De små detaljerna

Ögonblicksbild; elva

Jag skyller på att jag var stressad den dagen i Hjo. Visst var det typiskt att det var Solveigs kaffe som hon behövde lapa. 😉 Örat måste befinna sig utåt för att muggen skulle kunna komma under hålet. Sådana tabbar görs bara en gång.  

Egentligen borde jag istället visat en aktuell bild. För det hände en större tabbe för några veckor sedan när jag skulle ta en ”Kaffe Latte” på hemmaplan. Då var jag inte lika road och hade inte tid att ta kort. Kaffet rann både in i ett skåp och på köksgolvet. Mycket efterarbete. 😦
Annars började det bra. Jag mätte upp 180 cl vatten. La in en kapsel Café au lait i maskinen. Satte på knappen. Väntade tills den blev grön. Förde spaken till höger och fortsatte snabbt iväg till OS-soffan. Mitt emellan två skidskytteskott ilade jag tillbaks till köket och  … tittade fånigt på pölen och all annan bedrövelse. Insåg begåvat att en styck stort tomt glas placerat på en svart ”sittplats” under ett hål hade förskonat mig mycket extraarbete. Inte tog skidskyttarna hänsyn och stannade till på stället tills jag var klar med hushållsarbetet.

För att jag inte ska känna mig som en stor klant får du läsare allt bjuda på en riktig fadäs som du gjort? 😀

Annonser

Skapa min egen sanning

Ögonblicksbilder; fem 

Att vänta behöver inte vara något negativt. Slipper jag trängas, svettas, bli blött och inte har en väntande tid som stressar mig tycker jag istället att det är en oas, full med möjligheter.
I detta ögonblick befinner sig Solveig i en butik på Hamngatan i Ystad för att köpa linsvätska. Det är lördag och mycket folk.

Själv har jag hittat en ledig yta på en bänk. Det är då ekipaget med kvinnan och hunden dyker upp. Jag greppar kameran och trycker till. Några sekunder senare ser jag ryggen och svansen försvinna iväg. Det är i samma sekund som min nyfikenhet och fantasi vaknar till liv. Vart är de på väg? När startade resan? Vad heter hunden? Är hunden en trygg vakthund? Är de turister från ett grannland? Hur långa dagliga pass gör de tillsammans? Jag har läst att hundar behöver stretching och massage efter längre ”utflykter”. En social sida av mig vill ha en konversation och de rätta svaren. Min andra sida nöjer sig mer än väl med det motsatta. Att jag själv får fantisera om sanningen och strapatser. Skapa mina egna äventyr. Vad är dina första tre tankar när du ser fotot?

Ibland kan det gå så långt att jag inte svarar på tilltal när Solveig dyker upp – mitt i verkligheten.
”Du där på bänken. Har du lust att följa med mig och fika?”
”Jag är rädd för att någon granne ska få syn på oss och sladdra till min fru.”
”Är din fru svartsjuk?”
”Nix. Undra varför.”
”Vill du höra sanningen?”
”Nä. Helst inte. Mitt ego kan blekna.”
”Tänk på måndag fyller du år. Har du tänkt på vad du fyller nästa gång? Ska vi resa till Budapest eller Prag? Vi måste vädra våra nya pass.”
”Vaddå? Jag fyller tjugosju nästa år. Inget att fira. Gubben på mitt pass är inte jag. Jag kommer att åka fast i passkontrollen. De kommer att behålla mig i Ungern. Säkert tvinga mig att äta budapestbakelser till frukost.”
”Skulle du ha något emot det?”

Ps.  Min diabetes fyller ett år mer än jag på onsdag. Livet är märkligt.
Ps2. Dialogen har jag snickrat ihop av olika tidsfragment. Men kunde varit tagen från ”i lördags”. Livet är fullt av ögonblick.
Ps3. Intensiv måndag. Två jaktstarter, ”Bara en natt”, ”Bara en dag”. Motionspass. Fika och fira med mig själv. Vet inte om jag kommer att hinna ha på mobilen. Vet inte om jag kommer att tänka på att sätta på den. Varför ska S alltid jobba så sent just denna dagen? Varje år. Kanske inte när jag blev femton. Då var hon tio och jag hade ingen aning om att hon fanns. ❤

Tävling – Bild SEX

F

Jag kände mig inte mogen för rollen som morfar. Vilken tur att det var falskt alarm och bara handlade om en naturlig munblåsning. 😉

Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Tävlingsdag är på söndag. Idag får det allt bli ett besök på olov viktors. Hoppas att inte ”alla” har kommit på den tanken. Det blir en dos OS också. 🙂

