När allt rullar ens väg


Ögonblicksbild; tjugoett
Jag och en kompis bildade en egen klubb med hjälp av våra initialer. Namnet blev BOLF IF. Vi startade upp med badminton och den för oss nya sporten boule. Sedan blev det tuffare tag i innebandyserien några år senare. Fast jag flyttade från min barndomsstad fortsatte klubbens namn att existera i seriesammanhang flera år framåt.

En gång läste jag i en Hallandsposten om en anmälan till en boulecup. Eftersom jag och Solveig bara bodde en timme från Den Stora Stadens fina park, Norre katts park, lyckades jag övertala Solveig att göra debut i sporten. Hon hade ju slagit mig på hemmaplan flera gånger så hon var ingen duvunge.

Det var trevliga tjejer vi mötte i vår första match. De var dessutom duktiga förlorare och inte alls dåliga som spelare.
Siffrorna kommer jag aldrig att glömma. Vi vann med 13-0, 13-0 och hade ett otroligt flyt. Det kommer aldrig att upprepas. Härligt minne så här i efterhand. 😀

Solveig fick förhinder till andra omgången. Då gjorde jag något som jag aldrig skulle kunnat drömma om tidigare i mitt liv. Jag frågade om min älskade mamma ville göra debut i tävlingssammanhang. Så långt ifrån den regniga mörka februarikvällen tio år tidigare, då jag och min dödspolare bildade denna klubb. Inte kunde jag då drömma om att jag skulle spela tävlingsmatch med en söt tjej från Skövdetrakten och lira match med min mamma långt in i framtiden.

Mamma var duktig och hade slagit mig när vi spelat på kalas. Men hon rullade kloten som i Boccia och var naturligtvis chanslös när hon inte kunde skjuta bort klot, när hon spelade singel, som var min starkaste sida när jag var som bäst. För det är just det som är tjusningen med Boule. Jag förklarade reglerna för många personer genom åren. Som sedan kunde tvåla till mig som tack en stund senare. 😀
Men jag var en helt annan människa om jag inte kände motståndaren och det var en seriematch/cupmatch. Då taggade jag igång min hjärna. ”Motståndarens klot ska väck.”  Jag älskade att lägga upp strategier. Både ensam och med kompisar. För i seriesammanhang lirade vi tre stycken. Då gällde det att utnyttja varje lagmedlems starkaste sidor och form.

Vi vann givetvis inte jag och mamma. Men det var ett kärt minne och vi fick inte storstryk. Jag ville inte ringa och lämna WO till tävlingsledaren när S fick förhinder.

https://gotlanduppochner.com/

Här hittar du mig annars.

Återbesök i barndomens stad

Ett

Norre Katts park anlades i mitten av 1800-talet i Halmstad, då under namnet Tivoli.
En oas mitt i staden. Rhododendron, azalea och magnolia växer här. I det gula huset som heter Rotundan finns ett sommarcafé. Många nybakade studenter har firats i denna park i alla sorters väder. Själv har jag spelat boule, skuttat omkring i Friskis & Svettis eller bara njutit av en glass på en bänk.

Två
”Hallå! Du där borta. Har du tid en stund?”

Tre
”Det räcker med en av er. Jag letar efter ett SPA här i parken.
Kan du visa mig fågelvägen?”

Fyra
”Ursäkta! Jag trodde det var mer privatliv. Vad mager du är om… Heter du Nina Ferlin? Släkt med Nisse? Jag får gå smutsig till matchen.
Fem
Hur många hundratals gånger har jag gått in genom dessa grindar. En del opartiska säger att Örjans Vall är Sveriges vackraste fotbollsarena. Jag har inte varit överallt så jag vet inte sanningen.
SexSju
Denna indelning var ny för mig. Nu blev jag osäker. Vad är jag? När jag var liten grabb höll jag på Halmstad Bollklubb. När jag for iväg till Göteborg varje vecka gled mina sympatier mer över till Änglarna. Det var också om denna klubb jag gjorde mitt specialarbete på Gymnasiet. Med andra ord skulle jag gå höger…

Åtta Nio

Roddklubben finns kvar. När jag bodde i staden fanns varken stängsel eller taggtråd. Trist utveckling.

Tio

Det måste vara vackert att ge sig ut med en båt på Nissan i lugnt vatten…

Elva

Oj! Kan de bli så arga om fel lag vinner i fotbollsmatchen. Kanske bäst för mig att åka hem till lilla Ystad.

