Nittonhundratalets sista utestund

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”

Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?

Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.

Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.

Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att …  Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.

”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.

Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤

 

Annonser

Mannen som gick upp i rök

Egentligen är det inte klokt hur många roliga och dramatiska nyår jag varit med om trots att jag bara är 26 år plus. Ibland känns det som om jag levt dubbelt så länge. 😉

Jag väljer att skriva om en gåta som jag fortfarande inte vet svaret på. I normala fall brukar jag låtsas som att jag inte bryr mig, men den gången kunde jag inte låta bli att vara ivrig som ett nyfiket barn. ”Var har du varit? Fram med sanningen.”

Tiden var mitten av åttiotalet. Platsen Halmstad. Det hade varit en vit jul och snön låg kvar under årets sista dag. Vi var fyra glada ungkarlar i olika åldrar som bestämt oss för att lämna vår stad över årets sista helg. Vi hade betalt i förväg för bussresa, överfart med färja mellan Varberg-Grenå och Nyårssupé. Det var tidig avgång. Redan klockan två skulle tre turistbussar rulla iväg. Vi bestämde träff vid Carl Milles ”Europa och tjuren” på Stora Torget. Tre av oss gick iväg och tog ut pengar i en Bankomat. Den fjärde kunde inte bestämma sig. Blixten som var hans smeknamn ändrade sedan åsikt och sa att han också behövde kontanter. Smeknamnet syftade inte på någon slags snabbhet utan på att denna sköna lirare tog det väldigt piano i alla lägen. Oftast uppskattat och roligt, men irriterande när det fanns en tid att passa. Som nu denna Nyårsafton.
”Vi sticker till bussen och tar platser. Du får snabba dig. Vi kan inte hålla kvar chauffören mer än högst en minut.”
”Det är lugnt grabbar. Vi ses på bussen.”
Inte visste vi att det var så populärt med aktiviteten rymma från Halmstad till Danmark. Vi hoppade på en buss och tog upp fyra platser på sidan med fönstren mot Stora Torget. Jag tittade ut mot Sankt Nicholaus kyrkklocka och mot gatuhörnet där Bankomaten fanns ett par hundra meter bort, med allt tätare mellanrum. När det var två minuter kvar sprang jag av bussen och gick på de andra två bussarna och granskade alla resenärer. Ingen Blixten. Jag frågade vår busschaufför om han kunde vara snäll och vänta i några sekunder på en kompis som tog ut pengar… men det kunde han inte eftersom han hade fler påstigningstider att passa, liksom färjan.
Den där rätta stämningen infann sig inte under bussturen upp genom Halland. Vi tre grabbar kände oss fulla av frågetecken. Samtidigt gaskade vi upp oss och samtyckte, att äntligen fick Blixten skylla sig själv. Vid hamnen i Varberg granskade vi alla som klev av de andra två bussarna. Till slut var det bara att acceptera läget. Det som hade börjat så kul var inte alls lika skoj längre. Det fattades en länk i kedjan. Kamratkedjan. Skämten duggade inte speciellt tätt vid det bokade bordet där vi slagit oss ner. På gränsen till begravningsstämning. Samtalsämnena hackade på samma dilemma. Vad sjutton hade hänt och vart hade han tagit vägen? Blixten var sex år äldre än två av oss så vi behövde ju inte precis ta hand om mannen.
Vårt bord var placerat precis vid gången som gick parallellt med långsidan på färjan. Genom glasdörrarna såg jag vidare genom de runda fönstren på långsidan ut mot lanternorna från andra fartyg på havet. Tidigare hade jag sett fram emot det kända fyrverkeriet som vi skulle få uppleva från ett av de övre däcken. Jag hade i hemlighet målat upp det ultimata. Tänk om jag träffade en snygg, trevlig, rolig, intelligent, skämtsam, seriös och söt danska under kvällen och vi stod där med var sitt glas champagne vid tolvslaget, njöt av bubblorna och varandras sällskap och bytte telefonnummer och ett par miljoner baciller… så dök det dystra upp igen, om inte den dumma Blixten förstört möjligheten…
Vem sjutton av Sveriges över åtta miljoner invånare, kom då gående på den röda sammetsmattan i gången med sin vanliga lufsiga gång och händerna djupt nerstuckna i fickorna.
”Läget grabbar?”
Rösten var sävlig och torr. Ett litet lurigt leende i mungipan kunde inte vår egen Mr Bogart hindra från att komma fram. Sanningen berättade han varken då eller senare.
”Vaddå! Vad snackar ni om? Jag var väl med er hela tiden på bussen. Ni höll ju plats till mig. Vad finns det att dricka?”

Liftade han? Gick det ett tåg? Betalade han en månadslön till en taxichaufför? Han fanns definitivt inte med på någon av de tre bussarna, men jag tittade förstås aldrig efter i bagageutrymmet… Jag önskar dig ett Gott Nytt År. Kram Bosse