Tävling – Bild ETT

A

Det kan vara tufft att bli storasyster innan man ens är tre år själv. Plötsligt hade Jennifer inte monopol på mammas knä. Inte ens hennes barnvagn fick vara ifred. Jag hittade Jennifer i vagnen nere i groventrén en eftermiddag. Antagligen ville hon minnas gamla goda tider eller så ville hon ta tillbaka sina ägodelar.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum i Ängalag mellan Båstad och Torekov på Bjärehalvön. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade
3 333 små sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Förra sportlovet fick ni se och rösta på tio smakprov där Jennifer sov. Jag tyckte det var svårt att välja ut tio av de tjugo som jag scannat. Därför gick jag efter Jennifers ålder. Här är hon lite äldre. Nästa år kanske det blir Lizettes tur. 🙂

Regler: Jag kommer från och med fredagen den 14 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 23 februari är det tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra gången hade Ni och jag inte samma vinnare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men jag läser med glädje och är lika glad som vanligt om ni skriver något trevligt. Jag erkänner. Jag är fullt sysselsatt med OS, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag. Kram på dig.

De fem senaste

Ännu en hög böcker är utlästa under veckorna innan OS. Jag gillar spännvidden. Två spännings-romaner ramar in kvintetten.
Bok ett
John Grisham kan skapa dramatik och dessutom kan han det amerikanska rättssystemet på sina fem fingrar efter ett förflutet som advokat. Det har blivit några böcker sedan han debuterade 1988 med Juryn. Han fick sitt genombrott med Firman tre år senare. Ibland blir jag mätt på de likartade bitarna inom rättsväsenet som tenderar att dra iväg till fackbokhållet och bromsar upp genren, men han lyckas alltid få mig intresserad av själva storyn. Så också i thrillern Svindlaren.

Bok två
Marie Jungstedts elfte kriminalbok i Gotlandsmiljö tillhör inte hennes främsta, men hon gör sitt hantverk med finess. Jag älskar Gotland, men en del av spänningen försvann när jag spikade ”mördaren”. Dessutom upplevde jag allt för mörkt. Kanske var det årstiden eller personliga skäl som drog ner betyget. Jag brukar annars läsa Maries böcker på sommaren. Jag har till och med läst två av dem när jag varit på Gotlandsbesök. Ytterst vältajmat.

Bok tre
Annika Östbergs debutbok Ögonblick som förändrar livet läste jag av ren nyfikenhet.  Uppföljaren Se ljuset i det svarta läser jag mer behagligt tillbakalutad. Jag minns hur jag som ung både fascinerades och retade mig på att den blonda svenskan skulle få ett sådant långt fängelsestraff med tanke på att hon inte skjutit ihjäl någon. Min parallell gick till Lindomemordet där två personer skyllde på varandra och båda blev frikända. I denna andra bok berättar Annika om sitt nya liv som efterfrågad föreläsare. Hon väjer inte för att ärligt skriva om frågor som förlåtelse och bitterhet. Tar upp sorg, skuld och tro. Jag skulle gärna ha besökt någon av hennes framträdande. 28 år i fängelse. Inte bara på ont. Jag uppskattade att läsa båda hennes böcker som gav mig mycket.

Bok fyra
Att sticka mellan med att läsa några bra dikter är för mig aldrig helt fel. På 1av3.se träffade jag för första gången på poeten Svenarne Jansson som sedan blivit min Facebookvän. Förra året gav han ut Ordvändor. Snabbt blev jag förtjust i hans sätt att skriva. Jag uppskattar när jag förstår texten, men där jag ändå kan få ha min egen tolkning. Som alltid när jag läser poesi läser jag bara några dikter åt gången. Då kommer de bäst till sin rätt.

Bok fem

Sist men inte minst. Det var en fröjd att få återträffa den sorgliga Mr Gora, eller Göran Borg som han heter i Sverige. Jag bara älskade att läsa debutboken Delhis vackraste händer som kom ut 2011. Har ni inte läst den ska ni börja där. Mikael Bergstrand övertygade verkligen mig med den charmiga boken som utspelade sig i Malmö, men framför allt i Indien. Som jag skrattade och mös under den läsningen. Här hade han mycket att leva upp till med uppföljaren Dimma över Darjeeling. Mina förväntningar behövde landa först. Inte lika förträfflig, men ändå ytterst läsvärd. Uppskattade det oväntade slutet. På baksidan står texten: Dimma över Darjeeling handlar om fördomar och egoism, om att ta sig upp ur sina djupt rotade hjärnspår och hitta ny mark, om mod, lojalitet och vänskap. Och den svåra konsten att leva här och nu.
Nu för mig är sport på is och snö. Under OS-veckorna ligger bokläsandet nere.