Tolv

Vad är det som lyser? Ser ut precis som… vad har hänt med ägaren till västen? Matchvärden. Hänger han eller ligger han risigt till? Vad dum jag är. Nu blev jag rädd i onödan. Helt korkad om jag ska erkänna. Befinner man sig på VÄSTkusten är det inte det minsta konstigt att.. 🙂

Seriöst: Allt våld på fotbollsmatcher gör mig nedstämd. Tänk på föräldrar som tar med sig sina småbarn till matcherna för att ha det trevligt. Inte ska man behöva riskera att råka illa ut bara för att man har ”fel” tröja eller halsduk på sig. Tankarna går tillbaks till när jag gick på Sannarpsskolan, gymnasiet. Hur tufft jag tyckte det var på måndagsmorgonen att ha på mig min blåvita IFK Göteborg tröja i skolan. Helst om de tvålat till Bollklubben. Stadens stolthet. (Ni som såg eller deltog i min tramsiga tröjtävling i höstas här på bloggen vet hur tröjan ser ut på en gubbe). Inte en enda gång funderade jag på att det fanns en risk med att välja tröjan. Istället möttes jag av grattis från okända skolkamrater. Flera hejade eller bytte några fraser med mig. Under mitt specialarbetes fortskridande åkte jag oftast ensam upp med tåget för att kunna skriva och intervjua. Jag mötte  tusentals fans från bortalaget. Aldrig var jag rädd. Så borde det vara även 2014.

 

I spåren av fotstegen

Jag och Solveig återvände till västkusten och till Halmstad av olika skäl. Vi skulle framför allt hämta hem våra älskade döttrar som varit på läger i en vecka och dessutom skulle vi lämna in ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på Bokia, på Storgatan. Vädret var sensommarvackert när vi åkte genom sagoskogen på Galgberget.
Gagberget 1

Solveig fick ta ansvar för systemkameran när jag lät mina minnen blandas med Sebastian Rosander, Lena Sanders, Dag Åhman och de andra i den fiktiva romanen.
På toppen vid det gamla utsiktstornet vek jag av mot motionsslingan. Slog mig ner på en råkall bänk och slöt ögonen. Kylan gick hand i hand med mitt sinnelag. Dystra funderingar som kom och gick i en oändlig ström under en tidlös stund.
Varför? Varför? Varför?

Galgberget 2

Jag hade länge haft klart för mig hur omslagsbilden till min debutbok skulle se ut, om en riktig illustratör fått den delikata uppgiften att ”ta fram den”. Det skulle varit skymning och en gammal gatlampa skulle lyst upp bänken där Lena Sanders och Sebastian Rosander satt och höll om varandra. Vi skulle sett dem som silhuetter bakifrån, där de betraktade stadens centrum, som precis tänts kvällsfint, med kyrkan i mitten. Illustratören skulle fått fuska, så att även utsiktstornet synts på bokomslaget.
Detta kunde inte SolBo Förlag varken illustrera eller fotografera, med tanke på att det är höst på Galgberget i boken, medan det i verkligheten var Påskdagen den 31 mars 2013 och boken skulle ut innan sommaren. Därför tänkte vi om och valde istället en scen längre fram i boken som matchade den vackra titeln, ”Mina fotsteg i ditt hjärta.”

Galgberget 3

Jag nickade stelt, tog min skinnjacka och lufsade ut ur rummet. Någon minut senare lämnade jag sjukhusets väggar bakom mig och tog trapporna till Galgberget. Samtidigt kände jag vid varje steg hur äggskalen krasade under mina fötter.

Galgberget 4

Galgberget 5

”Har du varit uppe i tornet?”
”Nä.”
”Jag och Dag var där en solig dag. Vi såg ända bort till Hovs Hallar. Det bor visst en ensam kvinna i en lägenhet i tornet.”
”Måst… måste vara läbbigt på natten. Hon har kanske en stor farlig hund.”
”Ja. Hon kan inte vara mörkrädd. Eller höjdrädd.”
Jag tyckte inte heller det var rätt läge att berätta om att jag förkovrat mig i namnet Galgberget. Kände till att sista avrättningen skett någon gång på artonhundrafemtiotalet. Sedan hade man planterat bokskog. Nu fanns det inga spår kvar av galgplatsen, endast namnet levde kvar. Men jag hade läst att det fanns en kanon på taket till utsiktstornet under andra världskriget. Dessa krigiska tankar behöll jag för mig själv. Istället sa jag:
”Det var visst skogsvaktaren som bodde där tidigare. Ska vi leta upp en bänk?”

Galgberget 6

Galgberget 7

Galgberget 8

Det gick lättare nerför trapporna. Ändå gjorde vi pusspaus vid varje avsats. Till slut vid varje lyktstolpe, likt två marskatter. Vi korsade Norre Katts park där jag gömt min cykel djupt inne bland rhododendronbuskarna. När vi nådde järnvägsbron över Nissan dök ett hopslingrande par upp. Det var Paul Gessle med samma brunett som sist.
”Är du på promenad genom stan?” frågade han. ”Vi ska upp till Kärleken och lyssna på ett källarband.”
”Vi är där redan.”
Kom den där meningen från min tunga?
Jag gav Lena en våt puss på näsan.

