Dramatisk smekmånad, del 1 av 2

När jag efter en lång sjukhusvistelse skrevs ut med diagnosen diabetes 1 kom jag hem till en tillvaro som var helt upp och ner. Allt var overkligt. Inget sig likt. Första tiden bodde jag hos min mamma. Jag minns hur jag ringde till diabetesläkaren flera gånger i veckan för att rådfråga om insulindoser. Orsaken var att jag fick lågt blodsocker varje dag, ibland flera gånger. Han berättade om något som hette ”Smekmånadsfas” (Remissionsfas). Kroppen tog tacksamt emot hjälp med insulin utifrån och de överlevande betacellerna fick nödvändig vila efter att ha krigat under flera veckor. Doktorn sa att de höga doserna som man fick på sjukhuset ofta kunde minskas ner under en tid. En lampa tändes i min tävlingsskalle och jag undrade hur länge smekmånaden kunde vara.
”Svårt att säga. 3-6 månader. Ibland längre. En del patienter får ingen smekmånad alls.” Jag läste på och bestämde mig för att nå smekmånaden och slå rekord. Först gällde det att försöka bli fri från sprutor. Jag gick från fyra sprutor om dagen till bara en spruta på morgonen med 12 enheter.
Vid nästa samtal berättade jag om fler insulinkänningar och doktorn föreslog en sänkning till 10 enheter.
Med den nya engångspennan, som jag var först med på sjukhuset, gick det bara att ta jämna enheter. En nackdel, jämfört med hederliga sprutor och pennor som laddades med ampuller och gick att ta udda enheter med, var att det bara gick att ta jämna enheter. Engångspennan var annars smidigare och jag uppskattade den mycket.
Det kändes som en stor seger den morgonen då doktorns råd var att sluta helt med insulinpennan och testa med urinstickor då och då och känna efter hur jag mådde.

Jag mådde skit om sanningen ska dras fram på en vagn. Ett tillstånd som jag börjat vänja med vid. Försökte ändå tänka positivt. Skönt att slippa ”sprutor” och ta blodprov i fingret och slippa sköta den klumpiga dyra mätaren som jag köpt.
Diabetesläkaren på medicinavdelningen hade berättat den goda nyheten att det var omöjligt att få insulinkänningar när jag inte tillförde något insulin utifrån. Jag fick informationen att kroppen satte på och stängde av insulinproduktionen med de kvarlevande betacellerna som jag hade i min bukspottkörtel. Precis som det är hos alla friska människor.
Jag kontrollerade med urinstickor då och då och det gav inget utslag. Skönt! Då höll jag den vassa nålen på avstånd. Ändå fuskade jag ibland med godis och glass när jag råkade passera en öppen kiosk. Om den var stängd gjorde jag inget inbrott.  🙂
Det kändes som både jag och kroppen behövde denna numera lyx och tidigare dagliga söta trevliga vana hos mig.
Det hände att urinstickan blev ”färgad” efter en daimstrut och jag fick dåligt samvete på kvällen. Jag var rädd att min taktik skulle misslyckas. Den om att aldrig mer i hela livet ta sprutor.

Efter några veckors sjukskrivning började jag jobba halvtid. Sorgligt att komma tillbaka och sitta med andra utslagna och sortera B-post och massförsändelser. Samtidigt var jag lyckligt kär som vägde upp det mörka. Dessutom var jag en fighter. Mitt tempo var stillsamt och ändå vid nästan samma tid, varje dag, tog mina krafter slut. Efter fikarasten fick jag ny energi och orkade ta mig igenom tiden fram tills jag cyklade hem. Ändå var jag en halvskugga av mitt forna jag. På eftermiddagarna försökte jag motionera och njuta av våren. Tyvärr orkade jag inte med snabba rörelser och koordinationen verkade också ha åkt på en smäll trots att jag fått tillbaka min normala falksyn redan efter några dagar på sjukhuset. Spela tennis och badminton var inte längre kul. Jag kom fel till bollarna och kände inte igen mina rörelser och förflyttningar.

