På baksidan finns verklighetens Philomena på bild tillsamma med Judi Dench som spelar den kvinnliga huvudrollen. I slutscenerna finns de ”verkliga” bilderna med.
Den här filmen har klass och berör på djupet och mina tankar går till den irländska staten som verkade tillåta denna tragiska barnhandel.  😦
Det måste ha varit tufft att ”bli på smällen” i unga år i Irland och bli tvingad att adoptera bort sitt barn utan några andra möjligheter. Många känslor fladdrar förbi. Samtidigt finns det en värme och humor inbakad i storyn.
Engelskt skolade skådespelare prisar jag högt. Judi Dench är still going strong. (81 år) och jag minns henne i filmer som ”Chocolat”, ”Ett rum med utsikt”, ”Stolthet och fördom” och ”Casino Royale”.
Jag rekommenderar denna film. Se den! Rycks med av den brittiska humorn, värmen, men glöm aldrig det mörka. Sanningen, som den irländska staten borde ha dåligt samvete för.
Tre

Tänk att tre timmar kan gå så fort. Att Stephen King ligger bakom historien finns det många avtryck av. (Han har skrivit boken med samma titel).
Det är en mycket berörande berättelse med duktiga aktörer. Tom Hanks gör det lysande liksom många andra. Två personer hyser jag i filmen starkt agg till. En sitter bakom gallret. En annan åker på en räkmacka genom systemet.
Min favorit heter Mr Jingles och är en mus som bygger broar mellan de dödsdömda fångarna och vakterna.
Mycket otäcka scener byter plats med humor, värme, vänskap och viss kärlek. Jag tror ingen blir oberörd efter att ha sett ”maratonfilmen”. Jag har svårt för ett par grejer som jag har problem med att tolka när jag vänder mig mot min egen själ och hjärna. Annars är detta en pärla. Inte lika bra som ”Nyckeln till frihet”, men en god ”lillebror”. Tack min bloggvän Katarina för filmtipset. 🙂

Från en mus till tio hundar är inte en grön mil långt – ett nytt uttryck signerat Bosse Lidén.

Dags för FJÄRDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
En uppgift som börjar och slutar här på min blogg. Min tanke var att du skulle slippa ge dig ut denna gång. Några har haft problem med det av olika anledningar. Svinkallt, snö på gravstenar och bilskyltar, fåglar som fryser till trä. 🙂
Förhoppningsvis är det mer ljust och behagligare när jag återkommer med den femte uppgiften i februari.

I alla dessa tio filmer finns det med en speciell hund. En del av dem är riktigt klassiska. Om du sett några av dessa filmer skrattar du säkert till när du minns scenerna, eller ler. Om du inte vet/kan/har en aning, finns alltid möjligheten att gissa och skrapa ihop några poäng.

A:
Tio filmtitlar & tio bilder från filmerna:

HACHIKO – EN VÄN FÖR LIVET

LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN

THE PROPOSAL

SWEET HOME ALABAMA

DU HAR MAIL

NÄR HJÄRTAT BLIR VARMT

SKOTTÅR

THE HOLIDAY

THE LUCKY ONE

MARLEY & JAG

A.
A

B.
B

C.
C

D.
D
E.
E

F.
F
G.
G
H.
H
I.
I
J.
J

B: Bonusmöjlighet som kan ge två poäng till en person.
Bonus

Varför tror du att jag stoppade DVD filmen Frenzy just här?

Två bonuspoäng till den som snabbast ger mig rätt svar – du måste ha lämnat in ”tipsraden” i samma inlägg (annars raderar jag).

Svaret på denna fråga ska innehålla:
Ett för och efternamn + en kort förklarande text till varför jag tyckte det var kul att stoppa just här i filmen.
Här kommer domaren att vara hård och rättvis. Får jag ex. bara namnet blir det inga bonuspoäng. Den som vet vad det handlar om tycker det är busenkelt och inte det minsta kryptiskt.

