En halvtimme på Sandrews

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

DSCN77780001DSCN77770002

Denna biobiljett, med den vackra handstilen på baksidan, hittade jag i en minneslåda. Följ med till åttiotalet och en julidag vid västkusten. Hoppas du inte blir alltför äcklad. Jag varnar känsliga läsare. 🙂

Efter att snabbt delat ut posten på mitt sommardistrikt, hade jag cyklat ner och badat på Östra Stranden.
Det var en skön sommardag och det kändes lyxigt att bada och samtidigt ha fullt betalt. På hemvägen åt jag middag hos mamma. Innan jag cyklade hem för att sova en timme stack jag inom Ica och köpte något gott till fikat. Det fick bli toscakaka. Till godbiten köpte jag ett paket grädde.
En stor klick vispad grädde ovanpå kakan och en lika stor klick i det rykande kaffet kalasade jag på, på balkongen. När jag var klar blev jag rastlös. Min tolvväxlade cykel ville ut på en runda och jag drog iväg till centrum. Väl framme stack jag in på jobbet och slängde upp en del av morgondagens post. Utmärkt taktik om jag behövde skapa mig en lugn nästa dag.
Även min kompis Janne befann sig på sitt distrikt. Vi bestämde oss för att gå på bio när vi var klara. På Sandrews en bit från Norre Port gick ”En natt i New York” av Martin Scorsese, en film som fått bra kritik av flera recensenter.
Filmen visades i stora salongen. Ganska snart började jag känna mig konstig i kroppen. Först försökte jag tänka på annat och koncentrera mig på handlingen. Var jag kissnödig? Nä. Mysko. Jag hade varit kärnfrisk en kvart tidigare.
Det gick bra någon minut. Sedan var obehaget tillbaks som en bumerang. Jag blev inte klok på vad som fattades mig. Det här var löjligt.
”Jag ska bara på dass”, viskade jag till Janne.
Av någon konstig anledning tog jag med mig jeansjackan.
Nu gick allt akut snabbt. Redan när jag tog tag i salongsdörren mådde jag illa. Efter alla mina hundratals besök på biografen hittade mina fötter till toaletterna.
Jag hann aldrig stänga dörren. Aldrig förr hade jag upplevt något liknande. På några minuter hade jag tappat all energi i min vältränade kropp. Hela toaletten var nerspydd och det kändes som jag skulle svimma där jag halvlåg på alla fyra och hyperventilerade. En varningsklocka ringde. Jag måste bort. Ut i friska luften. Det kunde inte finnas en enda droppe dynga kvar i kroppen som skulle ut.
Livet blev inte lättare utomhus. Jag tog mig stapplande runt hörnet och ner till grusgången längs med Nissan. Jag mötte okända personer som trodde att jag tillhörde A-laget. Jag såg det i snabba blickar som vändes bort och noterade att deras stegriktning lämnade grusgången. På en bänk satte jag mig ner, helt utmattad efter ännu ett spyanfall.
Att cykla hem var det inte tal om. Att ta sig över bron och fram till bussterminalen kändes som ett maratonlopp i fyrtiotvå kilometers uppförsbacke. Halvliggande på träbänken försökte jag desperat tänka ut nästa möjliga steg.
Jag blev avbruten i mina destruktiva röriga tankar när jag såg mitt ex´s bästa väninna komma gående mot den plats där jag satt. En världsvan kvinna som precis hade kommit hem från en längre utlandsvistelse. Jag är säker på att Liv direkt kände igen mig. Då måste hon också ha sett vad som hände två sekunder senare. Ett nytt Niagaraanfall som inte gick att dölja. Snart skulle halva Halmstad veta att Bobo blivit alkis denna sommar. Min kropp började skaka och jag frös i sommarvärmen trots att jag var genomsvettig. Matt var bara förnamnet. Stanken var inte att leka med. Hade det gått hade jag sprungit ifrån mig själv, men som det var nu skulle jag inte ens klara av att vänta tills min buss kom. Som en skänk från ovan gled Snöstorpsbussen in. Från en hållplats nära Snöstorps kyrka skulle jag i ett friskt tillstånd lätt kunnat ta mig hem på tio minuter.
Jag hade busskort och slapp krångla med pengar med skakiga händer. Det var ändå ett stort företag att ta sig uppför de två trappstegen och slå sig ner på ett ledigt säte vid en finklädd dam som snabbt ställde sig upp. Här drabbades jag av ett par minuters medvind när bussen körde iväg. Annars hade jag säkert slängts av om jag spytt ner bussen. Några gånger började jag dock hulka. Det var svårt att hålla ögonen öppna, men när jag blundade drabbades jag av yrsel. En reservplan skapades i ångestångorna när jag förstod att det var nära att gallan ville visa sig offentligt.
Min högerhand gick med på att sträcka sig upp. Jag tryckte på stoppknappen och raglade av. I ett friskt läge skulle jag känt ett nostalgiskt skimmer när jag korsade min gamla grundskolas skolgård. På skolplanen hade jag spelat många handbollsmatcher. Denna stund skulle mina klasskamrater inte sett någon skillnad på mig och en begagnad disktrasa. Mina ben var som gelé.
På något vis kom jag hem till mammas bostad. Skönt att jag hade en extranyckel, för hon var inte hemma. När hon kom hem från jobbet löste hon snabbt gåtan.
”Grädden. Datumet hade säkert gått ut. Du har blivit matförgiftad. Annars hade det inte kommit så akut.”
Mamma hade rätt som vanligt. Jag som hade gillat att grädden var nersatt till halva priset, hade inte vägt det som en risk med att datumet hade gått ut. Jag tänkte på filmjölk och vanlig mjölk och tog chansen. Trodde inte att en seriös affär sålde farliga feta saker. Det blev en lärdom för livet. Aldrig har jag köpt gammal grädde sedan dess.