Jag orkade inte köra bil ända till Solveig utan tog tåget till Skövde. Eftersom jag hade ett berg av övertid sedan tidigare tog jag en längre semester i väntan på en operation som jag skulle vara med om. Efter den skulle jag säkert bli som vanligt igen försökte jag lura mig själv. (En episod som är värd tre kåserier.)
Solveig uppskattade att ha en hemmaman som hade lunchen klar när hon kom hem en stund mitt på dagen. Det började våras och bli ljuvligt i naturen. Vi gjorde många mysiga utflykter till Solveigs smultronställen. Ändå hände det att jag tvärdog. Tog helt slut under promenaderna. Hjälpte inte att vi tog pusspaus titt som tätt.
Under denna tid hade det kommit ut en ny blodsockermätare på marknaden som var liten och snabb. Jag hade köpt en men inte använt den eftersom läkaren ansåg att det var slöseri med resurserna med tanke på de dyra stickorna. Han kom med det idiotiska och opsykologiska rådet att jag skulle ta ett rakblad och dela dem på mitten. Hade jag gjort det skulle jag säkert fått ”gratis” blod och inte behövt sticka med lancettpennan. Kanske en hel pöl på golvet. Helknäppt råd som gav mig dåligt samvete. Precis som om jag var dyr i drift. Jag som aldrig testade mig och hade ont av att se blod. Jag hade inte ens bett om att bli diabetiker. För den gamla fördomen att den som äter sötsaker ständigt riskerar att få diabetes 1, var falsk som vatten. Det behövde jag inte ha dåligt samvete för.

Under en promenad märkte Solveig att jag inte orkade hålla tempot. Hon frågade om jag hade med den nya mätaren.
”Ska du inte för skojs skull testa ditt blodsocker?”
”Då kostar jag pengar för landstinget. De tvingas stänga hela sjukhuset. Läkare blir utan lön. Ingen idé. Jag tar ju inget insulin. Kan inte bli låg.”
”Snälla Bosse.”
Jag darrade på handen och fumlade med bestyren. Vad jag hade i blodsocker fick jag aldrig veta. Ett sådant lågt värde klarade den supermoderna blodsockermätaren inte av. Den fixade värden mellan 2.3 och 33.3. I fönstret stod det därför LO. Vilket betydde att det kunde vara något mellan döden och 2.2. Krisläge med andra ord. Antagligen hade jag redan haft detta åtskilliga gånger förut då jag matt fortsatt att jobba på min arbetsplats, fast jag var dödens trött.
Efter denna episod testade jag alltid mig när jag blev matt, som en ren överlevnadsstrategi. Nästan varje gång stod det LO eller möjligtvis något värde mellan 2.3-3.3. Snabbt in med fyra druvsockertabletter. Efter tio-femton minuter kom livet oftast tillbaka. Annars var det dags för fyra nya druvsockerbitar.
Hur hade jag kunnat undvika att inte ramla ihop som jag läst om så många gånger under åren?
En gång tidigare när jag testade på den första klumpiga mätaren och jag precis var utsläppt från sjukhuset stod det 1.7. Då hade jag stannat bilen vid en rastplats längs Nissastigen. Tog kort på mätaren. Samma ironiska humor då som nu. 🙂
Detta skrev jag om i tidskriften Diabetes där jag jobbade som Kolumnist. Trist nog skrev de fel på min uppskickade text med snigelposten till Stockholm och råkade skriva 7.1 i tidningskåseriet, vilket är ett perfekt värde. Där damp trist nog min spännande och roliga text och läsarna måste undrat vad det var för märkligt med detta utmärkta värde.

Jag struntade att störa läkaren fler gånger. Mitt förtroende hade brustit. Bestämde mig för att ta chefskapet om min trista inre kompis. Jag skulle ändå flytta iväg långt till hösten. I kommande del får du som orkar läsa veta vad jag gjorde och vilka spännande saker som hände under min smekmånadsfas.
Jag har nämnt om det omöjliga i förbigående vid nästan varje ny ”diabetesläkarträff”.
En enda av alla dessa personer genom åren på alla de ställen som vi bott, har blivit nyfiken och ville lära sig något nytt. Han ställde mängder av seriösa frågor. De andra har inte muntligt ifrågasatt mina ord. Men i efterhand gissar jag på att de inte trott mig. För i deras värld är smekmånadsfasen en lugn period då patienten som fått diagnosen diabetes 1 hinner anpassa sig till sin nya livssituation. De lyckliga patienter som når stadiet får chansen att slippa sprutor helt under en tid och göra sig beredda för en framtid som diabetiker.
Enligt senare forskning är rådet att alltid ge en liten dos insulin under denna tid som backup. En investering för framtiden som kroppen kan ha nytta av i många år. Som kan förskjuta eller minska på allt otäckt som väntar i framtiden. Kanske inte för dem som blir överkörda av tåget eller … en sak tröttnade jag tidigt på att höra i omgivningen.
”Han dog i alla fall inte av sin diabetes. Råkade inte ut för strul med ögon, njurar eller amputerade tår, fötter och underben. Det var väl ändå för väl. ”
”Vad dog han av då?”
”Han fick en hjärtinfarkt?”
”Viken tur.” brukar jag säga med sarkastisk röst och hoppa föreläsningen om att diabetes 1 mycket väl kan vara ”boven”. Överallt i kroppen.  😦