Galgberget 9

Galgberget 10

Jag såg i en inre bild, en romantisk scen i romanen som utspelar sig på Steninge strand, norr om Halmstad. Snön brukar aldrig finnas kvar så länge i södra Sverige. Jag var otålig sedan ett par veckor av att Kung Bore aldrig tycktes släppa greppet. När jag körde ner på den smala slingrande vägen till stranden denna Påskdag och såg all snö som låg i drivor kunde jag inte drömma om att det fanns ett par meter öppen sandstrand vid havslinjen. Många människor hade som hungriga gråsparvar sökt sig till möjligheten att lapa sol under en promenad vid havet denna högtidsdag. Det var inte lätt för Solveig att tillverka hjärtan eftersom vågorna hela tiden ville lägga beslag på dem, eller för Jennifer att få till bilden medan nyfikna människor också ville undvika att gå på den isiga snön bakom våra ryggar. Sådan dramatik ser inte betraktaren av omslaget. Förhoppningsvis känner den helt andra känslor, åt det behagliga hållet.

omslag svart

Reklam & information, även till dem som läst boken och tyckt om den.

Om du vill köpa boken finns möjlighet under min Header, överst på sidan, att beställa den av SolBo Förlag. Då kan du få den signerad och snabbt skickad till dig. Tryck på Köp boken och läs vidare.
Adlibris, Bokus, Bokia, Ord och bok, Nya skivbolaget och Bokbörsen har den på nätet.
Bokia på Storgatan i Halmstad har den i butiken. (Den raden var för dem som bor i närheten. Inte för någon som bor i Kiruna) 🙂
Alla bokhandlare kan ta hem boken via Bokrondellen.
Om du vill att ditt bibliotek ska köpa in den kan du besöka dem personligen eller gå in på deras hemsida och skriva upp titeln och författaren efter att du tryckt på inköpsförslag eller något liknande ord. (Du måste ha lånekort på biblioteket.)
Ni som gillade boken får gärna hjälpa till med sprida information om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på era lokala bibliotek, till bokhandlare eller skriva några rader som ni lägger in på recensioner under min Header. Då ökar chansen att SolBo Förlag har ekonomisk möjlighet att ge ut en andra bok. Det är alltid Davids kamp mot Goliat när man slåss mot de stora bokförlagen med alla sina möjligheter. Tack på förhand.

 

Jag vet vad vi gör

”Jag vet vad vi gör. Vi tar in på hotell i Halmstad.”
”Du skämtar väl?”
”Nä. Varför inte?”
”Ta in på hotell i Halmstad. Fem mil härifrån. I min gamla stad. Aldrig i hela mitt liv att jag ska betala flera tusenlappar för att…”
Det sägs att det tar lite tid att förankra nya saker i mitt huvud. Solveig börjar bli van. Hon får ofta sina idéer när hon har lov från sitt lärarjobb. När hon varvat ner. Då dyker de upp. Gärna inredningstankar. Möblera om tankar. Köpa nya kläder till väggarna. När jag äntligen hittat till TV-soffan och den värsta ryggvärken från att flytta tolv Billyhyllor fulla med böcker till andra sidan väggen och sedan tillbaks igen har klingat av. Då händer det.
”Jag skulle bara se. Det blev inte bättre. Men om vi sätter Billyhyllorna därborta istället.”
Skojar du med mig eller med min rygg?”
Jag måste hålla med. Hon borde blivit inredningsarkitekt. Det blir alltid bättre och trevligare när hon lekt färdigt. Hon har sinne för detaljer. Men för mitt goda ryktes skull måste jag gnabba mot en stund. Helst när jag lärt mig att känna igen signalerna.
”Jag har tänkt på en grej…”
”Nej!” Brukar jag alltid för syns skull utbrista innan hon kommit vidare i texten och samtidigt hålla för bägge öronen. ”Vill inte höra. Vill inte höra.”

