Har du också gjort det?

i-de-lugnaste-vatten

Solveig rekommenderade en spännande och välskriven roman som hon slukat under några kvällar. Hon berättade även om författarens tidigare bok ”Snöfalken” som lät bekant för mig.

Redan i den långa inledningen om späckhuggarna som gled in i bukten tändes en lampa svagt. Lampan slocknade när handlingen gick över till människor. Därefter dröjde det ett bra tag, nästan hundra sidor, innan min nyfikenhet blev för stor.
Jag klev upp från min varma sköna säng och gick till bokhyllan i sovrummet och plockade fram pärmen med ryggetiketten ”Boktips – utländska böcker”. Efter en stunds bläddrande bland papper i plastfickor fick jag napp. (Borde haft ett bokstavsregister)
”Den har vi läst förr”, sa jag tyst till min sovande fru.

Vad synd att jag slutade med denna syssla när jag blev med blogg. Tidigare satte jag alltid in scannade bilder på riktigt bra böcker i de tre pärmarna ”Svensk skönlitteratur”, ”Utländsk skönlitteratur” och ”Facklitteratur”. Detta har vi haft nytta av när vi velat läsa om böcker eller tipsa vänner och bekanta.

Mina tankar gick till min mamma och jag både skämdes och skrattade åt minnena. Hur hon läste om böcker som om det var första gången hon läst dem.
”En av fördelarna att jag glömmer bort saker. Oftast vet jag att jag läst boken, men inte hur den slutade och mycket annat naturligtvis av handlingen har jag glömt.”
”Men den boken hade jag med till dig för bara några månader sedan”, sa jag ironiskt.
”Vänta du bara. Så ska du se vad som händer.”
”Tack för de uppmuntrande orden.”

Nu är vi båda med i klubben. När det gäller böcker är det ingen nackdel. Att jag glömde hela nyckelknippan i dörren igår eftermiddag är lite väl inbjudande. Piken kom när yngsta dottern kom hem från skolan.
Samtidigt kan det vara ”farligt” att räkna ut mig helt. För jag blixtkontrade. Bästa möjliga taktiken.
”I morse när jag kom in från morgonpromenaden och tänkte gå och lägga mig och sova i det tysta huset, gick jag som tur var in en sväng i köket. Där lyste fyra värmeljus och JAG lämnade köket först av tre personer i morse!”

Fotnot: Nu ska jag börja med slutarbetet av ”Korsordstävlingen”. Det är mycket statistik, tabeller, namnskrivande, lottande, kontroll-läsande, klippande, adressletande, fotoletande och mycket annat på dagens agenda.
Jag tänkte göra lite som med mina dagliga tävlingsinlägg, som jag gjorde i två etapper. Först frågan som låg inne i en timme. Sedan tabellen och facit och vinnarnamn.
Jag skriver ibland direkt på WordPress. När jag ser att jag är på väg att ramla ur kommer jag att lägga in. Det betyder att blogginlägget kommer att snickras ihop i flera omgångar. Till slut kommer det förhoppningsvis att bli klart. När det gäller lottning är det Solveig som drar lappar precis som hon gjort förr. Idag kommer hon hem lite tidigare än vanligt.
De tre översta på tabellen har sitt på det torra, men kan vinna mer.
Jag börjar med en timme sömn. God natt.

 

 

 

 

 

Annonser

Film fyrtioett av femtio

 

A walk to rememberUndrens tid A walk to Remember

A Walk to Remember
Genre: Romantiskt drama, 97 minuter, 2002.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 38/40
2). Bosse Lidén 2014: 109/120

Favoritkommentar: ”Du är min ängel.”

Egna ord: Det finns filmer som griper tag i varenda cell i mig. Jag har nämnt några tidigare under året. Här har ni en till som tog mig med storm. Då var jag ändå förberedd efter att ha läst Nicholas Sparks underbara bok ”Undrens tid” för några år sedan. Bokens handling (liksom filmens) utspelar sig i North Carolina ett par år innan jag föddes. Filmversionen är moderniserad och vinner i en jämförelse. Det är inte ofta det är så. Ändå finns det flera detaljer som är bättre i boken. Här i filmen finns en prolog som sätter ribban direkt för karaktären. Eftersom jag nyligen också läst om boken, tyckte jag att det var mycket intressant att jämföra skillnader mellan film och bok-handlingen. Där finns några tydliga könsrollsförbättringar. En auktoritär pappa har istället blivit en mjuk familjesmitare. Varför blir det en sådan själsfrändskap mellan mig och handlingen i vissa filmer? Jag gillar att analysera på djupet. Helst med filmer som jag har sett många gånger. Bor det en Jesse och en Landon Carter i mig? Jag kan hålla med om att det skulle kunna vara en del i sanningen. Jag kan relatera till mitt eget liv som har innehållit diverse kontraster som gjort mig till den jag är idag. Men sanningen är alltid större än så. Vad har jag gemensamt med personerna i ”Nyckeln till frihet” mer än just att filmen är fängslande. 🙂 Förra gången jag såg ”A Walk to Remember” tillsammans med Jennifer undrade Solveig varför vi såg filmen, med tanke på att vi hela tiden fick stoppa för att snyta oss, eftersom det rann floder av tårar. Självplågeri? Jag vill hellre prata om en annan term som kan uttryckas med ett enda ord; medkänsla.