Min chef tyckte att det var sjukt komiskt när jag ringde och sjukanmälde mig och redan befann mig på jobbet. Mamma bodde nämligen i mitten av mitt distrikt.
Om jag skulle försöka hitta ”En natt i New York” på Tradera. Det skulle vara kul att äntligen få se klart filmen. ”Som grädde på toscakakan” som de säger i Toscana. 😉
På biobiljetten står det: ”Välkommen åter”. Kan det gälla mig med?
Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten och inte mår illa. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på juni.

Annonser

Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Utdrag från ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som firar födelsedag under veckan

onsdag

Lördagsförmiddagen tillbringade jag och Dag framme i centrum. Vi satt en god stund på Fribergs Konditori på Norra vägen och glassade oss. Konditoriet hade funnits i flera decennier. Mamma och pappa hade berättat att de som unga och nyförälskade hade tillbringat åtskilliga timmar där redan på femtiotalet. Då som nu ägdes det av två systrar. Den ena var gammal och den andra var äldre. Det spekulerades i att den yngre hade problem med starkare drycker än kaffe. Den äldre hade lite taskigt närminne. Priserna varierade och kändes flytande. ( från sidan 69)

onsdag 2

onsdag 1

Vi tog ett annat håll tillbaka, valde den smala kullerstensgatan Vallgatan. Om vi sträckte ut händerna skulle vi nästan kunna nudda vid båda sidornas hus. Här låg idylliska pastellfärgade villor från sekelskiftet invid resterna av den gamla stadsmuren. Båda var vi intresserade och kände till en massa om Halmstads alla krig, unioner och storbränder. En gång i tiden hade hela staden brunnit ner utom slottet, St Nikolai kyrka och Norre Port. Därefter byggdes en ny stad upp med en stark fästning med murar och bastioner. Sedan freden i Brömsebro år 1645 hade Halmstad och Halland förblivit svenskt genom åren.
”Tänk att vi kunde varit danskar”, filosoferade Dag.
”Ja, du kunde ha haft fullt med flödeskum i öronen”, skojade jag.
Vi gick förbi bryggeriet som doftade mäsk och nådde grusparkeringen vid Lilla Torg.
”Nu står vi på China”, upplyste jag med klurig röst.
”Stackars kineser.”
Dag hoppade upp på ett räcke och började gå balansgång.
”Jag menar att här låg biografen China. Brukade du inte gå på matinéfilmer på lågstadiet? Jag såg massor av Tarzanfilmer. Biljetterna kostade bara tre spänn.” ”Exorcisten kostade noll spänn”, kontrade Dag och testade om det gick att stå på ett ben på räcket.
Jag vet inte om tre sekunder kan anses som ett rekord. Efter några tappra försök gav han upp. Någon balansnisse var han inte precis. ( från sidorna 96-97)

Flott erbjudande:
SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Halmstad 1974; utdrag från ”Mina fotsteg i ditt hjärta”

Tisdag

Jag såg henne på avstånd när jag kom ut från Norre Port. Lena såg tunn och skör ut, där hon stod och väntade på trottoaren. Jag saktade på stegen, ville ta vara på varje sekund av livet. Njöt av denna vackra hägring. Detta var för bra för att hända i verkligheten. Hon såg ut som en läcker filmstjärna i sin ljusa långa kappa.
”Så du hann från pianolektionen.”
Min egen röst verkade komma ifrån en främmande person.
”Mm.”
Lena såg rakt in i mina ögon under en bråkdels sekund.
”Kommer du att klara av att sitta bredvid mig? Eller ska vi sitta på olika ställen i salongen?”
(från sidan 129)

Tisdag 2

Vid stadens enda rondell låg den gamla tennishallen utslängd som en grå rondellhund. Det var en speciell doft i hallen. Svår att beskriva, men given i min hemliga doftbok. Utifrån såg byggnaden trist ut med sina omålade eternitplattor. Inuti var den en pärla. Högt i tak och med en nästan kunglig atmosfär.
Jag förstod att jag var sen. Utanför hallen var det fullt med cyklar parkerade i cykelstället och runt omkring. Jag parkerade slarvigt bakom en tandemcykel. Det svartnade för ögonen när jag såg den blå minicykeln. En säkring gick någonstans. Den vanliga världen tystnade och mörkret kom vrålande in från kanterna.
(från sidorna 157 och 161)

Flott erbjudande:
SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka. Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Fyra nummer var det visst

”Vi har fått vårt Volvokort”, utbrast Solveig.
”Nej!!!”
”Jo. Här har du plastkortet.”
”Näääh! Det kan inte vara sant.”