Fotnot:
Tack för att du kommit ända hit i texten. Mitt novemberschema på bloggen är tight. Därför bara en symbol som tack efter eventuella kommentarer.
Var rädd om dig.  ❤

 

 

 

Öga mot öga

Skrivet för några år sedan…

Min kära mamma fick besvär med trilskande ögon på ålderns höst och tvingades till slut att söka experthjälp. Det var svårt att komma fram på telefon till läkarstationen. Hon ringde flera dagar i sträck inom deras telefontid. Det var ännu svårare att få en besökstid inom hennes rimliga livslängd. I alla fall var det stört omöjligt att få vård på rätt instans. När hon äntligen fick rätt diagnos blev det en ny lång oviss väntan på operation. Läkaren som skulle göra ingreppet i hornhinnan hade svårt med svenskan och därmed blev det svårt för en konversation. Hon var känd för att inte klara av kontakten med vakna patienter. Tyvärr gick det rykte om att hon även hade en hög felprocent på sina utförda operationer på sovande patienter. Mamma hamnade olyckligtvis i den sistnämnda gruppen. 😦
Hoppet är det sista som överger människan. Mamma sökte till en annan specialist, i ett annat landsting och så var hon inne i karusellen med de långa väntetiderna igen.

För några veckor sedan var vi på semester. Vår hund Texas åkte på egen ferie och tog in på ett hundpensionat. De som sett en oklippt Coton de Tulear i ögonen utan att hunden har en tott i luggen är inte många. När vi hämtade Texas hade han just varit ute på en regnpromenad, luggen hängde mer än vanligt ner som en rullgardin över ögonen och halva lakritsnosen. Av pensionatets ägare fick vi upplysningen om att en Schäfer i grannbåset varit lös i magen. Efter välkomstslickandet fick Texas åka transportbox hem. Det var först hemma som vi fick en chock. När matte hälsade ordentligt och lyfte upp den våta luggen fanns det bara ett öga att söka kontakt med. Det andra var hopknipet. Texas varken kunde eller ville öppna det. Om vi lyfte på ögonlocket möttes vi av ett illrött öga som samtidigt var otäckt grått. I mitten av pupillen såg man en stor spricka. När vi telefonledes tog kontakt med hundpensionatets ägare hade hon ingen aning om vad som hänt. Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte den fula tanken att det måste vara rätt taktik att vara ärlig och uppriktig om ett mindre problem och lyfta fram det istället. En lös avföring på hallgolvet var ett bevis på presenten från Schäfern.
Det var inga problem att få en akuttid på djurkliniken. Ögon är känsliga saker. De måste behandlas direkt och följas upp noggrant. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan. Vi fick ögondroppar som vi skulle ge fem gånger om dagen. Den vänliga veterinären ville se på ögat redan om några dagar. Vi tyckte att ögat blev bättre snabbt, men Texas klarade inte andra besiktningen heller. Skadan och det grå fanns kvar. Vi fick åka dit en gång i veckan under en tid. Det var tal om cortisondroppar och risk för framtida synförsämringar. En perfekt service möte oss vid varje besök. Ändå gick mina tankar till de tillfällen jag följde med mamma som sällskap och stöd till otaliga institutioner. Det var omöjligt att inte dra en parallell. En sjuttioårig kvinna är inte lika mycket värd som en hund. En otäck sanning som kliade som ett myggbett. Fast jag älskar min hund är han inte lika mycket värd som våra två döttrar om jag måste välja. Marknaden för vård av alla typer av sällskapsdjur har blivit en lukrativ värld som tenderar att gränsa till ett ifrågasättande. Snart finns ingen bortre gräns över vad som är möjligt på den fronten.

