Pionträdgården är den sist anlagda trädgården runt klostret som har anor från 1200-talet.
Jag uppskattar skyltarna som är nerstuckna lite överallt. Vissa av de 23 olika sorters pionerna doftar gott, medan andra inte doftar alls.
Pionerna är lättskötta, men känsliga för ösregn och deras prakt är kortvarig. Jag och Solveig har därför passat på att njuta extra av denna oas bakom Klosterdammen den sista veckan.
Vi passade även på att besöka rosengården som har blommat tidigt i år. Därför var det mesta just nu överblommat. Men om några veckor är det jättefint där igen. Övriga anlagda trädgårdar är apelgården, kålgården och örtagården.
Franciskanerna, som grundade Klostret, var tiggarmunkar. Klostret var ett centrum med många besökare. Odlingarna skulle ge föda och mediciner till både dessa och invånarna. Trädgårdarna skulle även skänka andligt välbefinnande. Tänk att de fortfarande gör det. Jag älskar lugnet som sveper in hos mig och öppnar inre dörrar till ljus och kraft. En balsam för själen.