Jag kände en dov huvudvärk göra sig påmind. Jag har egentligen inget emot korten med olika färg och design. En del är superfräcka. Det är det där andra. Ännu fyra siffror att lägga på minnet. Mitt minne är fullt sedan länge. Både fullt och ändå tomt när jag behöver något.
”Lätt kod. Året när din namne föddes”, sa Solveig.
”Va? Vem?”
”Min farbror Bosse.
”Jag kommer att få hjärnsläpp.”
Jag såg med ens kön bakom min svettiga rygg. Hur jag hamnar först och fiskar i minnet. Min svärfar har elva syskon. Nu är det min uppgift att räkna in fåren. Jag som var stolt som en tupp för att jag lärt mig alla syskonens namn, rätt åldersordning och var de bor. Jag fixar knappt de koder jag har. Jag skriker om det blir en till. Lägger mig ner som en trotsig treåring eller gör något annat vuxet.

Egentligen började mina problem innan jag hade det första kortet i min plånbok. Redan under min postistid med skiftande arbetstider strulade vissa saker. Ibland kom jag dit mitt i natten. Det var inga problem när klockan ringde och väckte mig på okristlig tid. Mina starka vader förde mig alltid fram i tid. Men det krävdes RÄTT FYRA siffror i RÄTT ORDNING för att komma in i värmen. När jag väl lärt mig koden skiftade de kod. Även när det var som lättast tvekade jag. En gång hade de 3775.
”Först dricker du en 37:a och så avslutar du med en 75:a”, sa en hjälpsam törstig kollega.
Jag stod i vinterrusket och fuktade mina torra läppar en januarinatt. Vad skulle jag nu dricka först? Varm choklad hade inte varit helt fel.

Så kom Bankomatkoden. Av någon egendomlig anledning satt koden direkt. Livet lekte tills den dagen jag slarvade bort kortet. Var tvungen att byta kod när jag fick ett nytt kort. Hjälpte inte att jag bönade och bad om att få behålla den gamla koden. Damen måste ha druckit ättika och käkat taggtråd till frukost. Hon var stenhård, hänsynslös och rent av brutal. Ville inte ens diskutera diplomatiskt när jag sa att vi sparade in på plastvärlden 😛
Nu kom jag på det. Det första bankomatkortet hade mitt eget födelseår. Nittonhundranittiotvå. (eller något liknande)  😀
Där var alla flingorna hemma hos mig. Några veckor senare när jag tänkte erövra Halmstads Laxivaldrottning åkte min beige trendiga trenchcoat på för att höja min image. Nyduschad och världsvan gick jag genom Norre Port. Något pockade på min uppmärksamhet. Jag stördes av att något obehagligt slog mot knäet vid varje steg och gjorde små ”tänkehack” i min dagdröm om den söta blondinen.
Mitt kära gamla bankomatkort visade sig ha gjort en utflykt genom fodret och var tillbaks hos sin ägare. Nästa vardag hade jag därför en ny date med samma postdam. Denna gång stod det ett glas med citronsaft bredvid henne.
”Titta vad jag har här.”
Häxan Surtant tog en klunk och grimaserade.
”Påminner starkt om ett bankomatkort.”
Jag kände mig som en äldre farbror till Tobbe Trollkarl när jag fördubblade antal kort.
”Ta da! Inte ett. Två. Du kan få tillbaks det nya”, sa jag generöst.
Med den surminen behövdes inga ord. Ingen kod i världen skulle kunna få henne att öppna upp till ett solsken och ändra lite i papperna. Istället var det en lätt huvudskakning mot dörren som gällde.

Bensinkortet. Varje gång funderar jag på vilket sifferpar som kommer först. Mitt pekfinger väntar på en signal. Otåligt väljer det en position i mitten.
ICA-kortet. Har gett upp.
Kortet för att nå in till firmaboxen på banken efter klockan tre. Det här måste jag fixa. Dagens jobbkassa är tung. Det har gått riktigt bra för mig idag. Jag står utanför och grubblar medan jag tänker elakt på hur bankpersonalen säkert just nu sitter och äter upp den sista tårtbiten innan de gör sig klara för ett dopp i bassängen som Joakim von Anka. Jag behöver en livlina, tänker jag och tittar ner på min sexåriga dotter som snällt står och väntar bredvid mig. Jag väljer mellan Rickard Sjöberg och min fru. Kommer snabbt fram till att jag känner Solveig bäst. Jag tar upp mobilen och är överlycklig över att jag fortfarande kan slå vårt sexsiffriga hemnummer. Ingen ska komma och säga att inte hissen går ända upp hos mig. Den välsmorda hissen går ljudlöst till översta våningen utan pardon.
Ugha! Inget händer. Världen ser precis lika siffertom ut som förut. Jag försöker få till en konversation med mig själv. Ingen av oss är hemma.
”Pappa! Slog du riktnumret först?”