En jättekvinnas kast hamnade fel

Tramsfemma

Fyra historier om KLÖVASTEN i Glemminge socken:
1. En trollkäring från Bornholm tyckte sig höra klockklangen från Glemminge kyrka. Den tålde hon inte. Hon tog sitt strumpeband, band detta om en jättestor sten och slungade denna mot kyrkan i Glemminge, men solen höll just på att stiga upp på himlen. Trollkäringen tålde inte solen och kraften i hennes arm avtog. Det blev inget bra kast. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt i itu.

2. När stenen luktar ärtsoppa eller nybakat bröd går bitarna samman.

3. En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

4. Den som går igenom gången får synen förvänd. Modern känner inte igen sitt barn och bonden går och lägger sig med grannens kvinna. Inte förrän vederbörande går tillbaka genom klyftan i motsatt riktning släpper förtrollningen.

Efter att ha samlat ihop min kropp och läst informationen på tavlan hoppade jag in i bilen som doftade både raps och nybakat bröd. Var det sju eller åtta gånger som jag gick … ? 😉

Tramsvandalertvå

Jag skyller på min Frozen shoulder. Egentligen hade jag tänkt kasta jättestenen i havet för att se om den kunde studsa hela vägen till Bornholm. Tur ingen såg mig. Hoppas skutan går att laga. Skönt att ingen människa kom till skada. Helt ny verkar båten inte vara. Med en tub superlim och positivt tänkande är allt möjligt i Bosse Lidéns vårvärld. 🙂

 

 

Det ordnar sig

Hartmans cafe

Mitt i en tugga av det nybakta brödet på Hartmans café blev jag allvarlig och fundersam.
När jag tog en mun av min stora Latte kom jag att tänka på en man som hette Porteus.
Han sa vid något tillfälle att om man går och väntar på svårigheter kan man få lida dem två gånger. En klok man. De orden kunde kommit från min egen mun. Redan för flera år sedan. Minns hur Solveig gick och oroade sig för en sak med vår första dotter Jennifer. Jag försökte lugna henne på ett manligt sätt. Strök henne varsamt över ryggen. Delade med mig av min visdom. Höll ett intelligent och välgenomtänkt tal.

”Det ordnar sig älskling. Vänta. Ha tålamod. Ge det en chans. Jag har läst någonstans att saker växer inte i samma takt. Först kommer ett. Om ett tag kommer nästa. Det är inte alls bra att oroa sig. Oron kan lätt hoppa över till barnet. Se istället livet från den ljusa sidan. Många barn gillar förresten att hoppa omkring och sjunga en visa. Jag lovar. Titta på mig. Lyssna noga. Vi ringer doktorn till hösten om det inte dykt upp. Det högra. Dessutom är det pinsamt. Doktorn tycker antagligen att vi skulle upptäckt det tidigare. Tänk istället på något annat så känns det bättre. Är det inte värre att Jennifer inte har något hår? Är du helt säker på att det är en tjej vi fått? Jag menar. Den där saken… kan inte den ha ramlat av eller… den har kanske inte heller växt ut ännu. Jag sticker till biblioteket och lånar några böcker så kan vi kolla in läget sedan. Blir det bra?
Ta du bara det lugnt. Dra några djupa andetag som vi lärde oss på den där föräldrakursen.”

Inte ta ut sorgerna i förskott