C: Ett extrapoäng delas ut till ALLA som lämnar in sin kommentar inom 24 timmar! Klockan 17.17, tisdagen den 26 januari 2016 försvinner extrapoängchansen.

Regler:
Försök sätta ihop titlarna med rätt bokstav – skriv ut titlarnas namn + bokstav.
Skriv något om bonusfrågan om du kan eller vill gissa.
Kommer din kommentar in inom 24 timmar blir det en extrapoäng.
Du får givetvis bara lämna en uppgiftskommentar.
Denna gång berättar jag inte hur många rätt ni har förrän jag stänger uppgiften. Därför ändrar jag inte heller i tabellen under dessa dagar.

Domarens ord:
Jag vill INTE ha några andra kommentarsord om filmerna. Inte läsa att du älskar den filmen, har den hemma och är säker på just den hunden/filmen osv. Då hjälper du senare deltagare och stjälper de som svarat fel tidigare. Vad som händer bakom ”ridån” har jag inte med att göra. 🙂
Samma sak med de som inte deltar aktivt i leken. Jag vill INTE läsa fakta som påverkar uppgiften. Skulle jag se det raderar jag texten i kommentaren.

Det tog några timmar att hitta rätt ställe att stoppa filmerna, för att ta bilderna. Ibland vägrade fjärrkontrollen att lyda. Det blev även suddigt och speglade sig på skärmen några gånger. Håll till godo med det.  🙂  Det är ändå inte avgörande för poängen. Vilken tur att jag gillar filmerna. En del otroligt mycket. Några lite mindre. Någon bara stundtals, om jag ska vara ärlig.

Poängfördelning:
En person skulle kunna få 13 poäng.
Andra som deltar kommer att få mellan 0 till 11 poäng.
Ett bra tillfälle för dem som inte varit med tidigare att hoppa på ”lektåget”.
Det delas givetvis inte ut några minuspoäng.
Lycka till! ❤

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Tabell: (efter tre avklarade uppgifter)
1. GunBritt, Wiolettan, 12 poäng
3. Ditte Akker, 11 poäng
4. Ethel Hedström, Anki, Kersti, 9 poäng
7. Comsi Comsa, Eva Rohlén, Mia, Gunilla Wahlberg, 8 poäng
11. Sussie, Znogge, 7 poäng
13. Villa Herberts, 6 poäng
14. Gerd Lindblom, Sanna, Maria Bromander, 5 poäng
17. Anna Andersson, Gunnel Moberg, 4 poäng
19. Gun Toresson, 1 poäng
20. Övriga 0 poäng. 🙂

Fotnot:
Jag svarar alla kommentarer med en gubbe av något slag. De tävlande får först detta svar. Tävlande nummer ett x poäng + 1 extrapoäng, tävlande nummer två x poäng osv. När jag stänger ”poängjakten” kommer jag att komplettera med att skriva antal rätt hos de som lekt och besvarat tipskupongen, redovisa eventuella bonuspoäng och fixa till en aktuell tabell.
Min tanke med denna lek/poängjakt/uppdrag är bara att du ska ha kul. Kanske lär du dig något nytt på kuppen och får trevliga minnen i framtiden. Själv kommer jag säkert med värme att minnas alla era underbara snöänglar, den dagen jag slutar blogga. Ännu en gång. Tusen tack för dem. ❤
Du kan hälsa på hos andras bloggar via länkarna i mina tre tidigare uppgifter och därmed få nya bloggvänner.
Var med när det passar dig. Kom tillbaks om du har tid. Känn ALDRIG några måsten. En sak är jag nyfiken på – det ska jag inte sticka under stol med. Kommer jag att få en manlig deltagare under lekperioden? Ingen av mina manliga IRL kompisar har en blogg. Så där finns inget hopp. Känn ingen alls press Greger, Gunnar, Kenneth, Arvid och Lydia och Hans, som är de enda manliga favoritbloggar som jag har i det stora bloggstallet. 🙂