En bekant var på utlandssemester. Hennes trettonåriga hund var kvar i Sverige på ett pensionat och blev sjuk. Matte gick inte att få tag på. En son på hemmaplan gav tillåtelse till akut operation. Notan löd sedan på fyrtiotvåtusen kronor. Nu är hunden vital och viftar glatt på svansen igen. 🙂
Nästan alla ingrepp man gör på människor går numera att göra på alla slags husdjur. Tretton hundår är detsamma som nittioett människoår. Vilken jämngammal sjuk person får en chans till en operation som en fyrbent varelse? Jag tycker att det ligger en hund begraven någonstans. Vart är vi på väg? Vi kanske ska mäta våra människoliv i hundår istället.
Partierna måste fiska röster inför höstens val. Jag har flera bra förslag. Frikort för djur efter elvahundrakronor? Obligatoriska hunddagis i varje kvarter? Gratisutdelning av färgglada plastpåsar med mintsmak? Själv kommer jag inom i framtiden att kämpa på med mitt.
”Texas. Hör du mig. Har du på din hörapparat? Kom nu. Bit inte i din vita käpp. Husse ska följa med på promenaden. Jag har diplom på att jag har gått den årslånga kursen ”Stör inte en ledarmänniska. Prata inte med mig när jag är i tjänst”. Här. Svälj först din kärlkrampsmedicin. Är det din eller min pacemaker som tjuter? Din skånska är riiiktigt bra nu för tiden. Texas! Vet du vilken tid du skulle vara hos doglogopeden på tisdag?” 🙂

Ps. Jag har en dotter som stormtrivdes när hon gjorde praktik förra terminen på en smådjursklinik i Lund. Om några veckor är det dags för nya praktikveckor. Jennifer siktar fortfarande på att bli veterinär och jobba med smådjur. Ds

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

En samlande mamma, del 2

Här kommer fortsättningen på min berättelse. Nu har jag gästbloggat färdigt för den här gången. Men vem vet, det kanske finns fler berättelser som väntar på att bli berättade. Kram: Solveig

Hösten 1995 väntade jag vårt första barn. Kanske det var därför som jag inte var tillräckligt uppmärksam på hur mamma mådde. Så småningom fick jag veta att hon varit dålig ända sedan sommaren men att hon dröjt med att besöka sin husläkare. När hon äntligen kom dit och fick en remiss till sjukhuset för vidare kontroll så glömde husläkaren att skriva brådskande på remissen. Därför hamnade den i en hög bland många andra remisser och just då blev det sjuksköterskestrejk. Det tog alltför många månader innan mamma äntligen kom in till sjukhuset och blev ordentligt undersökt. Det visade sig vara en tumör på tarmen och hon fick en tid för operation.

När vi lämnade BB i Varberg med vår lilla Jennifer stod mamma och pappa och väntade på parkeringen i Falkenberg. De ville se sitt nya lilla barnbarn. Veckan därefter skulle mamma opereras. Det var tufft att gå hemma i Falkenberg med en nyfödd liten bebis och inte ha möjlighet att hälsa på sin mamma på sjukhuset. Vi fick nöja oss med kontakten via telefon.

Vi trodde att allt skulle bli som vanligt igen efter operationen. Månaderna gick och mamma friskförklarades. Samlandet fortsatte. Fast på något sätt kändes det inte riktigt som förut. Det var som om intresset bleknat lite i kanterna. Datumet för kontroll kom och gick. Mamma hade börjat få feber. Jag tror att det var hon som till sist hörde av sig till sjukhuset för att få en ny tid. Det gjordes nya undersökningar och sedan kom chockbeskedet. Fortfarande har jag nog inte riktigt kunnat förstå hur den totalt empatibefriade läkaren som hon mötte då, tänkte när han uttalade domen. Pappa satt i väntrummet bara en liten bit därifrån. Borde inte läkaren frågat om det fanns någon anhörig som var med? Han visste ju vilket besked han skulle lämna. När mamma förhörde sig om vad hon skulle göra med illamåendet säger denne doktor: ”Ja, det finns inte så mycket att göra. Du har cancer i både lever och lungor.” Mamma blev hemskickad med ett par recept och beskedet att läkaren nu skulle ha semester…