Jag har en vinnare – Stort GRATTIS till…

Fast nästan ingen av er har träffat mig personligen, faktiskt ingen alls av er som lämnade ett bidrag träffade mig i just den åldern som jag var på kortet (15 år) var det tydligen en enkel fråga. Solveig tyckte att jag var mycket sötare på lagfotot som var tagit året innan. Många av oss grabbar hade kortare hår. Ni får bilden nedanför. För en stund sedan gick jag upp till Lizette och bad henne kasta min häftiga blå tärning med 20 siffror på. Tack för att ni var just 20 st som hade rätt svar. 🙂 Vinnare blev Petronella Hjertqvist med bloggen Prinsessorna på Bellevue. OBS! Ni vet att ni inte behöver ha en egen blogg för att tävla eller kommentera på min blogg. Däremot måste jag godkänna nya personer första gången, innan er text blir offentlig. Så bli inte irriterade över att texten inte syns direkt. Så fort jag är inne på bloggen lyser en röd punkt med en siffra i. Då vet jag att någon ny person/personer har varit snäll och lämnat en kommentar.

TÄVLINGSSTATISTIK:
1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Ingen klarade Mariestad.
2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare, Kerstin Nilsson.
3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare, Ulrika Gasser.
4. Julblogglov: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson, Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson
5. 20 000 visningar/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. Ezter Nilsson
6. 25 000 visningar/Påsklov: Tio kaffekoppar. Anne med E.
7. 30 000 visningar: Hjo Kyrka. Kerstin Nilsson
8. Ett år som bloggare: Vilket inlägg hade flest visningar. Susan Adelbrant.
9. 50 000 visningar: Tio t-shirts. Skogsfen, Regnbågen och Petronella
10. Fotbollskillar. Vem är jag? Vinnare: Petronella Hjertqvist
11. 70 000 visningar: OS/Sportlov: Tio sovande bilder på xxxxxx
12. 500 inlägg:

CCI201402110001

Vilken förmån jag har

När det blåste riktigt rejält om mina öron för några veckor sedan, signalerade jag om hjälp. Vips så fick jag en lugnande app mot vinden som ville mig illa. För några dagar sedan drabbades jag av en notorisk längtan. Alla ni som varit gravida vet vad jag talar om. Jag bara måste ha lakrits, murbruk eller i mitt fall vår. Jag vet att man inte ska utnyttja sina Facebookvänner hur som helst. Men min längtan blev för stark och vann över min blyghet. Därför kontaktade jag återigen min vän av nöden. Rozie. Snabbt gick det. Innan jag ens kunde stava till ordet a-p-p så var våren på plats. Visst är den tjusig? Nu snackar jag inte om vargen, eller är det en gris som håller i den prickiga kaffekoppen? Borde leta upp mina läsglasögon.
http://bortamedvinden.wordpress.com/2014/02/01/ar-det-var-app-eller-bosse-lidens/

Inte bara det. Den funkade. Man kan lita på Rozie och Grevinnan Blåst af Kuling. När jag öppnade altandörren i söndags så möttes jag av årets första vårtecken – Snödroppar! Solen kom också på besök och ljuset som är så efterlängtat.

2670001

Vad längtar du bloggläsare efter mest nu? Som gammal idrottsnörd säger jag OS och många svenska medaljer och spännande upplevelser i Sotji. Tyvärr tycker jag inte om att läsa eller höra talas om att allt inte gått rätt till i förberedelserna i öst. De som slitit och arbetat har lurats på sina löner och dessutom har det skräpats ner. Detta är säkert bara toppen av isberget, är jag rädd. Varför slutar jag aldrig att förvånas? Tack Rozie för solen du fixat även idag. Efter lunch ska jag ut och flirta med den. 😉

Han valde fel flyktväg

Många små grabbar drömmer om att få åka polisbil eller brandbil. Jag vet inte om mina drömmar var så starka. Men en gång fick jag åka polisbil. Inte så långt. Ett par hundra meter. Okej. Det pirrade säkert lite extra i magen. Samtidigt var jag mest tjurig på min kompis. Det där kunde vi ha undvikit.