Var rädd om dig! Det finns bara en av dig och det är du. Nu ska jag lägga sista handen vid det stora ”nördinlägg” som jag ska lägga in nästa vecka. En ny kategori. Den kategori som jag var helt säker på skulle påbörjas redan vid bloggstarten sommaren 2012. Men nu passar den mycket bättre. Helst att starta den 3 februari. Då har vi dessutom bara en tonåring i familjen.
Slutord till dig som nått denna rad. Lycka till med hundprojektet!
Vad sugen jag blev på en semla eller fastlagsbulle. Nåväl. Det är trevligt att titta på också. 😉

 

 

Film fyrtioett av femtio

 

A walk to rememberUndrens tid A walk to Remember

A Walk to Remember
Genre: Romantiskt drama, 97 minuter, 2002.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 38/40
2). Bosse Lidén 2014: 109/120

Favoritkommentar: ”Du är min ängel.”

Egna ord: Det finns filmer som griper tag i varenda cell i mig. Jag har nämnt några tidigare under året. Här har ni en till som tog mig med storm. Då var jag ändå förberedd efter att ha läst Nicholas Sparks underbara bok ”Undrens tid” för några år sedan. Bokens handling (liksom filmens) utspelar sig i North Carolina ett par år innan jag föddes. Filmversionen är moderniserad och vinner i en jämförelse. Det är inte ofta det är så. Ändå finns det flera detaljer som är bättre i boken. Här i filmen finns en prolog som sätter ribban direkt för karaktären. Eftersom jag nyligen också läst om boken, tyckte jag att det var mycket intressant att jämföra skillnader mellan film och bok-handlingen. Där finns några tydliga könsrollsförbättringar. En auktoritär pappa har istället blivit en mjuk familjesmitare. Varför blir det en sådan själsfrändskap mellan mig och handlingen i vissa filmer? Jag gillar att analysera på djupet. Helst med filmer som jag har sett många gånger. Bor det en Jesse och en Landon Carter i mig? Jag kan hålla med om att det skulle kunna vara en del i sanningen. Jag kan relatera till mitt eget liv som har innehållit diverse kontraster som gjort mig till den jag är idag. Men sanningen är alltid större än så. Vad har jag gemensamt med personerna i ”Nyckeln till frihet” mer än just att filmen är fängslande. 🙂 Förra gången jag såg ”A Walk to Remember” tillsammans med Jennifer undrade Solveig varför vi såg filmen, med tanke på att vi hela tiden fick stoppa för att snyta oss, eftersom det rann floder av tårar. Självplågeri? Jag vill hellre prata om en annan term som kan uttryckas med ett enda ord; medkänsla.

Baksidestext: Var gång våren kommer till North Carolina, tänker Landon Carter (Shane West) tillbaka på sin gymnasietid och på Jamie Sullivan (Mandy Moore). Landon umgicks med skolans innegäng, och hans vänner hade inte annat än förakt till övers för den självsäkra Jamie. Men när Landon hamnar i skolans dramagrupp, som straff för ett pojkstreck, möter han Jamie på hennes egna villkor. Deras möte väcker lidelsefulla känslor, känslor han inte visste fanns. Och deras möte kom att ändra hans liv för alltid.

Kuriosa: I eftertexterna står det följande: ”In loving memory of” Danielle Sparks Lewis and Jimmy Everest, North Carolina.” Genast blev jag nyfiken hur Danielle och Nicholas Sparks är släkt.” Mandy Moore sjunger själv fyra låtar och Shane West har gjort en låt som är med i filmen.

Dagens fråga: Gråter du när du ser på en sorglig film? Själv har jag aldrig gråtit offentligt i en biosalong eller ihop med grabbar. Då är ventilen automatiskt stängd.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

Film tjugosju av femtio

.Lucky one

The Lucky one.
Genre: Drama 96 minuter, 2005.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 101/120

Favoritkommentar: ”Men för att finna ljuset måste man ibland gå genom mörkret.”

