Påfågelsommar av Hannah Richell

Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Snö till Påsk

Ögonblicksbild; fjorton

Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”

Ögonblicksbild; femton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.

Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀

Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö:  14 poäng
Barmark: 1 poäng

Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉

Sommar eller höstbok?

Det ska bli spännande om jag ska minnas min tredje utgivna bok som en sommarbok eller en höstbok. Ännu en gång kommer det att handla om skarven mellan två årstider. Beställningen är skickad. 🙂

Romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” anlände torsdagen den 30 maj 2013. Alltså blev det en sen vårbok. Jag var rörd av ett sorgligt skäl, när jag tog upp första boken och minnena svepte iväg långt bort i tiden. Sorg och glädje går ofta hand i hand. ❤

Vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” nådde hallgolvet onsdagen den 8 oktober 2014 efter en hel del strul på vägen från Danmark. Bland annat fattades en låda med 52 st böcker. Men det var ju inget mot den nätmobbing som jag råkade ut för veckan därpå och som stal hela min energi och livslust.  😦 Marknadsföringen ebbade ut och själv var jag full av farliga ketoner i blodet. Ett konstant högt blodsocker under en lång tid har den effekten. Sömnen och matlusten hade åkt på semester. Det hjälpte inte att jag höjde alla insulindoser. Adrenalinet och andra blodsockerhöjande hormonämnen hade makten i min sargade kropp. Då biter inte insprutat insulin.

Omslagsfoto – Framsidan kan också försena en utgivning. Jag minns hur trött jag var på vintern 2013 som aldrig ville släppa sitt grepp om södra Sverige. Dagar blev det veckor och mitt missmod växte. Min första plan med att bo i Steninge i Halland några dagar, och hoppas på rätt väder för att ta fotot av hjärtat i sanden fick jag ge upp. Här i Skåne var det också snö och igenfruset vatten längs strandkanten, trots att det snart var april. 😦

När jag släppte av Solveig och Jennifer i vackra Hagestad naturreservat, för att de skulle kolla läget, tyckte jag som satt kvar i bilen med all snö omkring mig, att det var totalt onödigt. Efter en stund kom de tillbaka och berättade att det fanns en smal snö/isfri kant längst ner och att det var ”fritt vatten”. På denna snöfria yta, påskdagen 31 mars, flanerade människor och njöt av vårsolen.
Solveig gjorde hjärtan för glatta livet med en pinne, som havet busigt suddade ut. Jag var en slags polis som försökte hitta luckor då Jennifer, barfota, kunde gå i hjärtat (se bokens baksida). Människorna var nyfikna och undrade såklart vad vi höll på med. På framsidan kan man inte ens ana att det var högt med isflak precis bakom fotografens rygg.
Jag tycker det är häftigt att jag i ”efterhand” la till kapitel 24 för att min tänkta framsida skulle finnas med i boken. (Jag hade under en lång tid en helt annan framsida i tankarna). Numera tycker jag det är ett av de bästa/vackraste kapitlen. Jag älskade uppgiften att knyta an händelsen i senare text. Ett pusselarbete som passade mig perfekt. Ibland gjorde jag saker som ingen läsare verkar ha noterat. Som ex. att gömma låttitlar jag personligen gillade och mycket annat. Jag tycker också om att ”leka” in kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr gick det inte att berätta öppet för då förstördes spänningen i handlingen.  Nog om det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läsarna ska uppskatta min ärlighet och de personliga texter som jag bjuder på i ”Minnen som stannat kvar”.  ❤
Omslaget friserades en aning jämfört med provboken. Därför bjöd jag inte på någon bild när provboken dök upp. När titeln fått fler punkter (blivit större) och centrerats kommer den mer till sin rätt. (Jag har ju redan sett resultatet på vår stora TV-skärm och är supernöjd.) 😀

Jag önskar dig en fin augustihelg. Vi ska varken sitta stilla på ett tåg eller åka i trånga ersättningsbussar. Istället blir det bil och förhoppningsvis cykel. Ännu mer förhoppningsvis – sol och klarblå himmel.
Sköt om dig och unna dig något trevligt.

Fotnot:
Jag tror jag nöjer mig med att svara eventuella kommentarer med en symbol denna gång. Trots att jag går i väntans tider finns det åtskilligt att göra. Därför måste jag hushålla med energi. Imorgon försvinner vår äldsta dotter iväg till Uppsala, efter att ha jobbat nio veckor på Ystads Veterinärklinik. Det kommer att bli tomt och färre kramar och samtal mellan himmel och jord. Hennes lillasyster har börjat jobba i Malmö och skaffat sig pojkvän. Mycket är nytt hos familjen Lidén. Men själv kör jag vidare med samma fru och trivs bra med det. 😉

En kvart senare

Min förkärlek för öar har aldrig avtagit genom åren. Trots att jag inte gillar att vistas i små båtar och är en badkruka av rang. 🙂 Vi alla människor behöver våra små och stora drömmar. En av mina är att få bo på en ö i minst ett år i sträck, få följa de fyra årstiderna.

En kväll tog vi en kort biltur till Tejn och gick en promenad längs havet. Där såg Solveig ett snabbt djur som liknade en iller. (Finns  i Danmark med undantag Bornholm.) Var troligtvis en mink.

Härligt att beskåda havets temperament.

Vi var inte ensamma. Många personer hade sökt sig ner för att fota. Alla, utom jag, med en mobil.

Samtidigt tänkte vi på att vi snart skulle åka hem till Sverige. Vår önskan var ett lugnare vatten. En idé dök upp i mitt huvud. Vi sticker och kollar på andra sidan mot vårt hemland.

Femton minuter senare rullade vi ner mot Hammeren och trodde vi såg i syne. Människor satt ute och njöt med något gott att äta och dricka.

Tänk att det kan skilja så mycket. Här hade vi fel klädsel och tog snabbt av oss de varma tröjorna. Mot Hammershus var det till och med blå himmel. Vi hoppades att denna sida mot Sverige oftast var lugnast.

Efterord: Här på hemmaplan hoppas jag att andra saker ska lugna ner sig. Det har varit tufft sedan i måndagskväll. Mer info i ett eget blogginlägg.
Igår bestämde jag mig för ett omslagsfoto. Ingen mer info om detta. 😉 Däremot tusen tack till alla ni som hade åsikter. Jag läste med stort intresse vad ni skrev. Nu mot sängen. Krafterna är starkt begränsade.