Jag var ingen liten grabb. Hade fyllt femton, eller sexton år. Minns att polisen framför mig i polisbilen hade en enormt tjock och bred nacke. Mina tankar gick till en rysk brottare. Han var tuff på rösten. Spottade ur sig frågor som han ville ha raka svar på. Jag som hade tankarna fulla av brottning, ryska maffian, snabba tankar på att smita, som att öppna dörren och rusa, hade ingen större lust att försöka komma ihåg mina fyra sista siffror i mitt personnummer. De lämnar man väl inte ut hur som helst, till vem som helst? Problemet var att min kompis inte var så snabb. Vi hade heller inte snackat ihop oss. Inte hunnit. Nu var det inte läge att leka viskleken i baksätet.

Jag var den enda grabben i min klass som inte hade moped. Det fanns en kille i vår klass med samma namn som jag, som hade ont av det. Jag i min tur kunde inte förstå hur han kunde vara född med två vänsterfötter och varför han inte fick något bollsinne när han föddes. Skillnaden var att jag var väluppfostrad och behöll mina tankar inombords. Det som stack i grabbens ögon var att jag fyllde femton år först av alla grabbar i klassen. Han tyckte det var slöseri. Han hade redan köpt en rätt ful moped, med mina ögon sett, som han putsade varje dag. Töntigt tyckte jag. Som att damma och städa rummet varje dag utan att få någon belöning. Inte ens när jag berättade att jag valt språkkurs och tennisläger en månad i England istället för moped, verkade en logisk tanke tändas hos min namne. Jag höll därför tyst om att jag ville behålla mina starka ben genom att fortsätta cykla. Ville heller inte skryta med att moped hade jag minsann redan provat på att köra när jag var sju år och lånat brorsans svarta Rex. Putsa däremot tyckte jag var ett kärringjobb.

När jag och mina kompisar hade bråttom trampade jag inte på min cykel. Istället stållade jag som det hette på den tiden. Höll i mopedchaufförens ena axel. Eller så satt jag obekvämt nere på ramen med fötterna läbbigt nära ekrarna. På den tiden var jag odödlig och insåg inga risker. Allt var bara äventyr. En av mina bästisar var född med tur. Två gånger när jag stållade fick vi möten och jag tvingades släppa. Runt hörnet dök båda gångerna en polisbil upp.
Samma tur hade jag inte ihop med Dennis. Egentligen hade jag en himla otur med Dennis. En gång när jag stållade tappade han sin ena toffla, som jag rullade över med en lika förvånad cykel som jag. Jag och cykeln flög i backen. Till råga på allt missade jag därför direktsändningen från OS när Bernt Johansson cyklade hem ett guld till Sverige. Det sved värre än skrubbsåren och myggorna den sommaren för en sportkis som jag. Denna andra gång befann vi oss utanför Folkets Park och Galejan, som det andra dansstället hette. Då såg jag den svartvita polisbilen komma mot oss på Furuvägen.
”Snuten. Snabbt in till Folkets Park.”
Dennis lydde och styrde in på den breda asfalterade vägen som stora orkesterbussar skulle kunna rulla in på. Jag satt därnere på moppen, vred på huvudet och såg att polisen tog upp jakten. Vägen innanför portarna var ungefär etthundrafemtio meter lång. De skulle vara ikapp oss på slutet insåg jag när bilen svängde in på området.
”Kör in bland blomsterlabyrinterna. Lura dem. Sedan drar vi ut genom andra utgången. Vidare ner på grusgången vid Nissan. Där får inte snutbilen plats. Sväng!”
Jag spottade ut mina fraser. Det blev för mycket information på en gång för Dennis.
”Va?”
Dennis fortsatte istället rakt fram mot döden. Polisbilen gasade på rejält, hann ifatt oss på ett par sekunder och trängde in oss mot gräsmattan.
”Varför stannade ni inte?”
”Vi såg er inte”, svarade Dennis.
”In med er i bilen.”
Lite spännande tyckte jag att det var med polisknastret och när de kontaktade någon genom polisradion som bekräftade att jag var jag och Dennis var Dennis. I den stunden kände jag mig som om jag var med i en deckare på TV, Mannen från Uncle.

Detta är min enda prick i registret. Jag kände väl till spelreglerna. När man fått två prickar får man inte körkortstillstånd. Tvingas då vänta på körkortet i ett helt extra år. Megalångt. Därför slutade jag tvärt med det buset. Körkort skulle jag ha så snabbt som möjligt. Jag fick inte ens någon utskällning när jag kom hem. Fick betala böterna själv. Det sved. Var lite mallig för lappen som jag hade på anslagstavlan i mitt pojkrum som ett minne från min brottsliga bana. Pappa brukade reta mig ibland. Jag hackade någon gång på Dennis som kontrade med att han inte hade hört mina goda råd, ”sketrädd” som han varit.