Egna ord: Filmen startar upp med kriget i Irak. Intressant att se hur ungdomsskådisen Zac Efron utvecklats. Jag uppskattade honom i filmen 17 again. Här spelar han en märkt marinsergerant som kommit hem efter sin tredje tjänstgöring. Hans rollfigur, Logan Thibault, har svårt att anpassa sig till en vardag, i sitt boende hos sin syster. Det räcker med att sönerna i huset spelar ett TV-spel med krigsljud så överreagerar han direkt. Därför bestämmer han sig för att tillsammans med sin schäfer Zeus gå en lång vandring från Colorados civilisation till Hamden i Louisiana. Förutom den billiga terapin har han ett annat dolt mål. Han vill ha svaret på vem hans räddande ängel är. Tack vare ett foto på en söt okänd kvinna lever han fortfarande, till skillnad från några soldatvänner som strök med under en raid. Just som Logan böjde sig ner för att se efter vad som låg på marken small det till. På baksidan av fotot stod det ”Keep Safe”. Ganska snabbt får Zac information om vem den blonda kvinnan är. Det blir svårare för honom att hitta fram med orden till varför han befinner sig i trakten, när han som främling knallar in på ett djurpensionat och träffar på Beth Green (Taylor Schilling). Hon bär på sin sorg och sina bekymmer. Inte konstigt alls att det blir för sent att säga något om man är en man som inte längre tror på orden. Dessutom händer en del andra hemska incidenter i omgivningen, när ”The Bad Cop” (den elaka polisen) dyker upp titt som tätt. En gripande välspelad dramafilm med både en dos kärlek och växande spänning. Jag tycker att den amerikanska filmen klarar av att hålla sig på rätt sida om den sliskiga gränsen.
Jag har länge varit svag för Nicholas Sparks romaner och filmer. Våra döttrar gav alltid avdrag på sina jurypoäng när näsduken blev för blöt eller när någon film slutade sorgligt.
Ps. Jag har INTE skrivet att just DENNA film slutar olyckligt. Men osvuret är alltid bäst. 😉 Ds.

Dagens fråga: Ser du mer eller mindre film under sommaren?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film fjorton av femtio

Message in the bottle

Kärleksbrev / Message in a bottle
Genre: Drama, 126 minuter, 1999
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 31/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Så det är du som är jackan.”

Egna ord: Ni som följt min blogg kommer ihåg att jag skojade för några veckor sedan om att det låg ett brev till just mig i en flaska på stranden. Det var från denna film mitt skämt kom till.
Det finns en plats på jorden som står på min Bucket List. Cape Cod. Det är på en strand där som journalisten Theresa Osborne (Robin Wright-Penn) joggande hittar en flaskpost nerstucken i sanden. Kärleksbrevet är till en Catherine och är signerat ”G”. Theresa är frånskild efter att mannen har prasslat. Hon känner sig ensam och övergiven. Brevet blir en start på något helt nytt som kommer att förändra hela Theresas liv. Väl tillbaka på tidningsredaktionen Chicago Tribune, blir både kollegorna och Theresas chef involverade i jakten på brevskrivaren. Filmen bygger på en novell av en av mina favoritförfattare, Nicholas Sparks. Fyrbarnspappan som kan få vuxna män att gråta. Kevin Costner spelar den manliga huvudrollen. Den person som glänser allra mest för mig är Garrets pappa, som spelas av den cyniske Paul Newman. En riktigt briljant skådespelarprestation av denna veteran. Jag är även förtjust i Gabriel Yareds stämningsfulla musik som taktfullt följer filmsekvenserna.

Dagens fråga: Måste en film sluta lyckligt för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Månadens boktips – ”Undrens tid” av Nicholas Sparks

Från förra månadens boktips som i allra högsta grad var en nagelbitare till en helt annan sorts bok. En bok där det gäller att ha näsduken till hands.
Nicholas Sparks behöver kanske inte presenteras. Sedan debuten 1996 har denna amerikanska författare gett ut flera tårdrypande romaner. De flesta har nått stora framgångar både som böcker och som filmer.

