Det är svårt att skriva ett egentligt startdatum. Det känns som att min väg till att nå min dröm om att få ge ut en roman startade när jag anmälde mig till Skrivinstitutets distanskurs i Borås. De första två uppgifterna gjorde jag på en reseskrivmaskin. Vad lyxigt det var när vi strax senare köpte en Macintosh. Den kostade 16 000, skärmbilden var inte stor men datorn var helt suverän. Den klart bästa vi ägt. Den krånglade aldrig, utan självdog av åldersskäl flera år senare.
Ett av mina personliga mål med skrivkursen var att testa en annonslockelse. Det stod att man fick kursen gratis om man inte lyckade sälja sina alster och få ihop lika mycket som kursen kostade. ”PS. Kom ihåg att du inte riskerar någonting – kursavgiften återbetalas i sin helhet när du fullföljt kursen – om du inte har tjänat in den genom försäljning av det material du har skrivet. Detta är din stora säkerhet osv.”
Jag räknade kallt med att det fanns något finstilt med i det flotta erbjudandet och tog det inte på allvar.
Det ingick en välskriven pärm med olika kapitelflikar som; Hur man bygger upp en historia, skriver säljbara artiklar, effektfulla berättelser, personteckningar, noveller som säljer, berättelser för barn och ungdom, facklitteratur, biografier, bokrecensioner, skriv en roman, skådespel, skriva för radio, skriva för TV och hur man blir översättare osv.
Mitt mål var att komma igenom kursen så fort som möjligt. Inte så att jag slarvade. Jag gjorde uppgifterna mycket grundligt som jag alltid brukar göra. Så fort jag var klar skickade jag iväg min lösning till handledaren som var en känd författare i Sverige och som deltagit i ”På Spåret” på TV. Tanken var att kursdeltagaren hela tiden skulle ha en uppgift hemma och en som läraren förhoppningsvis gick igenom. Mina sprintertakter gjorde att jag ofta blev utan uppgift hemma och det retade mig. En annan sak som störde mig var att det mest stod. ”Bra novell, acceptabel intrig och välskriven text. Bra Bosse. Fortsätt så. Jag gillar det du skriver. Barnberättelsen känns naturlig och gullig om uttrycket tillåts. Recensionerna är trevligt skrivna och lockar till läsning. Bra. Du behärskar att skriva noveller som gör sig i moderna tidningar. Den här genren är du bra på. Tack för väl genomarbetad uppgift 7. Inget att anmärka.” Sedan kortfattat vad nästa uppgift bestod av. Jag fiskade efter att få råd och lära mig nya saker. Få reda på vad som var mindre bra och vad jag skulle kunna bli bättre på. Jag ville utvecklas som skribent.
Från början var det delövningar som inte var färdiga för att skickas till tidningar och tidskrifter. Därför var det inte aktuellt för mig att försöka sälja något. Det var inte förrän i slutet av kursen som vi skrev färdiga artiklar, noveller, sagor m.m. Det var då jag skrev mitt första kåseri. ”Jag hatar min närmaste kompis” Läs om ni har tid och lust. Jag la till lite trams på slutet i texten innan jag la in den på bloggen hösten 2012.
https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/26/jag-hatar-min-narmaste-kompis/
Äntligen fick jag en längre analys av min text. Detta som jag längtat och trånat efter genom hela skrivkursen. Blev jag glad? Näpp! Jag blev sur som den gula frukten och tyckte läraren var helknäpp. Så här stod det.
”Astrid Lindgren-porträttet är bra och välskrivet tycker jag. Det andra är för kryptiskt och krångligt från början för att en läsare ska orka igenom. Förklara från början vad det handlar om och hur det är att leva med diabetes så blir texten lättare att ta till sig.”
2014 skrattar jag gott åt riset. Denna lärare skulle ha läst min blogg, helst när jag tramsar som mest. Personen måste ha varit befriad från humor. Hur trög… var nu snäll Bosse. Min rubrik syftade på att läsarna skulle tro att jag hatade en mänsklig kompis. Det inbillade jag mig att ”alla” skulle förstå och sedan bli överraskade av sanningen en liten bit ner i texten. Jag tyckte det var ett häftigt upplägg och ett uns nytänkande. Vad tycker du? Tycker du inte som jag så … Tänk på citronen. 😉
”Nu spörs det vad du vill göra, ta tio extra uppgifter eller ta pengarna?” Vad tror ni att jag valde? De tio uppgifter var helt fria. Kunde handla om vad som helst. Jag såg framför mig orden. ”Bra Bosse. Fortsätt så i nästa uppgift.”
Hör och häpnad. Jag fick tillbaka varenda krona. Snabbt också. Första och sista gången jag gjort en sådan grej. Ännu roligare. Ett tag efter kom ett samtal från Stockholm från tidskriften ”Diabetes”. De köpte kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis”, gillade det skarpt och frågade dessutom om jag ville börja jobba som deras kolumnist och skriva i varje nummer. Det erbjudande tackade jag glatt ja till. 😀
I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva manuset. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns bloggläsare som redan gjort det. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon. 🙂
Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör definitivt inte detta för att tjäna pengar. Däremot vill jag inte förlora några pengar och jag är väldigt sugen på att ge ut fler böcker. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 