Återbesök i barndomens stad

Ett

Norre Katts park anlades i mitten av 1800-talet i Halmstad, då under namnet Tivoli.
En oas mitt i staden. Rhododendron, azalea och magnolia växer här. I det gula huset som heter Rotundan finns ett sommarcafé. Många nybakade studenter har firats i denna park i alla sorters väder. Själv har jag spelat boule, skuttat omkring i Friskis & Svettis eller bara njutit av en glass på en bänk.

Två
”Hallå! Du där borta. Har du tid en stund?”

Tre
”Det räcker med en av er. Jag letar efter ett SPA här i parken.
Kan du visa mig fågelvägen?”

Fyra
”Ursäkta! Jag trodde det var mer privatliv. Vad mager du är om… Heter du Nina Ferlin? Släkt med Nisse? Jag får gå smutsig till matchen.
Fem
Hur många hundratals gånger har jag gått in genom dessa grindar. En del opartiska säger att Örjans Vall är Sveriges vackraste fotbollsarena. Jag har inte varit överallt så jag vet inte sanningen.
SexSju
Denna indelning var ny för mig. Nu blev jag osäker. Vad är jag? När jag var liten grabb höll jag på Halmstad Bollklubb. När jag for iväg till Göteborg varje vecka gled mina sympatier mer över till Änglarna. Det var också om denna klubb jag gjorde mitt specialarbete på Gymnasiet. Med andra ord skulle jag gå höger…

Åtta Nio

Roddklubben finns kvar. När jag bodde i staden fanns varken stängsel eller taggtråd. Trist utveckling.

Tio

Det måste vara vackert att ge sig ut med en båt på Nissan i lugnt vatten…

Elva

Oj! Kan de bli så arga om fel lag vinner i fotbollsmatchen. Kanske bäst för mig att åka hem till lilla Ystad.

Tolv

Vad är det som lyser? Ser ut precis som… vad har hänt med ägaren till västen? Matchvärden. Hänger han eller ligger han risigt till? Vad dum jag är. Nu blev jag rädd i onödan. Helt korkad om jag ska erkänna. Befinner man sig på VÄSTkusten är det inte det minsta konstigt att.. 🙂

Seriöst: Allt våld på fotbollsmatcher gör mig nedstämd. Tänk på föräldrar som tar med sig sina småbarn till matcherna för att ha det trevligt. Inte ska man behöva riskera att råka illa ut bara för att man har ”fel” tröja eller halsduk på sig. Tankarna går tillbaks till när jag gick på Sannarpsskolan, gymnasiet. Hur tufft jag tyckte det var på måndagsmorgonen att ha på mig min blåvita IFK Göteborg tröja i skolan. Helst om de tvålat till Bollklubben. Stadens stolthet. (Ni som såg eller deltog i min tramsiga tröjtävling i höstas här på bloggen vet hur tröjan ser ut på en gubbe). Inte en enda gång funderade jag på att det fanns en risk med att välja tröjan. Istället möttes jag av grattis från okända skolkamrater. Flera hejade eller bytte några fraser med mig. Under mitt specialarbetes fortskridande åkte jag oftast ensam upp med tåget för att kunna skriva och intervjua. Jag mötte  tusentals fans från bortalaget. Aldrig var jag rädd. Så borde det vara även 2014.

 

Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”