Baksidestext: Var gång våren kommer till North Carolina, tänker Landon Carter (Shane West) tillbaka på sin gymnasietid och på Jamie Sullivan (Mandy Moore). Landon umgicks med skolans innegäng, och hans vänner hade inte annat än förakt till övers för den självsäkra Jamie. Men när Landon hamnar i skolans dramagrupp, som straff för ett pojkstreck, möter han Jamie på hennes egna villkor. Deras möte väcker lidelsefulla känslor, känslor han inte visste fanns. Och deras möte kom att ändra hans liv för alltid.

Kuriosa: I eftertexterna står det följande: ”In loving memory of” Danielle Sparks Lewis and Jimmy Everest, North Carolina.” Genast blev jag nyfiken hur Danielle och Nicholas Sparks är släkt.” Mandy Moore sjunger själv fyra låtar och Shane West har gjort en låt som är med i filmen.

Dagens fråga: Gråter du när du ser på en sorglig film? Själv har jag aldrig gråtit offentligt i en biosalong eller ihop med grabbar. Då är ventilen automatiskt stängd.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

Månadens boktips – ”Undrens tid” av Nicholas Sparks

Från förra månadens boktips som i allra högsta grad var en nagelbitare till en helt annan sorts bok. En bok där det gäller att ha näsduken till hands.
Nicholas Sparks behöver kanske inte presenteras. Sedan debuten 1996 har denna amerikanska författare gett ut flera tårdrypande romaner. De flesta har nått stora framgångar både som böcker och som filmer.

I Undrens tid är det Landon Carter som är jagpersonen. I prologen är Landon en femtiosjuåring som redan i första meningen berättar för oss läsare om hur hans liv förändrades för evigt när han var sjutton år. I första kapitlet befinner vi oss i en liten kuststad vid namn Beaufort i North Carolina. Året är 1958. Landon går sista året på High School. Han är en oansvarig grabb som givetvis är med i skolans innegäng. Han är son till en kongressledamot som sällan är hemma. Far och son relationen är usel. Landon saknar en manlig förebild. Det är endast mamman som är fullt närvarande i hemmiljön. Landon försöker ta en genväg i skolarbetet sista året genom att välja drama istället för särskild kurs i kemi. Varje år spelas samma julspel. I årets julspel ska den kvinnliga huvudrollen som ängel spelas av baptistpastorns dotter Jamie Sullivan. Det finns bara två killar med i dramagruppen. Den ena grabben är en oförbätterlig stammare. Gissa vem som kommer att göra den manliga huvudrollen? Just det. Landon Carter.

Jamie Sullivan är bara för mycket av allt tycker skolans elever. Hon är godheten själv där hon går omkring med sin Bibel. Bryr sig inte om utsidan, har håret i en knut, målar sig aldrig, bär intetsägande tråkiga kläder och är alltid glad och positiv. Hon samlar in pengar till föräldralösa barn och har oftast ett Guds ord till övers när saker går snett i livet. Många av skolans elever retar sig på henne. Landon och hans bästis Eric är ledande med sina skämt och skitsnack bakom ryggen på Jamie, men hon verkar inte bry sig om eller ens märka vad som sägs bakom hennes rygg. Istället väljer hon sin egen väg. Den rätta vägen. Hon är både mönstereleven och idealdottern.

Så händer det oförutsägbara. Landon tvingas omförhandla sina fördomar. Han kommer inte undan. Både den inre och yttre skönheten som finns där när Jamie släpper ner håret tvingar honom att kapitulera mot sitt gamla egoistiska fördomsjag. Men det han inte vet är att Jamie bär på en mörk hemlighet. ”Du får inte älska mig Landon.” Under en relativt kort tid mognar Landon som människa. Han gör en livsresa som kommer att prägla honom för alltid.

Många teman tas upp i handlingen. Kompisrelationer. Far och son-relationen som tar sig en intressant vändning. Att se hela människan istället för att döma efter utsidan. Hur barn präglas av vardagen när en viktig förebild saknas av olika anledningar och hur det skapar och formar individen. Hur många visdomsord det finns i Bibeln om man tar sig tid att analysera och ta till sig texterna och inte skrattar bort det som nonsens.

Detta är en fin romantisk berättelse med många bottnar. Först och främst en mysig och ömsint hyllning till den första kärleken, den möjliga och den omöjliga. Precis som det står på baksidan: Först kommer du att le och sedan kommer du att gråta – kom inte och säg att jag inte varnat dig.
Ett kvitto på att handlingen berör mig som läsare är när jag tvingas att pausa för att det är alldeles blött i ögonen. Vad kan det vara för något manligt drag? Detta är min andra läsning av boken. Först läste jag den som en förkortad version i ”Det bästa” för några år sedan. Däremellan har jag sett filmen vars titel inte är översatt: A Walk to Remember. Sammanfattningsvis: Boken är ljuvlig men filmen är minst en klass bättre. Det är ytterst sällan jag tycker så. Återkommer med en filmrecension i framtiden. Jag är glad och tacksam för att jag fick vara med på denna läsresa. Storyn berör mig djupt.

”Undrens tid” är utgiven på Kjellbergs förlag 2008. Nio år efter den blev utgiven på sitt originalspråk.