Ett tag blev jag tokorolig

Visst är det spännande att rulla runt på en egen ö utan karta och kompass. Inte en turist i sikte. Först mådde jag som en prins. Hur mår de förresten? Inte ville jag gå och lyfta tunga vikter. Någon prinsessa hade jag inte behov av just då. Nåväl. jag njöt av friheten och möjligheterna. ❤
Det var då det hände … jag började känna mig vilsen och var det inte en smula rädsla som kom på ofint besök? Hade det inte studsat till och visst hade jag kört i ganska mycket vatten. Kunde det vara så illa att jag var lost. Helt vilse. Inte kände jag mig lugnare när jag såg denna växt. För det var då jag blev tokorolig. Tänk om jag hamnat i Byxelkrok? 😦

Rädslan hade satt sina klor i min hönshjärna. Ville inte släppa greppet. Hur skulle Solveig ta det om jag ringde från norra Öland och ville ha hjälp? Hade inte varit bättre om det var från södra Öland. Plötsligt började jag se tokigt suddigt. Fanns det ingen mänsklig varelse i närheten? Bara får och får. Det var då jag såg honom.

”Ursäkta. Man får inte rö… hur hittar jag tillbaka till Visby?”
”Är det du som är Thomas Pettersson? Har du peruk på dig?”
”Nä. Jag är född med kalufsen och…”
”Kära Thomas. Du följer bara Gotlandstokarna som växer i en allé längs hela vägen till Kärleksporten. Trevlig tripp.”

Annonser