Världen & Vardagstankar: 28 av 30

DSCN7601

  1. Vilka tre kategorier uppskattar du mest på min blogg?
    I höger marginal har du 27 st att välja på. Det är inte förbjudit att kika in en kort stund.  🙂  för att få en uppfattning om vad de innehåller. För bloggägaren på den röda filten i Frösakull vid Västkusten, kunde det varit intressant att veta. 😀

 

Fast text: Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt.
Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del ett

omslag svartDet är svårt att skriva ett egentligt startdatum. Det känns som att min väg till att nå min dröm om att få ge ut en roman startade när jag anmälde mig till Skrivinstitutets distanskurs i Borås. De första två uppgifterna gjorde jag på en reseskrivmaskin. Vad lyxigt det var när vi strax senare köpte en Macintosh. Den kostade 16 000, skärmbilden var inte stor men datorn var helt suverän. Den klart bästa vi ägt. Den krånglade aldrig, utan självdog av åldersskäl flera år senare.
Ett av mina personliga mål med skrivkursen var att testa en annonslockelse. Det stod att man fick kursen gratis om man inte lyckade sälja sina alster och få ihop lika mycket som kursen kostade. ”PS. Kom ihåg att du inte riskerar någonting – kursavgiften återbetalas i sin helhet när du fullföljt kursen – om du inte har tjänat in den genom försäljning av det material du har skrivet. Detta är din stora säkerhet osv.”
Jag räknade kallt med att det fanns något finstilt med i det flotta erbjudandet och tog det inte på allvar.
Det ingick en välskriven pärm med olika kapitelflikar som; Hur man bygger upp en historia, skriver säljbara artiklar, effektfulla berättelser, personteckningar, noveller som säljer, berättelser för barn och ungdom, facklitteratur, biografier, bokrecensioner, skriv en roman, skådespel, skriva för radio, skriva för TV och hur man blir översättare osv.
Mitt mål var att komma igenom kursen så fort som möjligt. Inte så att jag slarvade. Jag gjorde uppgifterna mycket grundligt som jag alltid brukar göra. Så fort jag var klar skickade jag iväg min lösning till handledaren som var en känd författare i Sverige och som deltagit i ”På Spåret” på TV. Tanken var att kursdeltagaren hela tiden skulle ha en uppgift hemma och en som läraren förhoppningsvis gick igenom. Mina sprintertakter gjorde att jag ofta blev utan uppgift hemma och det retade mig. En annan sak som störde mig var att det mest stod. ”Bra novell, acceptabel intrig och välskriven text. Bra Bosse. Fortsätt så. Jag gillar det du skriver. Barnberättelsen känns naturlig och gullig om uttrycket tillåts. Recensionerna är trevligt skrivna och lockar till läsning. Bra.  Du behärskar att skriva noveller som gör sig i moderna tidningar. Den här genren är du bra på. Tack för väl genomarbetad uppgift 7. Inget att anmärka.” Sedan kortfattat vad nästa uppgift bestod av. Jag fiskade efter att få råd och lära mig nya saker. Få reda på vad som var mindre bra och vad jag skulle kunna bli bättre på. Jag ville utvecklas som skribent.
Från början var det delövningar som inte var färdiga för att skickas till tidningar och tidskrifter. Därför var det inte aktuellt för mig att försöka sälja något. Det var inte förrän i slutet av kursen som vi skrev färdiga artiklar, noveller, sagor m.m. Det var då jag skrev mitt första kåseri. ”Jag hatar min närmaste kompis” Läs om ni har tid och lust. Jag la till lite trams på slutet i texten innan jag la in den på bloggen hösten 2012.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/26/jag-hatar-min-narmaste-kompis/

Äntligen fick jag en längre analys av min text. Detta som jag längtat och trånat efter genom hela skrivkursen. Blev jag glad? Näpp! Jag blev sur som den gula frukten och tyckte läraren var helknäpp. Så här stod det.
”Astrid Lindgren-porträttet är bra och välskrivet tycker jag. Det andra är för kryptiskt och krångligt från början för att en läsare ska orka igenom. Förklara från början vad det handlar om och hur det är att leva med diabetes så blir texten lättare att ta till sig.”
2014 skrattar jag gott åt riset. Denna lärare skulle ha läst min blogg, helst när jag tramsar som mest. Personen måste ha varit befriad från humor. Hur trög… var nu snäll Bosse. Min rubrik syftade på att läsarna skulle tro att jag hatade en mänsklig kompis. Det inbillade jag mig att ”alla” skulle förstå och sedan bli överraskade av sanningen en liten bit ner i texten. Jag tyckte det var ett häftigt upplägg och ett uns nytänkande. Vad tycker du? Tycker du inte som jag så … Tänk på citronen. 😉