I Undrens tid är det Landon Carter som är jagpersonen. I prologen är Landon en femtiosjuåring som redan i första meningen berättar för oss läsare om hur hans liv förändrades för evigt när han var sjutton år. I första kapitlet befinner vi oss i en liten kuststad vid namn Beaufort i North Carolina. Året är 1958. Landon går sista året på High School. Han är en oansvarig grabb som givetvis är med i skolans innegäng. Han är son till en kongressledamot som sällan är hemma. Far och son relationen är usel. Landon saknar en manlig förebild. Det är endast mamman som är fullt närvarande i hemmiljön. Landon försöker ta en genväg i skolarbetet sista året genom att välja drama istället för särskild kurs i kemi. Varje år spelas samma julspel. I årets julspel ska den kvinnliga huvudrollen som ängel spelas av baptistpastorns dotter Jamie Sullivan. Det finns bara två killar med i dramagruppen. Den ena grabben är en oförbätterlig stammare. Gissa vem som kommer att göra den manliga huvudrollen? Just det. Landon Carter.

Jamie Sullivan är bara för mycket av allt tycker skolans elever. Hon är godheten själv där hon går omkring med sin Bibel. Bryr sig inte om utsidan, har håret i en knut, målar sig aldrig, bär intetsägande tråkiga kläder och är alltid glad och positiv. Hon samlar in pengar till föräldralösa barn och har oftast ett Guds ord till övers när saker går snett i livet. Många av skolans elever retar sig på henne. Landon och hans bästis Eric är ledande med sina skämt och skitsnack bakom ryggen på Jamie, men hon verkar inte bry sig om eller ens märka vad som sägs bakom hennes rygg. Istället väljer hon sin egen väg. Den rätta vägen. Hon är både mönstereleven och idealdottern.

Så händer det oförutsägbara. Landon tvingas omförhandla sina fördomar. Han kommer inte undan. Både den inre och yttre skönheten som finns där när Jamie släpper ner håret tvingar honom att kapitulera mot sitt gamla egoistiska fördomsjag. Men det han inte vet är att Jamie bär på en mörk hemlighet. ”Du får inte älska mig Landon.” Under en relativt kort tid mognar Landon som människa. Han gör en livsresa som kommer att prägla honom för alltid.

Många teman tas upp i handlingen. Kompisrelationer. Far och son-relationen som tar sig en intressant vändning. Att se hela människan istället för att döma efter utsidan. Hur barn präglas av vardagen när en viktig förebild saknas av olika anledningar och hur det skapar och formar individen. Hur många visdomsord det finns i Bibeln om man tar sig tid att analysera och ta till sig texterna och inte skrattar bort det som nonsens.

Detta är en fin romantisk berättelse med många bottnar. Först och främst en mysig och ömsint hyllning till den första kärleken, den möjliga och den omöjliga. Precis som det står på baksidan: Först kommer du att le och sedan kommer du att gråta – kom inte och säg att jag inte varnat dig.
Ett kvitto på att handlingen berör mig som läsare är när jag tvingas att pausa för att det är alldeles blött i ögonen. Vad kan det vara för något manligt drag? Detta är min andra läsning av boken. Först läste jag den som en förkortad version i ”Det bästa” för några år sedan. Däremellan har jag sett filmen vars titel inte är översatt: A Walk to Remember. Sammanfattningsvis: Boken är ljuvlig men filmen är minst en klass bättre. Det är ytterst sällan jag tycker så. Återkommer med en filmrecension i framtiden. Jag är glad och tacksam för att jag fick vara med på denna läsresa. Storyn berör mig djupt.

”Undrens tid” är utgiven på Kjellbergs förlag 2008. Nio år efter den blev utgiven på sitt originalspråk.