Några timmar senare ringde jag hem. Bosse, jag och Jennifer hade åkt ner till Ystad på semester. Vi hade hyrt en lägenhet ganska centralt i staden och just den här måndagen hade vi gjort en utflykt till Ale stenar. När vi kom tillbaka på eftermiddagen satte vi Jennifer i sulkyn och gick ner till telefonkiosken vid hamnen. Det är konstigt, men den här telefonkiosken har för alltid etsat sig kvar i mitt bildminne. Jag var inte förberedd på det besked jag fick. Trodde såklart att det skulle bli en ny operation, kanske en längre tids behandling, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förberett mig på att min mammas tid var utmätt. Det kändes som om någon drog undan marken under mina fötter. Utanför telefonkiosken var det sommar. Jennifer satt i sulkyn och sjöng som bara en liten glad, pigg ett och ett halvt-åring kan. Inuti telefonkiosken stod jag, fastfrusen, som om det varit mitt i vintern, och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Dagen därpå avbröt vi semestern, packade ihop våra saker, lämnade besked till hyresvärdarna och vände bilen norrut. Väl i Falkenberg packade vi om och sedan for jag hem till mamma och pappa.

Vad säger man? Vad gör man? Hur hanterar man en situation där beskedet är så definitivt? Jag var tacksam över att jag hade sommarlov. Sommaren 1997 åkte jag och Jennifer tåg mellan Falkenberg och Skövde med jämna mellanrum. Någon gång tog vi bilen och då följde Bosse också med. Jag minns att mammas trädgård stod i full blom. Det var som att varenda buske, varenda planta försökte överträffa sig själv i fråga om blomning. Det kändes som om allt hon planterat och pysslat med gjorde sitt bästa för att ta ett värdigt avsked.

3379 olika kaffekoppar och en del dubbletter, flera hundra olika äggkoppar och en mängd andra samlingar trängdes i mammas och pappas hus, men min mammas intresse för att samla hade tagit slut. Inför döden står vi ”nakna”. Inget av det vi äger är längre något att sätta sin tillit till. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går…”

Våra samtal handlade istället om himlen. Jag är glad över att vår tro bar oss ända in i det sista. Att det som tidigare varit en trygghet i livet när allt var som det skulle, nu visade sig hålla och vara samma trygghet inför döden. Mamma behövde inte vara rädd. Hon kände hur någon höll hennes hand och bar henne in i evigheten. Nu hade jag tid att stanna till och lyssna och samtidigt visste jag att det var en begränsad tid som jag var tvungen att ta vara på.

De allra sista dagarna i mammas liv tog jag ut närståendepenning och var hemma. Morfinet som skulle ta bort smärtan tog också bort min älskade mamma. All den omsorg och kärlek som hon tidigare visat försvann allt mer. Till slut fanns det bara en bön kvar: Gode Gud, ta hem henne så att hon slipper att lida mer. Vi satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag en solig septemberdag.

I samråd med mamma hade vi redan bestämt att jag och Bosse skulle packa ner alla hennes samlingar och göra ett museum av dem. För mamma blev det tryggt att veta att hon inte behövde bekymra sig över vem som skulle ta hand om allt. Hon kunde släppa alla tankar på hur det skulle bli. Det hörde jag hur hon sa till sina väninnor i telefonen. Samtidigt var hon nog lite stolt över att vi skulle göra något fint av det hon samlat. (När museet stod färdigt önskade jag innerligt att jag kunnat hämta mamma och visa henne det. Många gånger senare önskade jag också att hon fått höra alla glada och positiva kommentarer från våra besökare…)

Jag skrev ett långt brev till den sjuksköterska som vi haft kontakt med under mammas sista tid. Jag vet att hon läste upp det jag skrivit för den berörda läkaren. Jag fick också veta att han kommit tillbaka och kommenterat det jag skrivit. Kanske fick han en tankeställare inför sitt fortsatta möte med patienter. Förhoppningsvis har han aldrig mer slängt en sådan kommentar i ansiktet på en patient.

Under hösten 1997 åkte Bosse och jag med jämna mellanrum upp till mammas och pappas hus – nu för att packa, men också för att hinna med att ”ta hand om” pappa. Allteftersom tiden gick blev flyttkartongerna allt fler där de stod i förrådet. När huset var sålt flyttade vi upp alla kartonger till mormors hus där de skulle förvaras några månader. Sommaren 1998 flyttade vi så ner till ett jättestort hus i Ängalag, mellan Båstad och Torekov. Och där började en ny epok av vårt liv. Med en liten skuttig Jennifer, nu två och ett halvt år, och en liten bebis i magen flyttade vi in i ett hus på 320 kvadratmeter, plus källare. Det låg mycket arbete framför oss…

DSCN8305

Fotnot: Denna tavla satt på en vägg på Lidéns Samlingsmuseum. Svårt att ”fotografera glas”.