”Nu spörs det vad du vill göra, ta tio extra uppgifter eller ta pengarna?” Vad tror ni att jag valde? De tio uppgifter var helt fria. Kunde handla om vad som helst. Jag såg framför mig orden. ”Bra Bosse. Fortsätt så i nästa uppgift.”
Hör och häpnad. Jag fick tillbaka varenda krona. Snabbt också. Första och sista gången jag gjort en sådan grej. Ännu roligare. Ett tag efter kom ett samtal från Stockholm från tidskriften ”Diabetes”. De köpte kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis”, gillade det skarpt och frågade dessutom om jag ville börja jobba som deras kolumnist och skriva i varje nummer. Det erbjudande tackade jag glatt ja till. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva manuset. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns bloggläsare som redan gjort det. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon. 🙂
Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör definitivt inte detta för att tjäna pengar. Däremot vill jag inte förlora några pengar och jag är väldigt sugen på att ge ut fler böcker. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. 

Det är inte manligt att gråta

Det är inte manligt att gråta. Ändå gjorde jag det nyss. Ingen som såg. Det var bara lite och ytterst diskret.
Vad jag kan minnas har jag aldrig gråtit under en sorglig film som jag sett offentligt genom åren. Inte ens varit i närheten. Stoppet var alltid långt ifrån ögonen. Däremot på hemmaplan när ingen såg. Med flickvänner i TV-soffan. På senare år tror jag att jag präglats av att leva tätt tillsammans med tre kvinnor. Eller så är det åren… man mjuknar i hörnen. Behöver inte bevisa något längre.
Jag gick i en gammal låda. Letade efter en pryl. Hittade istället en annan sak som det så ofta blir. Ett brev. Jag drog fram papperet ur kuvertet och läste. Mindes. Tyckte det var märkligt att jag just nu i maj 2013 kom i kontakt med dessa snälla rader. Det måste finnas en mening med saker och ting. Den stiliga och trevliga damen hade varit skolfröken för de yngre barnen. En av dessa underbara medmänniskor jag besökte som socialbibliotekarie. Sonja bodde i en mysigt inredd liten lägenhet. Jag gillade verkligen mina stopp hos Sonja. Vi hade mycket att prata om. Hon var godheten själv. Kände till mina planer på att skriva en bok. Just då skrev jag regelbundet för en tidskrift och fick sålt noveller och berättelser. Men hon visste att jag egentligen brann för att skriva en roman. Sonja började närma sig 90 år. Det var sorgligt när jag för sista gången åkte runt till mina vänner. Tog tårfyllda avsked. Året efter kom detta brev till min dåvarande adress. Flera mil därifrån.

Käre Bosse!
Tack för ditt trevliga och innehållsrika brev. Allt verkar vara så positivt för er båda. Det är underbart, när man trivs på en plats… jag går mina promenader på balkongen och någon gång runt huset. Jag hör och ser dåligt och måste ha någon som skriver brevet åt mej genom diktamen… jag tycker tiden går fort. Jag har alltid någon att vänta, många kommer på besök, men dessa får inte bli för långa…
Jag hoppas att du har tur med din bok, om inte den blir antagen, så ge inte tappt. Så önskar jag er båda lycka för kommande år och hälsar er båda hjärtevarmt.
Vännen Sonja.

Hjärtevarmt tyckte jag var ett gulligt ord som words ordlista godkände. Sonja hade gärna fått ett signerat ex av min bok. Kanske hade jag varit nervös för att hon skulle uppleva bokens språk för grovt stundtals. Men vetskapen om att hon var en person som trodde på mig värmer än idag. Flera år efteråt. Jag glömmer aldrig människor som betytt något för mig. På olika plan. De sitter osynliga på en kvist någonstans i mitt inre. När jag minst anar det rör de lite på sina spröda vingar och visar sig på nytt. I en ny skepnad med en utstrålande varm och positiv energi.

DSCN8494

 

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.