Om ni är nyfikna:
Kontakt två med polisen kommer nästa fredag.
Kontakt tre kommer torsdagen den 21 mars. Vid dessa tillfällen var jag äldre och totalt oskyldig. Andra gången var jag rädd… tredje gången var jag rosenrasande.

Stängning och facit av tävling fyra

Musikminnen:
1. Vad hade jag för hemlig dröm som svävade omkring i rummet när jag lyssnade på ”Bridge Over Troubled Water?” Drömmen om en lillasyster

Gotland:
2. Vad heter kapellet på Gotland som jag la in en bild på? Koviks kapell

Skrivande:
3. Hur många kapitel skulle ha ett svart gem i hörnet när jag skickade iväg fjorton hundra vita sidor av mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”? 34 kapitel

Funderingar:
4. Vad hette min mammas första kärlek enligt mitt inlägg ”Den första kärleken”? Uno
5. Vad hade jag missat för viktigt enligt inlägget jag la in 16 oktober? Min klasskamrat saknade två tummar
6. I ”Döden slog till blixtsnabbt” (augusti) hände det hemska saker. Min fråga är. Vilket cigarettmärke rökte Joakims storebror och hans kompis? Prince

Kåserier:
7. I vilken stad befann jag och Solveig oss när vi råkade ut för Ulliganer? (juli) Saalbach
8. Vilken Beatles-låt spelade min bror när jag ryckte upp dörren till hans rum i,
”Min bror var trollkarl”? (juli) Yesterday
9. I kåseriet ”Rent spel i garderoben” ska man fixa något om gult kommer upp på tärningen. Vad ska förloraren fixa? (juni) En romantisk middag
10. Vad hette de två finska bröderna i ”Pojken som kunde läsa”? (augusti)  Jiri och Jari
11. Vad stod det på min t-shirt som Solveig ville slänga i ”Nu ska vi ha möte”? (augusti) Vild och vacker
12. Var jobbade mamman Britta i ”Vem vill bli miljonär”? (september) På Arla
13. Jag ljög för barn på ett Kindergarten i Köpenhamn. Vilket OS skulle jag delta i enligt ”Jag ska vara med i OS”? (augusti) OS i Los Angeles 1984
14. Vilka fyra färger hade min mammas fingrar enligt ”Bärplockerskan”? (augusti)
Gröna, vita, blå och röda

Sista uppgiften:
15. Skriv en kommentar i mitt första inlägg som jag skrev på midsommarafton 2012 (d. 22/6-12). Vad som helst som bevisar att du hittat och löst uppgiften. Det klarade ni utmärkt

Vinnarna lottas när domaren kommer hem. Namnen offentliggörs ikväll.

En vanlig tisdag på gymnasiet

Jennifer har det inte dumt i skolan på tisdagar och torsdagar. Då åker de femton klasskamraterna buss från Österportskolan ut till Ystad djurpark som ligger en mil nv om Ystad. Jennifer har redan blivit en baddare på att köra slalom med traktor och även med släp efter bara en månad. Bäst trivs hon inne hos de fjorton lemurerna. Den här killen på axeln är en av de minsta i gänget, en av tre ungar. Lemurerna älskar frukter som vindruvor och bananer.

Bilden ljuger rätt bra. Jennifer upplevs bara som en rörlig vandrande leksak. Lite roligare och en skön omväxling mot att klättra på grenar.
En av lemurerna är som Pelle Svanslös. Den har bara en stump till svans. Hade den levt ute i det fria hade den inte klarat sig länge eftersom svansen är mycket viktig för en lemur. Svansen styr balansen. Orsaken till den korta längden är att mamman tog fel. Hon bet av svansen istället för navelsträngen. 😦  Så illa kan det gå om inte haspen är på…

Här bjuder jag på lite bloggskola:

Djuret på Jennifers axel är egentligen en Ringsvanslemur och tillhör familjen lemurer. Den arten finns endast i vilt tillstånd på Madagaskar. Lemurer är halvapor. De lever i grupper med mellan 5-30 djur. Honor har högre rang än hanar och stannar i gruppen hela livet medan hanar kan flytta runt flera gånger.
Lemurer slåss mycket sällan. När två grupper möts utkämpar de istället ett slags ”doftkrig”. De yviga svansarna gnids mot doftkörtlar på bröstet och sedan viftas doften iväg mot motståndarna. Den som luktar mest vinner. Det låter som en härlig tävling. Kanske något för nästa OS. 🙂