Ord som berör mig; 16

Solveig

Känner du igen tavlan? Den var med i leken ”Vem äger vad”? Vilken tur att jag såg min miss. Jag var tvungen att göra om. Ta tillbaka fotot till Picture Project och ”kapa” nedersta biten. SL fick inte vara med.  🙂

Jag minns den terminen väldigt bra. Solveig gick en 10-poängskurs på Högskolan i Halmstad som hette Bildskapande i undervisningen … och hon hade samma lärare som jag hade haft i Drama tio år tidigare. Världen är liten.
Jag minns även att det hängde på håret om vi skulle nå skolan i tid. Missades en enda minut av en lektion var det som om hela världen ramlade ihop. Det momentet av lärarens personlighet minns jag alltför väl från min egen tid.  😦
Fick vi inte iväg våra skolbarn i tid med skolbussarna, på orten vi jobbade tillsammans i, var det alltså kris.
Första etappen på bilresan var en slingrande väg genom Hallands skogar innan vi nådde Torup och kunde komma ut på Nissastigen. Det gällde att inte några älgar, kor, rådjur eller andra stora djur var sugna på korsa vägen just då.
När det gällde första biten var det mer regel än undantag att vi såg något av dessa djur på ”fel ställe”.
Vad skönt det var för mig att vila upp mig hos mamma några timmar. Efter fikat brukade vi åka iväg på utflykt. Det blev en trevlig tradition på onsdagarna. Oftast hade vi tur med vädret och jag kunde ta henne till platser hon inte annars nådde med sin gula cykel.
Minnen, minnen. Ljuvliga nostalgiska minnen. ❤

P.S. Inspiration till bilden har Solveig hämtat i en av sina favoritbilderböcker: ”Örjan den höjdrädda örnen” av Lars Klinting. D.S.

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.