Den första gången förslaget om hotellnätter i Halmstad dök upp var det av ett speciellt skäl. Vi skulle kunna hälsa på och hjälpa min mamma som låg på ett sjukhem lite extra, för att slippa åka fram och tillbaka flera gånger på helgen. Det var under den mörka årstiden och ljuset försvann rätt fort från himlen. Mina tre damer passade på att göra Halmstad city några timmar. För att ha extra trevligt parkerade de mig på hotellrummet. Hotellfönstret låg inåt en liten mysig gård nära centralen. Runt om hotellet fanns det flera fyravåningshus. Nästan direkt gick min nyfikenhet och fantasi igång. I den mjuka fåtöljen satt jag och spanade och började mer och mer trivas i min roll. Snabbt drog jag jämförelser med James Stewart i Alfred Hitchcocks ”Fönster mot gården”. Inte så att jag slängde mig nerför hotelltrappan för att bryta benet eller stack och köpte en kikare men ni som sett filmen förstår vad jag menar. Jag spanade. Behövde ingen bok, tidning eller något spel på telefonen. Jag hade allt i mitt vuxna dockskåp. Vilken sekund som helst skulle något superintressant inträffa. Hände det inget så fantiserade jag vilt. Ju mörkare det blev utomhus ju bättre såg jag vilka som var hemma och vad de gjorde i de rum som hade tänt. Människor kom hem från jobbet. En del hade hämtat sina barn. Jag såg hur de lyfte av dem från cykelsitsen. Jag försökte sedan gissa i vilket fönster som det snart skulle tändas en lampa. Började tävla med mig själv. En gammal tant tände en stark lampa vid en lässtol. Hon satt med något slags förstoringsglas och kämpade antagligen med texten. Ett yngre par började pussa på varandra. Han drog av henne tröjan och de gled iväg till ett annat rum. Ett rum åt andra hållet. Och där till vänster var det visst ett annat par. Fast de två kunde inte vara lyckliga. Vänta lite. Knuffade han inte på henne? Jag spände blicken. Funderade på om jag skulle ringa polisen eller avvakta. De låg definitivt inte på samma våglängd. Tur att de särade på sig och just nu befann sig i två olika rum. Mannen höll på med något i köket. Tänk om det var en skarp köttkniv. Jag spanade mot huset till vänster. Det var inte lätt att välja. Inga reklamavbrott. Vad gulligt. Två äldre människor dansade omkring i ett rum. De såg samspelta ut. Undra´ vad det var för låt. Hur länge de varit gifta. Under deras lägenhet strosade en man med en kalaskula runt naken. Byt kanal Bosse. Takvåningen. Läckert med snedtaket. Där skulle jag ha velat bo. Något slags fest pågick. Ballonger fastknutna lite överallt. Tvärt vände jag blicken igen till det bråkande paret. Såg mannen gå in till tjejen. Vänta. Höll han inte något bakom ryggen? Köttkniven? Hon backade inte. Höll fram en hand. En försoningspresent? Något litet försvann in i hennes hand.
Klick. Klick som i ordet stör. Hotelldörren bakom min rygg öppnades med kortet.
”Pappa. Titta vad jag köpt.”
”Har du haft det tråkigt gubben? Här får du en present. Hoppas att du vinner en miljon.”
”Tråkigt. Jag har haft det bästa sällskap.”
”Tog du inte i lite väl mycket nu. Eller var det blondinen vi mötte vid hissen?”
”Pinsamt. Hann hon inte iväg. Jag såg er komma genom fönstret och…”
”Vill du att vi ska gå igen?”
”Jag ska fundera på det. Vänta!” jag höjde avvärjande på en hand. ”Det är lugnt. De kysser varandra nu.”
”Du har väl inte suttit och spanat på folk? Vi kommer att bli vräkta.”
”Nejdå. Jag är alltid försiktig när jag är på uppdrag.”
”Nästa gång stannar du hemma. Du är värre än den där Wallander.”
”Han finns inte på riktigt.”
”Va! Kom det från din mun?”
”Det kom i alla fall inte från Lisa Fremont eller Grace Kellys mun.”
”Vilken Lisa?”
”Hissblondinen. Du får inte slänga den kudden. Kan vara hotellchefens älsklingskudde.”

Vi gjorde fyra sådana hotellresor till Halmstad. Bodde två gånger på detta hotell och lika många gånger på ett hotell vid Norre Katts park. Riktigt trevligt att vara turist i sin gamla barndomsstad. Bara att få komma ner till ett välförsett frukostbord är guld värt. Dessutom brukar alltid jag och Lizette utforska varje millimeter på de hotell vi bor på. I smyg. Ibland gör vi riktiga fynd.

I förra veckan handlade det inte om några fem mil till Halmstad. Den här gången skulle vi kombinera med flera ärenden. Först lämnade vi av våra flickor på landet. För första gången i sitt liv skulle de bo ensamma utan några vuxna en hel mörk höstnatt. Resten av tiden fanns det vuxna i villan. Spännande såklart. Sju tjejer som inte träffats på ett tag. Antagligen lugnare i en hönsgård. Över sjuttio timmars kackel och säkert lite spackel. 🙂
Det är lika bra att vi tränar på att vara två igen. Snart sluter sig cirkeln…